Diagnoser, kontakter och samtal - genomgång

Jag tänkte egentligen Vlogga idag men jag känner mig så förbaskat risig så det är inte klokt. Vi lägger det på is ett tag. Jag har däremot lite nyheter.
Idag hade jag möte med min socialsekreterare, min beroendeläkare och min behandlingsassistent. Vid mötet fastställdes det jag väntat på så länge nu; Dels att mina medicinhämtningar nu glesas ut till tre gånger i veckan, plus att jag slipper kånka mig till St:Görans BAS (Beroende Akuten Stockholm) varje helg. Detta innebär alltså att jag från och med nu hämtar min suboxone tre gånger i veckan och får med mig helgmedicinen på fredagar. Jag står fortfarande kvar på två U-tox i veckan (drogtester via urinprov) vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Jag har varit helt drogfri ett bra tag nu och inte testat positivt eller rört några droger på mycket länge. Detta planerar jag att hålla - livet ut, med världens bästa motivation som stöd: Alexander.

Det är ju underförstått att ett återfall skulle leda till att jag blev av med Alexander, i alla fall för en period beroende på hur illa jag skulle ha återfallit. Detta får absolut inte ske. Min skyldighet är att vara en god mor åt mitt barn och ge honom bästa tänkbara uppväxtförhållanden. Min son skall aldrig behöva vara orolig för att jag tar återfall eller faller tillbaka i missbruket och mitt barn skall aldrig behöva placeras någonstans för att jag inte klarar av att ta hand om honom. Enligt socialtjänst och läkare har jag gjort en "strålande insats" eftersom det hade varit så mycket enklare för mig att bara sätta mig ner och skita i allt. Att skita i allt är att förlora. Jag är en vinnare. Detta intalar jag mig varje dag. Varje ny drogfri dag är en vinst. Varje drogfri timme är en seger. Jag skall segra.

Nästa "goda" nyhet är att min luddiga ADHD-diagnos, trots dess påtagliga luddighet ändå ÄR en diagnos. Vid mötet igår där vi gick igenom diagnosen fastställdes att den fortfarande ÄR luddig då man inte kan finna tillförlitliga källor för hur mitt uppträdande i barndomen var. Trots denna luddighet finner man ändå en svårighet för mig att organisera, planera och bibehålla struktur i vardagen. Arbetsminnet är inte märkbart påverkat men man ser motstridigheter. Först var medicinering inte aktuellt men vid dagens möte hade min läkare funderat och kommit fram till att det ändå kan vara aktuellt att prova ritalina eller concerta då målet är att jag skall klara mig själv så småningom. Insatser från kommun, socialtjänst och handikappenhet är ju väldigt stora, vilket förbluffar min läkare. Jag har bostödet på måndagar och fredagar, assistent från barn och familj på tisdagar, jag är lärare på onsdagar, träffar min psykoterapeut på torsdagar, behandlingsassistenten tre gånger i veckan och utöver det har Alexander en socialsekreterare. Jag har två - en på vuxengruppen som är fantastisk (ja, jag vet att det låter smörigt men hon är faktiskt sanslöst bra!) och en på ekonomi. Jag har utöver de kontakterna även en handikappsekreterare som beviljar bostödet. Vi är nu uppe i åtta olika kontakter som bistår mig, ger mig stöd och hjälp och som finns till för olika behov och då har jag inte räknat in mina två läkare (en för beroendevård, en för epilepsin - alltså på neuro) och BVC, vilket alltså är elva olika kontaktpersoner som finns för mina behov. Tro mig, det blir snurrigt för alla andra också. Har jag misat någon nu? Säkert. Även jag blir förvirrad ibland men jag har vant mig nu.

Alla mina kontakter fyller olika funktioner. Barnassistenten är ett stöd för mig i min relation till min mor och en rådgivare i olika frågor som rör Alexanders välmående. BVC tillhandahåller självfallet vacciner, väg och mät och kostråd med mera. Min psykoterapeut är en underfundig person som lyssnar på och hjälper mig sortera mina tankar. Just nu bygger vi en livskarta. Det är meningen att jag ska diskutera mitt missbruk och min uppväxt, sådana saker som format mig. Min socialsekreterare på ekonomi sköter just ekonomiska frågor, inget krångligt med det. Den andra socialsekreteraren är som ett BaseCamp för allting annat, vi diskuterar saker som rör mitt liv och utvecklingen av det. Arbete, struktur och sociala kontakter, frågor som rör oss tillsammans. Hon är också den som ordnat min psykoterapeut. Alexanders socialsekreterare representerar honom och är hans "röst" om jag tillexempel skulle få ett återfall eller om Alex på något sätt skulle behöva en representant då han ju är för liten för att kunna fatta egna beslut. Hon är också den som delegerat ut assistenten från Barn och Familj, också kallad för "barntanten".

