Att göra slut

Jag har fattat ett enormt jobbigt beslut.
Det här har varit på G väldigt länge och jag har bara letat efter styrkan att göra det. Jag vet inte hur jag ska genomföra det heller, helt ärligt är jag så vilsen i det här och det gör fruktansvärt ont att göra det. Men jag måste. För min och Alex skull. För den här personens närvaro kan kosta mig Alexander. Och det får inte ske. Någonsin.

Jag ska "göra slut" med min mamma. Hon måste ut ur mitt liv. Permanent. För hon försöker ta sig in igen. Nu finns det ingenting mer jag kan göra för henne. Hon höll på att kosta mig allt jag hade i somras. Nu måste det ske. Ingen återvändo.

Jag kommer aldrig kunna förklara för henne varför jag gör så här, för hon lever inte i samma verklighet som vi. Jag kommer aldrig att kunna förklara för en paranoid schizofren heroinist att hennes liv påverkar mig negativt. Att lögner, missbruk, kanyler, sprutor och pundarsnack inte fungerar i vårt liv. Att det inte hör hemma i en ettårings vardag. Jag kan inte förklara för henne så att hon förstår att hon inte får komma hit något mer, aldrig mer, och ta över i mitt hem som hon gjorde innan jag åkte in på familjehem. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna få henne att förstå att hennes leverne kan kosta mig mitt liv.
För ni förstår, schizofreni i kombination med beroendesjukdomen gör en människa till någonting helt annat än det vi "vanliga" människor är. Inga logiska argument håller. Jag ska försöka förklara här så gott det går.

Om jag säger till min mamma att "Mamma, du kan inte vara här, för samhället accepterar inte att man tar heroin framför barn och använder sprutor, det måste du förstå. Och du kan inte bo hos mig eller spendera tid hos mig eftersom du är missbrukare och ditt liv går ut på att skaffa heroin så att du inte blir abstinent, vilket inte är min tillvaro. Jag har barn nu. Du kan se till att jag blir av med alexander" så säger hon "Men lilla gumman. Jag har LICENS på opiater (Vad fan nu det är. Detta existerar bara i hennes eget huvud) och jag har en sten som trycker i min hjärna och det ger mig smärtor (detta existerar också bara i hennes fantasi) och microchips inopererat av SÄPO under min hud (hon tror verkligen att det är så) Jag blir sjuk om jag inte får min medicin, det vet ju du. (Annars blir hon abstinent och detta kallar hon för "dödssjuk". Håller med om att hon är sjuk och ett monster som abstinent men vi har inte samma uppfattning om sjukdomen).Dessutom är jag resistent mot opiater (lustigt att hon säger det. Om hon vore resistent skulle de ju inte fungera?) och förresten så är jag inte som pundarna som tar för att bli flummiga (lögn)."

Hon har miljontals ursäkter till att leva sitt liv dels som en levande död som prostituerar sig för pengar till droger, hon har miljontals förklaringar och hemska historier om varför det är så som det är och hon har miljontals ursäkter till varför hon "måste ha" sin medicin. Hon har inga som helst skrupler när det gäller plats, tidpunkt eller sällskap om hon måste "ta sin medicin" so to speak. Hon kan ta framför barn och gamla om det är så. Hon letar ofta upp trappuppgångar och hissar och sätter sig där och silar. Detta är verkligheten för en hemlös och psykiskt sjuk tung heroinist idag. Vart skulle hon sätta sig? Var skulle hon bo? Samhället är inte format för henne och hennes likar. Och det ska vi nog vara glada för, för om alla vore heroinister vore det verkligen inte ett vackert samhälle.

