Kapten Kirk

Stan Getz - Bahia i mina silverblänkande KOSS-lurar, småsteppande fram på regnstänkta Järnvägsgatan i Sundbyberg. Mina vita Cargobyxor håller på att ramla av höfterna och vatten tycks vilja tränga in genom varje fiber i mina skinande vita Puma Match. I handen en kasse med ett urval franskdesignade preppy-toppar och kjolar i milda kulörer. Vägen är fri, mobilen piper, liksom sjunger och vibrerar, någon vill mig något men jag mister ansvarskänsla för varje ton och fortsätter småspringa mot 0:48-tåget. Svarar, det är Han.

"Jag möter dig vid tåget"
"Underbart"
"Det regnar"
"Det menar du inte?"

Det kallas sommarregn och jag är barnsligt förtjust i konceptet. Jazz, min barndoms omgivningar, den mörka och ångande vattenbestänkta småstaden med sina krogljus och reklamtavlor; de var inte där förr; när jag föddes här var den benämnd som sovstad. Inte längre. Hela konceptet tilltalar mig - den episka filmbilden, panorerande från något halvhundratal meter bort mot den småspringande blondinen med sin designerkasse som rusar mot ett tåg hon inte får missa. Jag är en sucker för filmiska moments, jag önskar ibland att jag hade en inbyggd videokamera i min iris, som kunde fånga allt det där som mitt öga ser och sveper över, liksom connectad till den redigerings-och-minnesbank som är mitt medvetande, där jag fryser somliga bilder, förstärker och zoomar och lägger på ljud, kanske en speakerröst här och där som komplement. Det vore något. Eller så vore det bara ännu en av mina romantiserande tankar som inte skulle underhålla någon annan utom undertecknad. Om det spelar roll? Självklart inte.

För någon vecka sedan lessnade jag på att mina alkoholiserade grannar hade femdagarsfester där de oavbrutet spelar Bon Jovi-hits och Europe's "final countdown" runt tre-fyratiden på morgonen. Jag kanske är en gnetig gnällkärring som tycker att det är aningen besvärande att Bon Jovi står i mitt vardagsrum och upplever sina gamla 80-tals glorydays samtidigt som någon jävel vrålar från balkongen "Johnny...johnny..för faaan Johnny ge mig en bira va!". Kanske är det mitt bristande tålamod med alkoholpåverkade flyttgubbar som insisterar på att flytta samtliga möbler och bona golvet samtidigt som de repeterar hela "Keep the faith"-plattan i någon form av religiös anda på maxvolym för alla oss stackare som lyckats glömma det oh så glada 90-talet och faktiskt gått vidare. Vi som inte längre tycker att Kjell-Olof Feldt är en nyhet, vi som lyckats glömma allt vad Stefan Edberg, grunge och Teenage Mutant Ninja Turtles är och som förkastat ballongbyxorna och de oplockade ögonbrynen, vi som inte längre tycker att 21 Jump Street och Beverly Hills-skådisarna är de hetaste på stjärnhimlen, ja, kort sagt, vi förkastliga kärringar som inte orkar med toksupande jävla blådårar klockan tre på morgonen som envisas med att inte bara spela musik för hela Norrort, de spelar DÅLIG musik för hela Norrort också. - Ja, vi gnetiga kärringar som måste upp sju på morgonen för att gå på ett lamt, förkastligt ultraljud för att undersöka vad för hjärnskador ungen redan kan ha fått med anledning av detta, vi tröttnar och skriver en lapp till fanskapen. Men eftersom jag inte vill vara en kärring så skriver jag en snäll och humoristisk sådan. Som följer:

