We will never ever ever be the same

onsdag, mars 8

We will never ever ever be the same

"Remember what I told you
Your face won't let you hide the pain
You let me get to know you
And now it's driving me insane

Baby, we were never soldiers
You and me couldn't never fight for things we don't believe
And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore would never end
So now I'm laying down the flowers on the grave
And we will never, never ever be the same

Just hold me till tomorrow
You don't have to say a thing
I know about the sorrow
That the morning light will bring
Baby, we were getting colder
You and me couldn't never never lie 'cause feelings don't deceive
And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore would never end
So now I'm laying down the flowers on the grave
And we will never, never be the same"

September - Flowers on the grave

Så, ladies and gentlemen. Jag satte just ribban. Det är upp till er nu.
För jag har slagits färdigt.

3 kommentarer:

Anonym sa...: Vartenda hårstrå på min kropp ställer sig upp när jag läser dina ord,gumman!!
Jag känner din smärta å du vet att jag delar den med dig!! Sitter ju förfaan i skiten själv!!

Du är så underbar som kan sätta ord på det du känner.. Det kan inte jag.. Bara tappar andan,skakar å tårarna nästan dränker de små andetag jag lyckas kippa efter..

Hur ska vi ta oss upp å ur detta?? Har du nåt bra svar? Isf är jag idel öra,hjärtat..

Puss

/You know who..; 8 mars 2006 kl. 21:50
Loo sa...: jag har inga svar, kära du. Bara frågor. som aldrig riktigt får sina svar.; 8 mars 2006 kl. 22:22
Anonym sa...: "VI" ta oss upp ur detta? Hallåja, hur svårt kan det vara egentligen. Jag tycker det verkar ganska självklart att det är DU som måste göra någonting.

Sorry att jag lägger mig i. Over and out.; 9 mars 2006 kl. 08:49

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.