Lunginflammation + en massa annat

Jodå, här är jag.
Jag var och tog prover med en begynnande förkylning i söndags och de tyckte då att jag var såpass dålig att jag skulle läggas in. Det kunde jag dock inte, eftersom jag hade med mig alex och akutinläggning var inte aktuellt med så kort varsel. På måndag morgon vaknade jag helt förstörd med värkande lungor. Åkte in och röntgades och låg på dagvården, väntade på min medicin och svor över det faktum att när man är "missbrukare" så har man inte rätt till samma medicin som alla andra fast man har lika ont som eller mer än alla andra. Utslaget blev begynnande lunginflammation, men det syntes inte så bra på röntgen. "Du ska läggas in" var utslaget som jag förberett mig på. Alex var då redan i jourhemmet och smärtan outhärdlig. Jag fick en massa skit att andas in, syrgas (ni vet en sån där grej i näsan som de har på film!) och diverse mediciner som de tydligen var tvungen att ringa läkaren om varenda liten alvedon. Det är ju löjligt, de kan knappt ge mig de mediciner jag är förordnad utan att ringa läkaren. Just det hände igår;

Jag ska ju ha mitt metadon mellan 8 och 9 och det går monsterfort för mig att börja få abstinens och krypningar. Jag hade en ny sköterska / skötare som var väldigt osäker på mina mediciner och som tog en jävla tid på sig. Halv elva sa jag till att nu vill jag åtminstone ha mitt metadon. Elva hade han fortfarande inte kommit in med det och jag ringde argt på klockan. Dels var jag helt slut efter en natt då jag knappt sovit och dels hade jag fruktansvärt ont och han replikerar att han måste ringa en läkare för att få bekräftat att han kan ge mig dexofen, "Vad har det med mitt metadon att göra?" undrar jag. "Ditt metadon är på väg" svarar han, för sjunde eller åttonde gången under loppet av två timmar. Jag exploderar, som omväxling gör jag faktiskt det, och vrålar åt honom att "Vad fan innebär egentligen 'det är på väg'? Vad betyder det? betyder det att metadonet är på väg i en väska buren av en CIA-agent med glasögon? betyder det att du har haft min medicin stående, som jag SKA ha och har rätt till samma jävla tid som alla andra här på avdelningen när ni har medicinrond vid nio, men du har bara skitit i att ge mig den för att det står MISSBRUKARE med stora röda bokstäver över skärmen när du slår upp mig i datorn och du måste dubbelkolla en medicindos som ÄNDÅ STÅR DÄR? VAD FAN INNEBÄR 'den är på väg'? VARFÖR får jag inte min medicin?"

"Men lugna ner dig. Du får ju inte medicinen snabbare för att jag står här"
Vilket jävla svar, fan vad arg jag var. Jag lackade, för första gången på en sköterska. Alla här är ju normalt så förstående, snabba och effektiva och framförallt snälla. Han gick iväg och fem minuter senare kom han med min medicin. Och bad om ursäkt. Nu var det här en engångsföreteelse men det finns fan inte att läkare inte ska skriva in ens ordinare dos i datorn så att man får sin medicin två och en halv timme för sent. Jag har rätt till att få min medicin samma tid som alla andra. Jag förklarade sedan lugnt och metodiskt för denna sköterska att jag får abstinenssymtom så fort på metadon och jag har redan använt en helg till att tända av på det tack vare medicinändringar så jag vill helst inte hamna i närheten av det igen.

Ibland blir det glapp i systemet dock, och man behöver inte sitta och döma ut ett helt system eller en hel avdelning för att det hänt en sak en gång. Ofta klagar ju människor på sjukvården fast det är de själva som betett sig illa. Den där vrickade taxichauffören som både jag och min syster skrev om tidigare, han som sprayade bilsätet under körning och såg ner på alla kärringar, han klagade på hela sjukvården i sverige och menade att det var som ett "koncentrationsläger". Alla var stygga och elaka mot honom, menade han, och behandlade honom som skit och skulle stympa honom på en arm och ett ben. Därefter förklarade han att han hade kastat maten han blev serverad, in i väggen så att maten kladdade ner hela sköterskan, för den vidriga maten ville han minsann inte ha. Jag vill inte ens föreställa mig hur han måste ha betett sig och jag förstår om de inte var så trevliga tillbaka. Om man kommer till en avdelning och väntar sig bomullshandskar och specialbehandling 'a l a' kungen och silvia och själv beter sig som ett jävla arsle så är man jävligt fel ute. Då är man en sådan där bitter jävla energivampyr som jag verkligen undviker, men som jag stöter på hela tiden ändå. Mer om dessa i slutsatsen nedan;