Det ÄR synd om min mamma. Hela mitt liv har jag också blivit utsatt för tryck utifrån. ALLA har kommit till mig. "Varför gör du inte något åt din mamma?" som om det var JAG som hade fött henne! Jag har försökt allt i tio års tid men ingenting hjälper. Hon är inte kopplad till någon psykiatri, hon vägrar. Psyk kan inget göra. Noa kan inget göra. Inget drogteam kan hjälpa till. Jag har snackat så mycket med alla jävla team som finns att jag kan förnamnet på dem alla men ingen kan göra något åt en människa som är för sjuk för att leva normalt och fatta egna beslut men för frisk för att anses psykotisk och farlig. Tvångsvård hjälper inte. De måste vilja själva. Och man kan heller inte tvinga en person så länge den inte är en "fara för sig själv eller andra". Just den meningen är väldigt luddig vad den egentligen innebär. Att stoppa i sig åtta-nio kabbar heroin om dagen tycker jag lyder under begreppet 'Fara för sig själv' men det hela handlar om att hon inte vill ha hjälp. Hon har INGEN sjukdomsinsikt, alltså, hon förstår inte att hon är sjuk. Hon tror att rösterna i huvudet och microchipsen och allt det om att hon är sista arvtagerskan till ryska imperiet är på riktigt. Lika sant som att jag sitter här. Hon är ÖVERTYGAD om att hon har en sten som sitter i någon absurd del av hjärnan och det här är väldigt vanliga paranoior hos schizofrena. Det finns ju som ni vet olika sorters schizofreni. Alla schizofrena har alltså inte flera personligheter, som är den vanligaste missuppfattningen. Schizofreni är ett samlingsnamn för en sjukdom som kan ta sig många uttryck.

Det som är allra mest komplicerat i hennes fall är att hon är flerdiagnosperson. Hon har dels ett allvarligt, mycket mycket allvarligt må jag understryka, missbruk. Ovanpå det har hon den förbaskade schizofrenin, som är en i många fall obotlig sjukdom. Det finns inga supermedel för den här sortens tillstånd, det är en komplicerad medicinsk process och det måste testas individuellt. Man kan lindra tillståndet men inte bota det helt. Mamma är såpass långt gången i sin sjukdom att det helt styr hennes liv tillsammans med drogen. Drogen har förvisso styrt och ställt med henne sedan hon var tonåring. Drogen har ett fast grepp och hon är på många sätt en klassisk heroinist.
Men hon får inte vara ens i utkanten av mitt liv längre. Jag känner hur jag måste göra det här nu. Jag har samlat styrkan att hålla mig drogfri, jag håller på och ska sluta röka, jag har slutat helt med droger sedan ett bra tag nu och jag är på väg att skaffa mig ett independent liv. Det är dags att säga hejdå till en person som gjort mig väldigt illa, men som också fött mig. Vilket gör det här så svårt. Så svårt.
Det finns en mamma därinne som älskar mig. Men den kärleken, den använder hon på fel sätt. För oavsett om hon är sjuk eller inte, så innebär hennes knarkande en risk för mitt barn. Och hon vill inte se det. Hon har inga normala vänner kvar. Ingenstans att bo. Ingen familj. Och nu har hon inte mig heller. Men jag måste intala mig att det här är det bästa. Jag kan inte rädda henne. Jag kan inte hjälpa henne.
Jag kan inte.
Så det här kommer göra ont.
Jävligt ont.
Jag stålsätter mig för nådaskottet.

Bild: Jag & Mamma. 2006 är bilden tagen. Just på denna bild är hon väldigt svullen i ansiktet och väger dubbelt så mycket som hon gör idag. Idag är hon utmärglad och härjad, samt har färgat håret svart igen. Blicken är dock densamma när hon är flummig. Det här är en av de bilderna jag har på henne när hon är just flummig, vilket är en syn jag mår väldigt dåligt av. Var så vänliga och kommentera inte min mammas blick. Jag VET hur hon ser ut.
Jag har min mors tillåtelse att publicera bilder på henne i min blogg. Hon har tidigare sagt "Jag bryr mig inte om vem som ser mig i din blogg. Vi är familj" så jag går efter det. Om hon däremot skulle ta kontakt och vilja ha bilderna bortplockade skulle jag naturligtvis göra detta. Jag går däremot på vad hon sagt om bilder tidigare. Hon är alltså inte tillfrågad i detta speciella fall men överlag. Hon vet heller inte vad jag skriver i min blogg.