fredag, januari 18

Waiting for a star to fall - All systems GO.

Det är märkligt. Igår tänkte jag att "nu, nu händer det något i kroppen. Frågan är vad?" - Jag kände mig lite yr och groggy och världsfrånvänd. Vilade några timmar på natten, skulle till BM på morgonen. Går upp för att åka till BM, och där var den, slemproppen. Har aldrig sett någon förut, men det där kletet kunde jag inte ta miste på. Väl hos BM hade jag några småvärkar, ingenting jag inte kunde hantera. Åkte hem igen, i taxin hem smällde den till - den FÖRSTA värken.

Jag är ju förstföderska, har inte varit så panikslagen, är det än mindre nu. Efter att jag kom hem har det kommit oregelbundet i vågor, när det kommer vrålar jag på depeche mode och sjunger med och halvdansar mot väggen, det känns precis som om kroppen och jag har gjort det här förut.
Hittills så är det en värk man kan svära sig igenom, precis som det står i "mammaboken", det ska man veta, i början, som jag är nu, på långsamma sjätte timmen efter att processen "startat" så är man så endorfinfylld och koncentrerad, rädsla existerar inte, det är jag och min uppgift här - låt mig sköta den. Så känns det. All den där oron inför blod, framfödande och skräckscenarion man sett är långt borta. Försöker minnas att slappna av mellan värkarna, är nu uppe i fyra i timmen som håller i sig upp till tre - fyra minuter åt gången. De går i vågor och trycker både uppåt och nedåt samtidigt, strilar ut i ryggen som små ormar som dansar lambada med vickande ormhöfter. Kroppen börjar liksom djupandas av sig själv, man måste tillåta den.

[..paus.. lite senare]

Min mor kom hit med mat, jag äter som ett djur. Jag har pratat med förlossningen och berättat att jag har allt under kontroll och att jag vet när jag vill åka, men det är inte dags än på långa vägar, det vet jag. Jag har timmar kvar hemma. Ryggfettet och ryggmusklerna i ländryggen pressar mot ryggraden, jag dricker och äter. Trodde att jag skulle vilja ha folk runt mig som stöd, men jag håller mig på egen kant och går igenom allting inom mig själv. Som en djurhona: "Min uppgift. MIN.." Huvudet är kristallklart. När en liten värk kommer blir jag förbannad. Jag vill provocera den satans värken, men vafan, kom igen nu då, kan du inte mer, jag har varit i riktiga kärringslagsmål som gett mig fetare knock-outs än det här. Jag blir arg, riktigt arg.

[Lyssnar på Leather Strip - evil speaks]

Blir mer och mer irriterad på folk som ska prata om världsliga saker runtom mig. Fräser åt alla, jag behöver min koncentration och mina högtalare, fet bas ska det vara, jag är på min arena här, nu får ni sluta snacka så mycket trams. Faktum är att jag vill klippa till folk men det gör jag inte. Och det är inte av smärtan, det är för att jag känner att jag inte kan få göra mitt jobb, gå runt och ha värkar utan att folk ska prata om böcker och "vad tyckte du om nya tröjan?" Det är min uppgift just nu, att förbereda mig.

[Faithless - God is a DJ]

Många pauser. Ibland händer det ingenting på över en halvtimme, sen slår det till. Värken är för uthärdlig, inte alls som väntat. Sitter vid datorn i pauserna och väljer musik och pratar på lite med folk. "är det dags? ska ni åka in?" Nej, inte än. Verkligen inte. Alla är oroliga. Utom jag. Jag känner det fortfarande som om jag har en manual i handen, jag går på känsla och instinkt. Finns faktiskt inget mer än det jag kan göra, så jag har tillit till tanken att jag kommer veta när det är dags. Uppe i fem i timmen nu, det märks att kroppen jobbar på här. Fan vad stark jag är! Nu jäklar! Vilken adrenalinrush! Blir arg och svär som tusan åt värken, värken har blivit min antagonist, min boxningsmotståndare. Jag har övertaget, vi är helt olika viktklasser, jag och värken. Väser åt värken att den ska ge mig allt den har istället, knocka mig då! Den svarar lite svagt, den har inte samlat sina bästa punches än. Tålamod! Tålamod! Många timmar kan du ha kvar!

Jag väntar på att en stjärna ska falla, min kropp är skeppet som bär stjärnan fram till mål.
Fortsättning följer.