Den senaste tiden har jag läst mycket bloggar av olyckliga kvinnor. Läsning är enkelt när man är trött och medtagen och bara ligger. Jag blir faktiskt så less på alla dessa jävla offer. Vad fan tjejer, ta kontroll över era liv! Sluta sätt er i beroendeställning till era män, börja ta ansvar för era handlingar och er vardag, och börja lyssna på era barn. Om ni blir utnyttjade av era vuxna barn är det dags att göra något åt det. Visst är det "lätt" för mig att säga men jag vill gärna tycka att det är ditt förbannade ansvar som människa att ta just ansvar. Jag blir så less på ansvarslösheten hos män och kvinnor omkring mig just nu. Det är som om ni egentligen inte vill trots att ni påstår att ni vill det. Jag tror inte på det längre, jag gör inte det. Jag har ett par stycken ansvarslösa runtom mig, de undviker alla former av konflikter för de kan leda till obehagliga sanningar de inte vill höra, och framför allt skyller de över alla problem på alla andra. Det är aldrig ditt eget fel att du har det som du har det - livet har drabbat dig och där sitter du och gnäller. Det största problemet med dem är att de kommer med problem efter problem men de vill inte ha dem lösta. De vill inte att du ska hjälpa dem med sin ångest och oavsett hur mycket du försöker hjälpa dem så är inget gott nog och de kommer lustigt nog alltid med ett motargument till varför det inte går att lösa på det sätt du föreslår eftersom de inte ens vill försöka. De lever av det här, och misery loves company så de drar gärna dig och tio andra med sig ner i fallet. De kallas som sagt för energivampyrer enligt många böcker, de suger liksom livskraft från dig och det enda du kan göra för att hjälpa dig själv från dem är att sätta upp en vägg mot dem, sluta umgås med dem och markera att det inte är okej att bete sig så här. Du kanske inte ger dem den där sprudlande insikten men det är precis som att ta in en hemlös heroinist i sitt hem och låta den utöva sitt drogande där, du tillåter dem att fortsätta suga energi genom att sitta ned och försöka tala dem till rätta, eller ge dem av din omvårdande tid. Du tillåter dem att fortsätta med det de gör så länge du tillåter dem att komma dig nära. De vill inte ha hjälp även om de säger att de vill det. Inte så sällan har dessa energivampyrer någon form av diagnos och de är inte så sällan även hypokondriker och mytomaner ihop med detta. Det brukar vara en jävla mix av allting och det är svårt att sätta fingret på vad som är fel med dem egentligen. Jag har mött så många av dem så det är inte klokt. Jag har tillåtit dem att suga livskraft ur mig och hamnat i många jobbiga situationer tack vare dem. Min mamma är en av dem, och mer därtill. Hon suger livskraft ur en genom att nästla sig in och engagera sig i alla katastrofer som hon liksom nästan gottar sig i! Dessutom är hon ju obehandlad schizofren och allvarligt sjuk i sin beroendesjukdom som jag betvivlar att hon någonsin kommer att komma ur.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag dagligen möter människor som inte har så lång tid kvar. Dessa människor önskar att de hade gjort saker ogjorda eller att de hade gjort saker de alltid velat. Du har bara ett liv. Ta kontroll över det. Det är ditt och ingen annans. Förspill inte tid med att lida över saker eller skjuta på din egen lycka. Varför ska du plågas i din egen vardag för att människor utnyttjar dig, eller för att du inte vågar ta ansvar? Jag har själv levt ansvarslöst länge nog för att ha lärt mig att mitt liv faktiskt är mitt och att ingen annan kan göra något åt det. Det måste finnas en balans och du är faktiskt den enda personen som är ansvarig för din lycka. Det är mycket möjligt att det är din mammas fel att du är olycklig eller dåligt fostrad som barn men det är ditt ansvar att ta som vuxen person att bearbeta det och se till att inte föra över det på dina egna barn. Min mamma betedde sig som en idiot mot mig när jag var liten och det kändes inte bra att hon slutade laga mat, slutade städa och ta ansvar för hemmet och överlämnade åt mig att gå ut med fem hundar och sköta hushållet men det innebär inte att jag måste gå omkring och vara negativ hela dagarna och skylla över allt på henne. Jag är vuxen nu, även om det gör ont måste jag gå vidare. Jag kan inte föra över det negativa till min egen son. Han ska inte behöva känna att mamma beter sig som en idiot tack vare det som hänt i hennes förflutna, för det är ett arv jag för vidare till honom, och då har jag skapat ännu en överskyllande, bitter människa. Eller kanske det värsta av allt; Han vänder sig mot mig som vuxen, och tröttnar på mig. Vad fan har jag kvar då? Är det värt att förskjuta sitt eget barn för att man är så bitter på livet som man själv aldrig velat inse är vad du gör det till?

För, jag har varit med om mycket skit i mitt liv, det kan många med mig skriva under på. Men jag tänker inte sitta och älta alla mina dåliga stunder. Jag berättar om båda sidor av livet här i Social Ingenjörskonst, men jag vill främst berätta om det som ger hopp och som berör, och så ventilera mina tankar, min ilska och min frustration för att slippa vara bitter i vardagen. För jag är en rätt glad och positiv människa om man möter mig öga mot öga. Jag ler, skrattar, jag försöker skoja med dig, jag är lite sarkastisk och jag är pratsam. Åkte hit med en taxichaufför som var tvungen att påpeka detta på ett negativt sätt nyligen: "Värst vad du pratar då, det var duktigt gjort av dig" - faktum var att vi hade hållt en dialog men det märkte han inte. Jag pratar bara inte ut i tomma luften utan gensvar. Det högg till lite att han var tvungen att kommentera min verbalitet på ett negativt sätt när jag bara ville ha en dialog och jag varit artig och trevlig mot honom, fast han också uttryckte smygrasism och använde ordet "neger" flera gånger och dessutom var han väldigt nedlåtande i övrigt.

Jag ligger här på avdelningen och börjar piggna till men jag har fått en väldigt otrevlig rumskompis. Hon har legat och sett på TV på hög volym hela natten och verkar inte bry sig om vad respekt är för något. Jag tycker det är skittråkigt, jag vet inte om jag ska våga fråga om att byta. Det är ju ett lyxproblem. Hon fräser åt mig när jag ställer en fråga. Jag vill inte riskera att inte få sova inatt så jag ska försöka byta till en äldre tant som har samma sovvanor.

Det blev långt idag, ett tecken på att jag börjar friskna till. Hövvet hade mycket att uttrycka!