"Kära, vakna grannar!
Nu är det så här, att vi här nere länge undrat vad det är ni har för er däruppe nätterna i ända. Med dessa suspekta skrapningar, dunsningar, vrålanden och bankanden i kombination med den dunkande musik vi får uppleva har detta satt myror i huvudet hos oss i familjen. Ta det inte fel - vi är också nattugglor; men våra funderingar har nått en viss bristningsgräns under dessa månader som detta pågått. Faktum är, att vi spekulerat så mycket att det uppstått en intern vadslagning här i huset kring vad det är ni kan ha för er hela nätterna som orsakar dessa ljud. Vi har några teorier, med färdiga rutor att kryssa i, för er att läsa. Vi har satsat 150 spänn var på lite teorier, så det vore vänligt av er om ni kunde kryssa i rutorna framför våra förslagsalternativ så att någon av oss kan håva in cashen. Förslagen är som följer:

1) Ni har nattliga brytrejv på tre eller fyra deltagare, och ägnar småtimmarna åt att skapa minimalistisk tech- house med era fötter i brist på bra vinyl.

2) Ni har byggt om ert vardagsrum till en live-size levande monopolplan och använder er själva som mänskliga spelpjäser.

3) Ni har lagt vantarna på samtliga workoutvideos med Jane Fonda och tränar hårt och intensivt inför beach - 08.

4) Ni har hängt upp hela ert möblemang i fiskelinor i taket, och någon gång då och då trampar någon stackare fel på en karbinhake varpå hela skiten dimper ner, och ni måste börja om igen.

5) Ni har tvingats bli medicinska försökskaniner för amfetaminpreparat till förmån för ADHD-barn, vilket orsakar vansinniga spasm-utbrott, eventuellt i kombination med lätta Tourettes-skador, vilket gör sitt till för ett kollektivt vansinne ni inte kan hållas ansvariga för.

Ni får hemskt gärna kryssa i så fort som möjligt så att någon av oss kan få håva in våra stålars, det börjar bli tajt med ekonomin här nere.
Vänligen,
Era glada grannar."

Och dom tråkiga jävlarna svarar några dagar senare, då vi redan tvingats ringa störningsjouren för att få sova, med en astråkig jävla lapp där de redogör för att de inte känner till några duns eller ljud som de kan hållas ansvariga för, och att de inte har en susning om vad vi snackar om. Tråkiga jävla grannhelveten! Man tycker ju att man kan ta och uppskatta en såpass rolig och underhållande lapp som ändå osar lite mer humor än nerklankande kärringord, men nejdå! Vilket bekräftar min redan existerande teori att alkohol fan inte gör folk roligare alls, sprit är för tråkmånsar utan humor. Inte nog med att de dryga jävlarna är fast i 90-talsrock och förkastligt fyllespråk, de är alltså tråkiga också, vilket är än värre. Var fan har humorn tagit vägen nu för tiden? Spolades den bort i något syndafall 1989, eller är den helt enkelt bannlyst på min sida av stan?

H fyllde år i Måndags, och vi var representativa och tjusiga på släktkalas hemma hos H's mor. Smörgåstårta och grannar och kaffe och diskussioner Italian Style. Därefter efterkalas med V och D. Jag och V var nyktra och mysiga och spelade XBOX, V har blivit en jävel på battlemode "steal the bacon" i Crash Nitro Kart, så vi satt här och tjöt och skrek medan H och D avhandlade livets viktigheter och avverkade ölburkar i soffan intill. Senare gick jag och V och lade oss, som de goda, nyktra gravida vi är - eller, jag är den gravida men det gör mina väninnor till automatiskt medgravida i sammanhanget. Mycket fiffigt, de kan nu legitimt äta precis vad fan de vill och skylla på att de måste vara solidariska matvrak med sin gravida väninna.
Intressant.
Som ni ser, så är det full gas här borta. Nu blir det sömn, stor dag imorgon - det beryktade ULTRALJUDET skall äga rum. (Här ville jag gärna implementera en ljudeffekt a' la' Twilight Zone, men hittade ingen MIDI-version..).

Tack och förlåt!
Bild: Från 2003 - här snuskar jag mig med Kapten Kirk som om jag aldrig gjort annat.