En tanke, en utveckling

Befinner mig på sjukhuset, kära gamla avdelning 15. Jag håller på med en bildserie åt er för att visa hur det ser ut och vad jag möts av när jag kommer hit. För att ge er lite bilder av situationen, så att säga. Det fiffigaste med allt är att avdelningen är indelad i olika "moduler". Det står alldeles tydligt "MODUL 2" precis ovanför min saldörr. Jag tillhör alltså Modul 2. Precis som det ska vara.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja med mina tankar idag, jag har så mycket som vill ut, men jag drabbas av skrivkramp, eller snarare, en hämning, jag hämmas av något, något håller tillbaka. Jag sitter och surfar runt rent planlöst bland bloggar och läser trams som folk skriver och jag tror att det är just det som håller tillbaka. Ibland kan jag läsa runt lite och känna att "herregud, var och varannan människa bloggar ju nu för tiden, och inte fan bloggar de om ett skit heller". De mest lästa bloggarna är de med minst innehåll och flest bilder, helst på yppiga tonårstjejer som tar close-ups på sina sk "outfits". Ironiskt att kalla dem för de mest lästa bloggarna då, eftersom det i regel inte är mycket till text eller innehåll att prata om. Då och då blir det bloggkrig sinsemellan de unga tjejerna som kastar en del skit på varandra och ingen vet vem som började först. Det är tonårsrelaterad självhävdelse och en vilja att skapa ett avtryck, att markera sin plats, att hitta sin roll i världsalltet.

Jag började skriva dagbok på nätet på olika communities 1998. Det är 11 år sedan, långt innan begreppet blogg existerade. Min Lunardagbok var bevakad av många, och jag flyttade långsamt ut mina texter till andra skrivrelaterade sajter vartefter de poppade upp. Jag skrev på en av Sourze-förlagorna elakpistol och vann både erfarenhet, vänner och ovänner på det. Jag har hängt kvar och öppet delat med mig av mitt liv på gott och ont i alla dessa år och har inga planer på att sluta heller. Jag har heller inga planer på att koppla reklam till min sida, eller att försöka tjäna pengar på min blogg, trots att många påpekar att jag säkert skulle kunna göra det. Det skulle medföra en press och en förväntan som jag inte vill ha där. Bloggen är en ventil och inget tvång. Det går inte att köpa mina inlägg. Det går inte att köpa mina tankar. Om jag skriver om något som jag talar varmt om så kan man vara hundraprocent säker på att mina åsikter verkligen är mina egna. Det är ingen som köpt mig eller mutat mig till att skriva så.

Jag vet att mina texter och inlägg förändrats det senaste året och att mycket i mig lugnat ner sig. Förr hade jag ett bitskt förhållningssätt och ville ofta provocera. Inte för provocerandets skull utan för att få folk att reagera, tänka efter. Jag ville lägga fram min verklighet för dem och på något sätt markera att "här har ni er jävla verklighet som ni talar så varmt om att man ska stanna i, oavsett hur man mår av den, men alla har inte samma verklighet, era skygglappsförsedda as". Nu finns det en annan vilja i mig, och mycket av den viljan går åt till boken. Jag vet om att jag inte levererar på samma sätt som tidigare, men allt mitt godis går åt till boken nu. Jag har gett mig fan på att den ska in och att jag inte har tid att lalla längre. Min drivkraft är inte längre att provocera, nu är den att bevisa att det går att överleva och ändå ha en ljus syn på livet, och jag vill fortfarande visa ett annat liv, hur man kan hamna så fel i livet men ändå klara av att ta sig upp. Det finns många anledningar men nu är de alla mer positiva än dramatiska och provokativa. Och i min värld är det något gott.

Det har uppstått ett lugn i mig den senaste tiden, en inre trygghet jag inte haft förut. Jag har varit ensam länge nu, ensam med mina tankar, ensam i min värld som mor och som människa. Inte har jag haft någon att gömma mig bakom eller hålla i handen. Jag försöker inte leka martyr här, jag söker ingen sympati från någon och jag behöver ingen klapp på axeln för det jag åstadkommit. Jag begär bara din eftertanke. Mitt liv har passerat det absurda för länge sedan. kaka på kaka, precis som om jag ska lära mig allt om smärtans alla vrår. Och det gör jag, tro mig, det gör jag.

Jag vill i allafall meddela att jag från och med nu aktiverar tillbaka den anonyma kommentarsfunktionen och öppnar alla dörrar. Från och med nu får alla kommentera och du behöver inte längre vara registrerad eller ha en mejladress.

Nu ska jag vila lite på saken.