Min beroendeläkare skriver ut mina mediciner. Just nu har jag Suboxone för mitt opiatmissbruk, samt atarax, lergigan och Theralene vid behov. Atarax och lergigan är lugnande mediciner som inte är beroendeframkallande eller narkotiska, (atarax är en antihistamin som även förskrivs till allergiker vid tex hösnuva) Theralene används både som rogivande och sömngivande men det är ytterst sällan jag behöver ta någon av de tre sistnämnda. Suboxonen tar jag dock varje dag; 16 Mg. Det är två smälttabletter man lägger under tungan som smakar helvetiskt illa. Jag blir inte påverkad av Suboxonen utan fungerar alltså helt normalt på dem. Om man däremot INTE har ett opiatberoende så blir man riktigt påfjuttad av de här medicinerna. De säljs på svarta marknaden för rätt grova pengar. Det är ett narkotiskt och beroendeframkallande preparat som enbart skall användas om man får det förskrivet av läkare för missbruk och man skall vara ytterst försiktig med det då det bland annat påverkar blodtrycket.

Min neurolog, som roligt nog är bekant med min beroendeläkare, är en av de bästa neurologerna i Sverige och henne träffar jag inte särskilt ofta, men hon reglerar min epilepsimedicin som är en kramphämmande medicin som innehåller karbamazepin. Förvirrande? Yes, det är en medicinsk djungel. Medicinen heter Tegretol Retard (200 mg) och "retard" i namnet (komiskt för övrigt) indikerar på att det är en depåtablett. Det finns också vanliga tegretol som alltså inte är depå. Jag äter 500mg totalt om dagen. Notera att jag inte utelämnar några namn på någon av mina kontakter då jag värnar om även deras integritet.

Min behandlingsassistent är ansvarig för att ge mig mediciner och övervaka mina U-toxprover, dvs mina urinprov. De går till som så att man går in på toaletten själv, men där finns en spegel bakom toalettstolen och speglar i taket som påminner om trafikspeglar så att man kan se att personen inte "fuskar". På andra sidan spegeln står behandlingsassistenten och bevakar en medan man kissar i en mugg. Det finns oändligt många metoder kring hur man fuskar på ett urinprov, man kan söka på Flashbacks forum om man vill fördjupa sig i ämnet. Vissa människor gör helt sjuka grejer för att kunna knarka samtidigt som de går på tester. De för upp slangar i urinröret och pumpar in ren urin från någon annan. Detta ska göra fruktansvärt ont. Det finns grejer man kan beställa från nätet också som ska kunna neutralisera urin på olika sätt men det är allmänt mer opålitliga metoder vad jag förstått. Många bär små "påsar" med urin införda i muffen och fifflar på så sätt. Jag har aldrig fuskat på ett urinprov och jag skulle aldrig heller ta en sådan risk bara för att få ha lite kul en kväll. Det är inte värt det. Men många är så bundna till sitt missbruk att det helt enkelt tar över och de gör vad som helst för att kunna ta droger utan att någon vet om det. Man brukar säga att det finns inga mer utstuderade och genialiska lögnare än aktiva missbrukare och det gäller många, men inte alla. Som synd är så finns det rötägg precis som i alla andra samhällsgrupper som förstör för oss andra och ger missbrukare ett jävligt risigt rykte. Men drogen har en förmåga att ta över en person och styra den, göra personen omedveten om vem det är som ror skutan och ju djupare in du kommer, ju lägre sjunker du. Det börjar alltid som en kul grej och för vissa kan det fortsätta vara en kul grej, somliga KAN hålla sig till att dra en lina nån gång då och då. Jag säger inte att det är hälsosamt men somliga bibehåller en tämligen bra hälsa och lägger så småningom ner på grund av ändrade livsförhållanden. Vissa av oss fastnar därför att det fyller ett hål vi alltid haft inom oss. Det ger oss en tröst, en känsla av odödlighet, en styrka vi inte hade från början. Men som jag tidigare sagt så bryter drogen ner dig inifrån samtidigt som den ger dig denna falska känsla av säkerhet och kontroll.

Har jag missat någon? Handikappsekreteraren delegerar bostödet. Resten är självskrivna. Detta är min vardag. Man kan ur en synvinkel säga att jag är väldigt hårt bevakad men ur en annan synvinkel kan man också säga att jag har oerhört mycket stöd och jag väljer att se det ur den senare vinkeln. Jag känner mig faktiskt inte bevakad på något sätt. Jag känner mig bara stöttad. Jag har fått hjälp av samhället och jag har tagit emot den. Det är något jag skulle rekommendera. Grejen är att det FINNS stöd och hjälp för människor med olika sociala problem men du måste vilja ha den själv och du måste vara beredd att kämpa. Ingen kommer att göra något ÅT dig. Mitt bostöd hjälper mig att utföra initiativen jag tar men ingen gör någonting för min räkning. Jag har oerhört många inblandade i mitt liv och inga steg jag tar görs utan konsultation med någon av mina stödpersoner. Målet är dock att jag skall kunna sköta allting själv så småningom. Att jag ska bli helt självständig och hantera vardagen på egen hand. Det ser jag fram emot, men jag har inte bråttom.

Jag är inte redo att flyga själv riktigt än.