The short version of Hell

Jag tänkte inleda den här bloggen, som är den första på över två veckor, med att ställa er en fråga. Rent hypotetiskt, alltså;

Ni sitter i telefon med er advokat i ett minimalt telefonbås. Ni har inte duschat på fyra dagar, ni har spenderat tre dygn i en kal, iskall isoleringscell, utan förmåga att ringa de ni älskar eller bryr er om, utan förmåga att göra någonting överhuvudtaget förutom att stirra in i väggen och konfronteras med era egna tankar. De få människor ni de facto tillåtits att tala med har med förakt i blicken kallat er för ett nummer och inte ert namn. Ni har varit med om en lägenhetsrazzia där ni med dragna pistoler riktade mot er fått bli nertryckt på golvet och skrikt åt. Ni har inte fått ordentlig föda, ni har inte kunnat göra någonting överhuvudtaget, förutom att sitta med panik i halsen och stirra in i väggen och hoppas på att de ska öppna den där förbaskade järndörren så de släpper ut er. Ni sitter på en anstalt med paniken i halsen och försöker få fram någon form av ljud ur strupen som eventuellt kan liknas vid ett ord. Och er advokat säger till er följande:
"För det första så vet de inte vem du är på neurologen som du påstår att du ska ha tid hos imorgon. Faktum är att ingen hört talas om dig på hela sjukhuset. Och personen du bad mig kontakta blev skitförbannad och vill inte kännas vid dig. Dina föräldrar verkar inte må något vidare men jag fick dessvärre inte berätta var du är. Och jo, förresten. Det ser inte särskilt ljust ut för dig. Räkna inte med att komma ut ur häktet på..låt oss säga, ett tag".

- Vad skulle ni göra då?

Ja, just det. Först får ni en ångestattack så ni rasar in i en bokhylla. Sedan kommer ni till sans på en brits med tre vårdare stirrande på er, där de säger att du ska förflyttas till ett annat häkte eftersom risken för epilepsianfall är överhängande. Sedan ligger ni där och väntar på vakteskorten, med grå KVV-uniform och ett hår som står upp alldeles av sig själv i tuppkam om ni drar i det eftersom det är så skitigt. Och så betraktar ni de dansande fläckarna i det skitiga häktestaket och ser tillbaka på ert tre dygn långa helvete där ni försökt att hålla ert medvetande i ett någorlunda hyggligt skick genom att sjunga "Mad world" och "Moment of tranquillity" så att väggarna skakar. Sedan tänker ni på alla nära och vänner som förmodligen draggar efter er i Nybroviken vid det laget, som ni inte tillåts kontakta eftersom ni har maximala restriktioner, ni tänker på människor ni känner djupt för och ni tänker på vad det är ni egentligen gjort för att förtjäna att få tillvaron så här uppfuckad. Sedan sluter ni ögonen och andas in det kvalmiga cellsyret och tänker att nu, nu kan det inte bli så mycket värre. Överhuvudtaget. Och sedan bestämmer ni er för att ta ert jävla psyke samman, resa er och kamma igenom håret med fingrarna, ta på er de där förbaskade skorna och möta vakterna. För om inte ni behåller förnuftet och skriver om skiten, vem fan gör det då?

Jag kan försäkra er å alla mina helvetes biblar att det ni just läste faktiskt hänt i verkligheten och det är inget ovanligt, människor blir gripna, anhållna och häktade precis hela tiden, det är ingenting jag ska beklaga mig över. Det är makabert vad mycket sjuka tankar man får när man sitter anhållen. Det är som ett stort jävla halvmörker tar över hela ert medvetande. Du blir det sista en människa är innan hon förvandlas till rent mörker. Jag blev utsläppt helt ur det blå, igår morse klockan 9:30. Celldörr nummer två på övre häktet Österåkeranstalten öppnas och den mörkhåriga vårdaren tittar pillimariskt på mig.
"Hörrudu Lönnroth. Klä dig. Du är fri att gå"
"Lägg av. Jag har inte ens haft omhäktesförhandling än"
"Du är släppt, så du får..packa dina saker. Kom igen nu tjejen, skynda dig innan de ångrar sig"
Jag känner att jag håller på att både gråta och kräkas på en och samma gång.
"Lägg av"
"Nej, du är fri"
Då hade jag spenderat 12 dagar i den cellen. Varje dag samma rutiner. Upp sju, frukost halv åtta, inlåst till 9:45, "promenad" i en minimal, avlång rastgård på tjugo kvadrat, inlåst till elva, sen ut i korridoren och hämta lunch, inlåst sedan resten av dagen förutom om du ska på toaletten eller duscha. Jag tackar mina gudar för att jag hamnade på Österåker och jag tackar vem fan som helst för att det inte är samma sak att vara häktad som att vara anhållen. I en häktescell har du TV med fjärr, skrivbord, fönster och tillgång till penna, papper och en mindre mängd privata saker. Du har vårdare och inte vakter, och det är en jävla skillnad på de två ska ni veta. Vårdare talar med dig, skämtar med dig och utsätter dig för positiv särbehandling om du är en ung blond tjej och den enda av kvinnligt kön i hela din korridor. Vakter skriker åt dig att du ska hålla käften och det kan du glömma, i intercomprylen vid dörren om du gråter och bönar och ber att få dina tabletter eller en cigarett. Vakter behandlar dig som ett själlöst nummer och ser inte ut att ha någon själ de heller. Vakter dunkar till celldörren när din cellgranne kastar sig mot den i ren klaustrofobisk ångest, gång på gång, och vrålar i ren ensamhet, och talar om för dig att det där kommer du inte långt med för du är inte vatten värd. Du är inte ens en människa, du har inget egenvärde. Du blir inlåst i den där cellen i tre dygn för att du ska knäckas på mitten. Du blir inlåst med dina egna tankar i arresten för att du ska ge dom allt du har för att få komma ut. Det spelar ingen roll vad du gjort.

