Tack!

Tack! Jag fick tillbaka mitt Metadon. Efter att mitt beroendeteam och socialtjänst läst min blogg och ringt oh skällt ut läkarna, och efter att jag i state of a fucking wreck krypit in på dagvården, bönande på mina bara knän om att jag skulle utföra straffarbete eller precis vad som helst bara jag fick tillbaka medicinen (man blir allt bra desperat när man är abstinent) så släppte de på¨mig mina tabletter. Jag kunde andas ut. De gör inte om det här igen. Och om de skulle få för sig något sådant så har jag ju turen att ha världens bästa team bakom mig från socialtjänst und so weiter, så de skulle förmodligen inte hinna fundera så länge på det innan idén blev nedröstad.

Jag är helt slut och har ög0ninfektion så jag ser inget vidare och gråter hela tiden. Jag har en sköterska på dagvården, förresten, som är en hård nöt att knäcka. Han vägrar skratta åt mina skämt! Jag vet att det här låter helt märkligt, men det har liksom blivit en stor grej det här nu- att få denna sköterska att skratta. Märkligt att använda femininum där, men. Ja. Jag har försökt med knarkskämt (angående mitt abstinenta tillstånd) jag har försökt lite mer subtil, torr humor, och jag har försökt med allt utom blondinskämt. Jag ger mig inte, jag ska FAN ha honom att skratta! Jag har aldrig misslyckats tidigare, jag kan få nästan alla att skratta även en dålig dag, sån är jag. Det är ingen mask jag har, inget skydd mot något som det brukar vara i fallet med "Klassens clown"- det är ett sätt att leva. Jag döljer inget bakom min humor, jag är som en öppen bok ändå, och det är nästan omöhligt att inte förstå sig på mig. Jag kan inte stoltsera med att vara en "svår" människa, men jag tycker om det så. Jag har ingenting emot att vara jag. Trots allt. Jag är ju jag, med alla mina skavanker.

Sen kan jag meddela att jag nu känner mig mer än någonsin frikopplad från mitt missbrukarJag. Jag är verkligen inte Loo - tjejen som går på droger, längre. Jag är en annan nu. Jag är mer, eller mindre, bara Loo nu. Det finns ingen vilja i mig att ta droger någonsin igen. Jag är inte intresserad. Jag har gjort den biten och en stor del av den, är så smutsig, förstår ni? Det är smuts för mig nu. Smuts som drar ner en i sig själv, i en härva av självbedrägeri. Min smärta, som jag bär, mitt ok, kan inte medicineras bort. Det går heller inte att avlägsna problemet, eller eliminera det. Det finns ingen möjlighet att reda ut det heller. Jag måste bara möta smärtan, när jag orkar och kan, så ska jag också se henne i ögonen och tala om för henne att jag älskar henne. Och sedan bär jag hennes sorg med mig på ryggen där jag svansar hem mellan husen. Med hennes läppstiftskyss ännu kletande fast vid min kind. Tystnaden följer mig hem medan smärtans ord ringer i mina öron, allt detta nonsens hon kommer på. jag ser henne för vad hon är och inte för vad hon orsakat mig, det var nästan viktigast.

Smärtan kommer till mig i mina sinnen ibland och varslar om hennes egen framtid och det är med ett återhållet lugn jag accepterat, att den kvinna som födde mig och som var skapt åt att älska mig och skydda mig, fastnade i narcissus lilla kammare alldeles för lång tid.
Och en dag kommer de att ginna henne död därute i smutsen, bland de kringåkande torskarna, de där som betalar extra för att få strypa och förnedra, pissa, ibland även i grupp. Har ni sett den mörka sidan av mänskligheten, den som förssiggår i vår stad, här och nu? Där kvinnor säljer sig till de som saknar själ och sinne. Vet ni vad som förssiggår därute, på svarta marknaderna, om natten, män med pengar som gräs, förnedrar skolflickor och gamla haggor i ett riktigt sjukt, twistat spel. Därute finns min största sorg- i mitten av det. Och jag kan bara vara dottern som säger "Jag älskar dig mamma", för jag vill att det är mina ord, och inte hennes senaste torsks ord, hon ska höra i huvudet när hon somnar in. En av de där nätterna så tar fröken heroin henne med sig och då kommer mamma aldrig mer tillbaka.

Men jag är ren och stolt. Jag har grejat det här-
önskar att hon också kunde.
Men det vore enbart självbedrägeri.