20:19

Jag jobbar på här. Nu eskalerar värkarna i styrka, jag börjar få lite ordentliga bitch-slaps, om ni ursäktar uttrycket. Adrenalinflödet är på max och jag mobbar mina grannar med min baslåda, men det får de ta idag, för idag och bara idag ska en stjärna falla och jag är skeppet som för stjärnan fram till mål.

Isvatten är underbart och jag jobbade just igenom en fyraminutersrond till Prodigy's "breathe" - otroligt passande låt, för övrigt. Nu är jag inne på vilovarv, men det molar och trycker. Mamma undersökte mig, vi har konstaterat att jag börjat öppnas, det var skönt att höra, vi är osäkra på hur mycket däremot. BB-väskan står packad sen länge i hallen och H masserar mina ben, ibland vill jag bara att man ska låta mig vara. Jag väser "låt mig JOBBA!" . de förstår. Nu ska jag ta en dusch, jag läcker ju vätska och klet som ett såll. Snart dags för andra telefonringningen till förlossningen också.

Stay tuned.

Uppdatering igen: 21:31

Ringde förlossningen. Underbar BM som jag pratat med bägge gångerna. Jag har en kvart mellan värkar nu, de börjar bli regelbundna och nu börjar de slänga runt med mig lite och öka i längd. Mellan värkarna är jag sjukt nog helt normal (!) och pratar med mamma, sitter på nätet och gör playlist. Förra rejäla värken genomarbetades till Grendel's - This sh*it will fcuk you up (kanske helt ointressant info för de flesta, men jag såg att NÅGON uppskattade musikvalet så jag brainstormar bara det jag tänker).

Jag är fortfarande lugn, jag har min mamma och H här och båda lyssnar på mig. För det mesta vill jag bara vara ifred och "jobba" när värken kommer. ALLA ringer på alla telefoner, jag lugnar dom mer än vad dom lugnar mig. Jag behöver ju inte lugnas! Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än "Jag kan det här! Låt mig få känna själv!" - av någon anledning hyser jag stor tillit till min kropp, kanske mer än vad jag någonsin har gjort..

BM:en i telefonen sade att "du känner bäst själv, men en kvart mellan är fortfarande såpass lugnt, men vill du komma in ska du INTE känna dig hindrad". Känns tryggt att veta att OM jag känner så kan jag åka in - när jag vill. Jag väljer dock att stanna hemma några timmar till. Jag får råd att vila från alla håll och kanter, men många kan säkert associera till det här; Jag får ingen ro! Jag är ju spänd av förväntan, pirr och nyfikenhet! Det är svårt att hålla sig i vila när jag VET hur mycket på G det är. Jag ska verkligen försöka vila om jag kan, men om jag inte riktigt klarar det så kan man inte klandra mig..

Min katt springer runt mig, skriker och känner att något är på gång. Hon är ju också mor, men hennes ulldjur flög ur boet väldans mycket fortare än människobarn.. hon verkar tycka att det är fullt normalt att jag får små aggro-attacker (värken inleds), ställer mig upp och sträcker benen (värken trappas upp) och börjar djupandas (värken är som värst). Hon lägger sig tillrätta i korgstolen och tittar knipande på mig, hon ser ut som en kattversion av Yoda, hinner jag tänka, och sen är värken över mig.

Om ni ursäktar uttrycket, men det här är nog det mest 'trippade' jag varit med om. På ett mycket positivt sätt.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Härligt inlägg...

Underbart Loo... de e rätt.. du är en naturbegåvning.. tuff sådan också...

Snart är jag faster för första gången

//Maja

T e s s i. sa...

ojojoj nu är jag så nyfiken och full av förväntan att jag snart spricker här. Gosch !

T e s s i. sa...

Grattis till lille A ! (Fade skvallrade på msn att han kommigt nu) Hur mår ni ?

Anonym sa...

Grattis!

Anonym sa...

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH äntligen. Grattis!
Hoppas att allt gick bra. Väntar med spänning på att få läsa mer!

Anonym sa...

Grattis tamejtusan! :)

Anonym sa...

Grattis! Hoppas att allt gick bra. =)

Anonym sa...

Grattis!!!
FANS JÄVLAR VAD DU ROCKAR

Anonym sa...

Grattis A, du har kommit till en värld som lämnar mycket att önska men du har en mor som pallar trycket och som kommer ge dig allt du behöver and then some!