Jag skrev två fulla block under min tid på Österåker och jag kommer att skriva ned och dela med mig av det jag kom fram till, längre fram. Igår förmiddag vinglade jag ut på kalviga, darrande ben efter att ha varit inspärrad utan förmåga att kontakta någon, i över två veckor. Jag kunde inte tro att jag var fri och det kom så jävla hastigt, jag hade talat med min advokat dagen innan och hon upplyste mig om att det förmodligen skulle bli förlängning och att det då fanns en möjlighet till omhäktningsförhandling sent fredag kväll men att jag inte skulle räkna med att vinna den. Plötsligt kommer de och säger att jag kan ta mina saker och gå. Jag blev väl behandlad av personalen på Österåker, det finns ingenting illa jag kan säga om dom för de har varit riktigt schyssta. Jag är inte lika välvilligt inställd till de robotar som arbetar på söderarresten, men det är förstås en helt annan sak.
Jag är i nuläget fortfarande chockad, lite vilsen och lite trött. Jag fick komma till neurologen iallafall. Onsdagen den 15:e kommer jag med trippel vakteskort, iförd handklovar och KVV-kläder, instapplande på neuro till fullsatt väntrum. Vid det laget hade jag liksom, stängt av. Jag bara skakade på huvudet när min läkare undrade varför jag hade en vakt med mig in på rummet och handklovar. Jag fick diagnosen epilepsi och har nu börjat på medicinering och den gör mig groggy, men den är ok. Det känns tryggare. Jag är alltså oficiellt kriminell, det är intressant.

Hur jag tog mig dit och hur det kan komma sig att jag blev häktad och allt det där, tänkte jag vänta lite med att redogöra inför. Jag har inte haft rättegång än, men enligt personutredaren så ser det ut som att det blir villkorlig dom då jag inte har så jävla stora åtal mot mig. Jag har inte begått någon våldshandling, jag har inte köpt eller sålt något och jag har inte gjort något allvarligt. Men jag kan inte ta det här och nu.

Min mobiltelefon är fortfarande beslagtagen, men ni som har mina hemnummer kan nå mig på dom. Jag har en temporär mobil, ni får helt enkelt maila eller nå mig via djungeltrumman. Jag vill bara säga att till alla er som oroat er och undrat var fan jag är under dessa veckor; jag kunde inte nå er. Det tog mig en och en halv vecka att få ringa ett bevakat samtal till mina morföräldrar. De visste inte heller var jag var, för min advokat fick knappt säga att jag var häktad. Därför har de sagt att jag är på semester till somliga av er, inte för att de skämdes utan för att de inte heller visste, bara att jag var placerad någonstans. That's it.
Det har gått upp för mig hur mycket kärlek, vänskap och främst familj betyder. Jag har haft en familj som välkomnade mig hem med öppna armar, trots att folk i min närhet drabbats av både husrannsakan och fan vet allt. Jag hade något att komma hem till. Och nu då..? Jo, nu är det dags att börja strukturera min framtid.

Och det börjar med att verkställa många av de beslut jag tagit under min självrannsakan i cellen.
Många av er har varit saknade och många av er kommer jag träffa ikväll då jag tar mig ut för att dricka en jävla öl. Många av er har varit saknade, men många av er har varit plågsamt saknade. En del av er har jag kommit till många insikter kring och jag har dessutom sett delar av mig själv som vill ha mer uppmärksamhet än andra.
Men det var allt så länge. Jag återkommer snart igen.
Jag är tillbaka på banan, men i förändrad form. Jag vet inte riktigt än vad det är som förändrats, för det har varit en omvälvande upplevelse. Det har dött saker i mig och nya saker har fått ta mer plats. Jag trodde ett tag att jag var på väg att förvandlas till ett rutinmässigt blankt papper (i wish!) men så var det inte. Jag har bara..jag har sett mig själv, och det jag gjort och det jag missat att göra. Och vad jag borde gjort för länge sedan. Sånt gör ont. Sånt gör så ont att ni gråter tills det inte finns mer kvar att gråta. Det är du och din ensamhet, dina minnen, dina känslor, som tycks uppta hela rummet under ändlösa dagar av skrivande och knaprande på knäckebröd som ni lyckas sneaka åt er från köket. Det är du och allt du är och inte är. Det är du och allt det du älskar och de som älskar dig och de du älskar som du vet gör dig illa. Det är smärtsamt att bli påtvingad ensamhet. men det ger dig nya saker, och samtidigt så dör sidor av dig. Långsamt.
Jag är Loo, men jag är en Loo som kanske vet lite mer om det här med frihet. Och vad jag borde göra.

Tro mig, ni har ingen aning om vad frihet är...förrän ni berövas den. Och det hade kunnat gå värre för mig än så här. Och jag tackar den gud jag tidigare aldrig haft för det.