Den enda tröst jag kan ge

Du är en fighter, det vet du.
Du har inte gått så här långt för att brista.
Du har vunnit den allra första livets tävling. Du simmade snabbast, du tog dig ut, du famlade efter luft, du övervann chocken. Du tog dig igenom hur många helveteseldar som helst för att komma hit. Du tog dig igenom ett hav av tårar, du sprängde dig igenom alla dina egna gränser och omvärderade dem tusentals gånger. På vägen hit blev du buren många gånger av dina egna, och blev du inte buren så var det du som var den som bar. Du har hjälpt andra hela ditt liv. Du är en fighter, det är vad fighters gör. Du kan det här. Du vet hur man gör. Du vet hur man reser sig när det känns som om hjärtat ska explodera av sorg i bröstkorgen, när det känns som om benen inte bär dig mer. Du vet hur du ska göra, för att ställa dig upp i ett hav av sorg. Du vet så väl, för du har gjort det förut, så många gånger, det är inte annorlunda den här gången.
Så ställ dig upp igen, se dig omkring. Smärtan är outhärdlig, jag vet det. Det finns ingenting som tar över och övermannar så som den, jag vet det. Det känns inte som om det finns en morgondag och om det nu finns en så vet du inte om du har lust att vara med när den dagen gryr, jag vet det.

Men du måste resa dig, för du har inte kommit så här långt för att brista. Det vet jag också, för jag är också en fighter, och även jag har tagit mig igenom ett hav av sorg, sprängt mina gränser, plockat upp bitarna efter ett hjärta som havererat fullständigt, även jag har stått i ett minfält av ångest medan pilar av smärta skjutits mot mig i full kraft, skjutit ner mig till marken, om och om igen. Jag har gjort det, för jag ger mig inte, jag är född till det här. Att slåss emot det. Jag ger mig inte, förstår du? Och det gör inte du heller, inte den här gången. Du kommer att vackla och falla igen, det förbereder jag dig på. Det kommer göra ont. Det förbereder jag dig på. Du kommer att behöva, inte en, utan många många händer som håller dig uppe under den här resan, men ser du inte? Jag sträcker fram två av mina, det är alltid en början. Så res dig upp. Du har en mödosam vandring framför dig och den kommer att göra mer ont än någon annan vandring du företagit dig. Men du går inte ensam. Du är en fighter. Du är född till det här. Du har vunnit livets första race, och det är inte rättvist som pris åt en född vinnare. Men du måste igenom. Jag kan inte säga vad som väntar dig på andra sidan, för det vet inte jag heller. Men det är något annat än det här.

Så res dig, kämpe, så går vi. Här kan du inte sitta.
Res dig, vinnare, så tar vi oss igenom.


(Till L, E och H i denna fruktansvärda tragedi, jag är med er, all the way)
Och kanske också till dig som sörjer, till dig som har ont, till dig som gråter.
Den enda tröst jag kan ge.
Ord.