Vad fan säger man?

Det blir två poster idag, eftersom ämnena är så vitt skilda ifrån varandra.
Sedan jag fick barn har något skett i min kropp. Jag har alltid tidigare haft svårt för krig och död, men efter graviditet och förlossning har något annat, något ytterligare, förutom mitt barn, lossat från mitt innanmäte.
Jag pratar om smärtan. Den där kallhamrade, påtagliga, innanmätessmärta man känner när man läser om krig, massakrer och folkmord. Den plågade känslan från mitten av halsgropen när man ser bilder från krigsdrabbade länder. Den är outhärdlig. Och jag har så innerligt svårt att hantera det.
Nyligen läste jag en gammal artikel som behandlar folkmorden i Srebrenica. Det är förvånande, för jag gick ju faktiskt i skolan under den här tiden då det skedde, men jag minns inte att det togs upp i skolan. Jag minns inte ens att vi diskuterade det som skedde. Jag minns inte att det var öppet för diskussion och jag var inte ens, då, medveten om att det hände. Det är flera år senare, som jag blivit engagerad i politik och världshändelser som jag läst väldigt mycket om det, och det är fruktansvärt plågsamt, för jag har en sådan förjävligt utvecklad förmåga att leva mig in i berättelser som dessa.
Jag ser det där öststatliga, karga landskapet, jag känner krutdoften och jag ser massgravarna som grävs upp och ned av stora bulldozers. Jag ser hur man efter man faller till marken, dofterna av bränt kött och synerna, synerna av de torterade männen som fastnaglade mot träd förvandlas till bisarra krigsleksaker. Av människor. Precis som jag.

Samma sak sker när jag läser om andra världskriget, vilken jag blivit mycket mer matad med information om. Jag tror att ett helt år i högstadiet vigdes åt att se bilder och läsa om andra världskriget. Mormor har ju också berättat om det, vår släkt hjälpte judar över gränsen så vi var hett byte under krigsåren, uppe vid norska gränsen. Mormor har berättat rafflande historier om hur hon och hennes mamma gömde sig i en sådan där kökssoffa med lock, medan deras grannar satt ovanpå den. Militärer hade stormat bygden på jakt efter mormors bröder, det var ett jävla liv. Jag minns att jag redan som liten levde mig in i de där historierna som mormor berättade, och den känslan tycks bara ha växt sig starkare idag. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag läser om folkmord, krig, massmord och religiösa eller politiska konflikter. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor kan göra så mot varandra. Jag förstår inte hur man klarar av det. Jag förstår inte hur man kan utbilda människor till att tortera, våldta och mörda. Och det grämer mig så oerhört, hur ska jag kunna lära Alexander att hantera något som jag själv inte hanterar? Vad säger jag till min son när han en dag kommer med frågan "Mamma, varför dödar folk varandra?" Vad säger jag till min son när han vill köpa Call of Duty 4 till sin PS3:a, och jag ryggar tillbaka eftersom det är ett krigsstrategispel som går ut på att organisera en trupp soldater inom ämnet folkmord? Vad fan ska jag säga? "Älskling, jag vill inte att du köper det, ja, jag vet, om du köper det så är du coolast i klassen och jag om någon älskar dataspel, men det där spelet understödjer allt jag någonsin mått dåligt av och jag vägrar"?

Jag vet inte. Man vill ju skydda sina barn från allt ont. Men när styrkan inom en viker för en sådan enorm svaghet - vad säger man? Vad gör man?
Fy fan för världen, och hur den är uppbyggd, ser ut och fungerar.
Ibland undrar jag hur vi alla förblir såpass sane som vi är, så som den ser ut omkring oss.