Tornet

FY HELVETES JÄVLA KUKHOROR! VAD GÖR NI MED MIG? NI FÖRVANDLAR MIG TILL ETT JÄVLA MORFINVRAK! SKA DET VARA SÅ HÄR? VA? SKA DET DET? SKA JAG VAKNA MED HJÄRNHINNEHUVUDVÄRK OCH NÄSTAN SLÅ TILL MITT EGET BARN I FARTEN FÖR ATT NI BESTÄMMER ER FÖR ATT SÄTTA MIG PÅ MORFIN I EN VECKA?! VA?! Jävla helvetes horkukhuvuden!!

(Ja, ursäkta språket)

Nu JÄVLAR är jag inte glad att tas med längre! NU ÄR DET STOPP! JAG VILL HA MITT METADON! Jag är ju för inåt helvete ett VRAK här hemma, kom hit själva på kalas får ni se! Jag har fått ögoninflammation och kan inte ens skriva ordentligt, jag skakar i hela kroppen, jag kan inte sova, jag kan inte vara vaken, jag sitter här med tårarna trillande, inte för att jag är ledsen (åtminstone) utan för att ögonen inte vill vara med, men ni bokstavsjävlar kan ju få ett eller annat stavfel att underhålla er med idag då, VARSÅGODA, JAG GER ER DET! Jag är så förbannad, så less, less, less, less, sa jag att jag är LESS? Jag ser ut som en uppsvälld val, klotrund i ansiktet, klassisk cancerpatient, inga överraskningar här inte, herregud, jag ska alltså gå på MORFIN i en vecka, för att mitt penicillin inte går ihop med metadon. Lek med cancerpatienten bara, låt mig ligga här och kräla, gör det!

MEN.

Jag sa MEN.

Jag hade en dröm inatt. Och det var tamejfan det maffigaste som min hjärna hittills har drömt ihop. Jag är övertygad om att det betyder något. För, ni kan inte föreställa er. Ni kan inte.
Jag drömde om en plats, hur ska jag börja att beskriva den? Det var som ett torn, fast i ett bergs storlek. Yttre höljet var gjord av kristall och inre höljet var gjort av smuts och människans avundsjuka, ondska och smärta. Därinne härskade smutsen vill jag lova, för jag klättrade upp hela vägen inatt. Jag klättrade våning efter våning i detta enorma bergsmassiv, jag hade med mig tre stycken dit, men jag stod ensam på toppen när jag klättrat. Vi började under en massiv pressenning som gick ner i jorden. Därifrån började vandringen, och jag snärjde fast mig, jag plöjde, jag fastnade i trådar som hängde ner och ville få fast mig, de grep tag om mig - för se - tornet hade ett eget liv, svarta rottrådar fyllda med människans allra värsta känslor slet i mig och rev, och jag hamnade på märkliga våningsplan där människor fastnat, människor som försökt klättra upp, göra den vandringen, för det bodde tusentals människor i det tornet. Eller, bodde kanske var fel ord, de hade bara blivit kvar där. Och detta torn..! VAD var det byggt av? Jag vet inte, jag har aldrig sett något liknande förut.

Liselott dök upp på halva vägen och hjälpte mig lösa gåtorna. Hon var en tapper klättrare med mig hela vägen upp. Jag vill minnas att hon klev upp strax efter mig, eller före, det spelar ingen roll, för har du nått upp är du en vinnare. D var med mig, men han föll på våning nummer sex. Han somnade in där, i min famn, trött till leda. Jag fortsatte själv till våning 12, där Liselott dök upp, hon hade fastnat i trådar och talat sig igenom en villervalla av lägenheter där som var byggda på tvären och höjden och som det inte fanns någon reda i. Det var väl förvirringens våning, för vi var båda rätt förvirrade där, men alla andra somnade, alla som försökte klättra. De troppade av en efter en och vi pratade med folk som hade fastnat där, de försökte till och med skapa sig en egen värld därinne, de sålde på oss en massa taiwanska mobilsmycken och annat krimskrams som dök upp där som.. nej, jag fattar inte.

Men mest av allt minns jag känslan när jag tog mig ut och såg ned.
Tornet, berget, stod ju på ett MOLN!
Och nedanför mig fanns ni, världen, myllret, bostäderna, husen.. och där stod jag. På toppen av detta berg, som många somnat från. Och såg ut över alltet. Sedan blev liselott hämtad.
Och jag, jag bestämde mig för att göra om vandringen igen.
Jag kom bara till den där lägenhetsvåningen den här gången, när huvudvärken väckte mig. Men nu vet ni, om ni har drömt om samma plats nångång, då kan jag skryta med att jag gått den och tagit mig ut. En och en halv gång på samma natt.
Jag tog mig ut och den där drömmen är väl rätt talande för vad jag genomgår just nu. Jag klättrar mig ut ur en sjukdom, våning för våning, medan hemska rottrådar försöker ta tag i mig och slita mig ner i sömnen. Men jag vaknar lik förbaskat varenda jävla morgon och undrar vad fan som slog mig i hövvet.

Och tack för kommentarerna. Det värmer att veta att just Du tittade in.