Manual

Min psykiatriker frågar mig, ännu en gång, om jag har självmordstankar. Jag finner alltid den där frågeställningen så skrattretande, för den har liksom blivit avgörande i vårdsammanhang, om patientens tillstånd är akut, eller om man kan skicka en remiss och göra sig av med problemet utan att behöva oroa sig. Ännu mer intressant är det ju att man blir tokstämplad som galning i pappren om man nu skulle svara ja. I mitt fall är det liksom inte döden det går ut på, men det är svårt att anpassa sin desperation i det här fallet; Ska jag säga "ja" enbart för att understryka hur desperat jag behöver vård, och ljuga på kuppen, eller ska jag svara "nej" sanningsenligt och helhjärtat, när jag vet att jag riskerar att få en "Tack för besöket och välkommen åter"-lapp?

"Alltså, jag är för nyfiken på livet för att dö. Det handlar inte om det" säger jag, trevande.
"Så du vill inte bara sjunka in och försvinna någonstans?"
Och jag tänker, men det är ju det jag har gjort. Depressionen gör ju att jag sjunker in och försvinner, men jag slutar inte se allvaret för det, slutar inte se mitt liv som en uppgift som måste genomföras. Det är ju orken det är fel på. Jag är bara så trött och less hela tiden. Men min tankeverksamhet upphör ju aldrig för det. Det är så sabla komplicerat, allt är komplicerat ner till minsta beståndsdel, men så enkelt. Men dö, det vill jag inte. Aldrig i helvete, mitt liv är ju allt annat än på väg mot döden. Det händer saker hela tiden. Det finns känslor och vackra saker att iakkta. Så har det alltid varit. Jag vill inte dö, jag vill bara ha en instruktionsmanual för hur man lever i vissa sammanhang.

Där har vi det.
En manual.
Det vore något.

Dagens Musik: Late night alumni - Seemingly sleepy
Uppiggande Visuellt: Depeche Mode - Enjoy The silence 2004 (video) Kan ses Här.