I hammocken

Jag har funderat på saken och kommit fram till att folk nog ser mitt liv som ganska oregelbundet, och dessutom så målar de upp scenarion framför sig om vad jag egentligen gör när jag är på alla de där olika sidorna av stan just när de ringer. De tror med all säkerhet att jag sitter i en massa knarkarkvartar och flirtar med vältränade 23-åringar, och de är osäkra men vågar inte fråga.

Men fan, jag sitter i mitt uthyrningsrum hemma hos min chef och lyssnar på mp3-spelare och skriver och går igenom jävla offerter så jag kan tjäna pengar så jag kan flytta in i den där jävla lyan nån jävla gång så jag kan installera datorn, börja redigera all text, stänga min dörr..och slippa vara överallt hela tiden. Slippa otryggheten och människorna. Så jag kan, med mål och medel, ta mig härifrån så småningom. Så jag kan bli mig själv.

Jag går omkring hela dagarna med alla de här jävla ANSVAREN på axlarna, mormor, mamma, morfar, sjukdomar, socialtjänster, ekonomi, arbete, bostad, utbildningar, vänner, krav, förväntningar, och varje jävla ledig stund jag får, sluter jag ögonen och tänker mig att jag sitter i den där hammocken, vid mitt imaginära vita hus vid havet som jag skall komma till en dag. I mitt brusande, kravfyllda huvud som aldrig får vila, så kommer bilder av Tryggheten upp. Och jag kan känna hur hammocken sakta gungar fram och åter. Och jag kan känna doften från det salta havet nedanför kullen. Och jag kan känna filten och armen som sluts omkring mig. Och ibland, så sitter han bredvid mig i huvudet och tittar på mig, frågande. Och när jag kommer dit, till den där hammocken, en dag, oavsett om han kommer dit och hälsar på mig i den och pratar strunt med mig eller ej, så kommer jag att kunna slappna av. Slippa all denna betong, dessa människor, denna infekterade ensamhet och detta..plastiga.

Och då kommer jag inte behöva svälja en enda tablett till i hela mitt jävla liv.

Jag kommer slippa axla det faktum att mormor hade en hjärtinfarkt i helgen, det faktum att min morfar snart inte minns vem jag är, att jag har min mors totala katastrof att sopa upp, jag måste spärra kort, ringa advokater, ta reda på skatterätt och socialrätt och fan i det. Samtidigt måste jag springa ärenden åt min chef, och eftersom jag ska få huvudansvaret på kontoret när han åker på semester så måste jag vara där och lära mig, och sätta mig in i det, hela tiden, och folk ringer, och jag åker mellan platser som inte ens JAG vill vara på. Jag vill inte ränna fram och tillbaka och ringa och hämta och lämna och koppla och samordna och övertala och fixa, fixa, fixa men det här är mitt liv, ingen kan ordna det faktum att det ÄR en katastrof, åt mig. Ingen kan göra min paranoid schizofrena heroinist till mor frisk, ingen kan betala mina morföräldrars räkningar, åka till sjukhuset för egen räkning och undersöka sin stressrelaterade epilepsi och ingen kommer ordna trygghet och lägenhet åt mig.

Så just nu ser mitt liv ut så här; det verkar som om jag bara åker fram och tillbaka utan mål och medel och det verkar som om jag trivs med att inte ha en plats att kalla hem, och det verkar säkert som att jag orkar med samma saker som jag gjorde för fyra år sen men det gör jag inte. Människor i min tillvaro motarbetar mig ständigt ganska kraftigt och jag genomgår ganska många djupa självrannsakningar var dag, eftersom jag, pja, har en del att fundera på. Men nej, jag får inte ro. Och nej, jag kommer inte att finna ro här. Det här är bara grunden jag lägger. Jag måste ordna upp det som ska ordnas. Familjen, ekonomin, mina saker på ett ställe. När de tre sakerna kan lämnas utan tillsyn i fem minuter utan att de rasar, då; då kommer jag att kanske finna ro att börja fundera på hur jag ska, ensam eller inte, ta mig härifrån. Så jag får ro. Jag skiter i att gå ut och festa, jag förstår om många vänner är försummade, men jag räcker inte riktigt. Loo, limited edition.

Jag tror inte det kommer att ta så lång tid den här gången. Det känns.