Serious

Jag måste förtydliga faktum att mina bloggar alltid är en aning överdrivna, skrivna i stunden. Min blogg är min psykolog, som T säger.

Idag är det torsdag och ¤ undrade lite förstrött i telefon "vad fan jag gör på nätterna", vilket är helt befogat att undra. Faktum är att jag själv undrar en del. Men jag är lugn och fin.

ATC - Around the world

Idag får Östermalm finbesök minsann. Och så har vi det här med att kunna "prata allvar"; Och missförstånd av bloggar. Ett; Jag har inte berättat precis allt. Två; Ingen ska spöa någon överhuvudtaget (om någon fick den uppfattningen) för det är inte så man löser konflikter. Tre; Jag har förvisso känslostormar men man ska ta det för vad det är och inte för vad man tror. Gällande allvarspratet, så blir allt till ett antiklimax hela jävla tiden. För jag blir så jävla lugn av att höra någons röst.
Jag vet ju att allt blir bra.

God damn, jag vaknade upp här. Dagen blir medel. Ska till Stellah senare; nu rockar around the world hela huset, och sen har vi det här med allvaret. Måste vi ha sånt? För..det blir ju så jävla..allvarligt.


Jaha, Södra har nytt lösen men det är samma gamla drägg som härjar. Ikväll ska grabbarna härja på SÖDERtälje's finest och jag är satt att hålla samman landtrupperna vid sambandscentralen. Det är något så jävla sällsamt över den här månaden. Jag behöver nytt av allt. För att nämna ett exempel så har min älskade Juicy Tubes lipgloss sjungit på sista versen ett bra tag, trots att jag levt i förnekelse. Förnekelse är en intressant företeelse; man kan tillämpa det på Nästan vad som helst. Ta det här med ansvar, skola och läppglans: HELT befriad från dåligt samvete! Jag har mer dåligt samvete över det faktum att jag inget dåligt samvete har, om man säger så. Aftonhoran rapporterar att någon övergivit en liten knodd i en moské. Jag är röksugen precis hela tiden, och om min telefon går mer varm nu tar jag fan livet av mig. Inte.

Stellah: Inför kvällens revival är det du som tar dig i kragen och ringer, baby.

När jag pratade med ¤ i telefon idag så blev det en mycket märklig rundgång. Det känns som om människor är livrädda att man till varje pris skall ha "förväntningar" på dom. Nu tänker inte jag så, men däremot säger det sig självt att om jag har en känslomässig relation till en människa, så medföljer vissa principer. Och obligations, för det är liksom förtroende och tillit som ligger till grund för i stort sett alla relationer. I min värld. Däremot är jag inte beroende av människor för att överleva. Jag sätter däremot en hel del lycka i mina relationer till dem, eftersom de tagit sig så långt att de börjat betyda saker för mig. Han fattar mycket väl vad jag menar, men hela den där tillitsgrejen har blivit uppblåst till enorma proportioner. Allt jag ville ha, var en slags garanti på att det känslomässiga inte bara är strunt och trams från min sida utan ett ömsesidigt tillstånd där jag kan förlita mig på att personen inte försvinner hipp som happ. För om jag vet med mig att det finns risk att den här individen drabbas av nyckfull "Nej jag ångrade mig och tänker nu dra fort som fan alternativt bedra dig eller ljuga ännu mer för dig"-leda så anser jag att det är min fulla rättighet att stoppa innan det barkar åt pipan och den här människan fått tillgång till mitt hjärta så till den milda grad att han kan krossa det. Det är väl för fan inget konstigt.

Men jag vet, det är inte så enkelt alltid, det är inte det ena eller det andra och allting har så många sidor. Just nu vet jag fan ingenting. Jag vet vad jag känner och tycker och jag vet vad mitt förnuft talar om för mig. Det är två vitt skilda saker. Typiskt.