En bra mamma?

Hela min jävla dag blev infekterad av gårdagens / nattens jävla idiotbehandling av mig. Hela jävla dagen har jag gått runt och låtit det här fräta på mig och det är så jävla dumt! Varför tar jag åt mig? Varför lyssnar jag på vad _en_ irrationell person säger? Det är _PRECIS_ det jag inte ska göra! Varför? För att jag inte förtjänar det. Jag har gjort fel på många punkter i mitt liv. Jag har gjort saker som ligger på Mitt samvete. Jag är ingen perfekt jävla människa. Men jag är en förbaskat bra mamma och jag har RÄTT att skriva i MIN blogg att jag är ledsen. Märk väl att jag inte sagt ett skvatt mer, än det som beslutades! På vilket jävla sätt har inte jag rätt till att skriva om det? Hitta du en lag som säger att jag inte får det och det ska bli de mest välbetalda böter jag någonsin fått i hela mitt liv. Jag står för min besvikelse. Jag håller inte tyst för att sätta någon annan i bättre dager, speciellt inte eftersom den personen gör ALLT för att krossa mig. JAG ska ha moral, men inte du? Fuck you. Berätta vad du vill, säg vad du vill om mig. In the end så STÅR jag för ALLT jag säger och gör, allt jag sagt och gjort, det går inte att göra ogjort men jag står åtminstone för det och försöker fan inte manipulera mig fram i livet, eller få folk att tro att jag är något jag inte är. Vilket man verkligen inte kan säga om vissa andra. Jag är en bra jävla mamma åt alexander, jag gör det allra yttersta för det här barnet och det kan ingen ta ifrån mig. Varför det då, undrar du?

Jo, för jag SER mitt barn. Jag talar med honom, jag lever mitt liv med honom. Jag ger honom kärlek i överflöd. Jag pussar och kramar honom tusentals gånger varje dag. Jag lyssnar på honom när han gör språkliga framsteg. Jag hjälper honom förstå saker som finns runtom honom. Jag tröstar honom, vyssjar och vaggar honom när han gråter. Jag köper honom kläder, jag klär honom när det är kallt och köper svalare när det är varmt. Jag försöker lystra till hans signaler och behov. Jag säger till honom varje dag, fast han inte förstår än, hur mycket jag älskar honom. Jag finns alltid där när han ramlar och slår sig på någon av sina små upptåg och jag "hämnas" på bordskanten han slagit sig så illa på genom att hoppa och slå på den tills Alex brister ut i gapskratt, med orden "Dumma bordet! Fy på bordet som är så elak mot alexander! Här ska du få bordet!". Jag badar tillsammans med honom i badkaret och vi leker att vi är krabbor i ett blått medelhav. Jag är stora Mamma-krabban som fångar upp lillkrabban när lillkrabban plumsar iväg. Jag schamponerar hans lilla huvud och smörjer in honom med babyolja. Jag plaskar i vattnet och agerar mini-hopptorn. Jag lindar in honom i en varm, nytvättad morgonrock med öron på och sedan sitter vi i fåtöljen och äter efter-badet-glass. Vi tittar på Hitta Nemo och skrattar åt den glömska fisken. Jag försöker lära mig vad han tycker om och vi provar olika matsorter och frukter varje dag. Jag hoppar i vattenpölar med honom i famnen och han skriker av skratt. Vi är ute och går minst två timmar varje dag. Jag försöker sammanföra honom med så bra människor som möjligt, människor som älskar honom. Jag sätter alltid honom före mig och han är den som ska ha mat och omvårdnad allra först. Jag pratar "baba"-språket och blir mammamonstret som kittlas. Jag nattar honom varje kväll med orden "Mammas älskade finaste bubbis ska sova gott nu och drömma att du dansar, dansar med fiskarna i havet, med fåglarna på himmelen, med djuren i skogen, med hundarna, med katterna. Dröm att du dansar med kärleken, mamma älskar dig, imorgon ska vi dansa hela dagen, du och jag". Därför, är jag en bra mamma. Därför att jag finns här. För att jag tar mitt ansvar. För att jag vill VÄL. Och det är skit jävla samma vad jag har gjort i det förflutna. Det finns här och nu. Här och NU. Och jag tar vara på det utan att ständigt skapa konflikter eller göra andra illa.

Vi lever vårt liv nu. Inga hållhakar. Du kan inte försöka knäcka mig längre, det är lönlöst. Jag har tagit mig ur ditt garn. Du ber mig att inte skriva om dig men om du inte vill att jag ska göra det är ekvationen enkel: Sluta försök komma åt mig. Sluta manipulera och försök inte göra mig illa mer, så slipper du se text om dig i bloggen. Lämnar du mig ifred och gör det du ska göra istället för att helt ologiskt försöka göra den person illa som tar hand om ditt barn, så håller jag mitt ord. Den person som levt med dig och aldrig försökt annat än att hjälpa dig ska fan inte behöva ta sånt här. Jag kräver ingenting av dig och jag vill ingenting ha heller. Du har bestämt hur du vill ha det. Gå vidare med det och släpp din hämndlystenhet. Jag har försökt säga det så många gånger. Det finns ingenting att hämnas för. Det enda jag gjort är att jag är ditt ex och att jag fött ditt barn. Jag är inte ansvarig för ditt liv.

Jag hoppas att det här är det sista jag ska behöva skriva till eller om dig. Om du slutar trakassera mig och hacka på mig över mina känslor, om du står för ett enkelt beslut och beter dig så är det också det sista du ska behöva läsa. Förslagsvis så slutar du läsa överhuvudtaget. Det finns ingenting mer att skriva om dig. Vårt kapitel är slut. Lämna oss nu. Jag är inte något bollplank för din frustration. Jag förtjänar inte att höra att jag är "dum i huvudet" och "en jävla idiot som inte fattar", etcetera. (Vilket i sig är rätt lama argument, men ändå). Jag har inte gjort dig något och om du önskar din son att få ha ett bra liv, ett liv med kärlek och trygghet, då slutar du också. För objektet du valt ut som plank för din frustration, vrede och sorg är den person som tar hand om din avkomma.

God Jul.