Käftsmällar och velourpappor
Jag har förresten noterat en bloggstorm gentemot ännu en provocerande, osammanhängande, bitter artikel skriven av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar, där de väldigt luddigt och utan egentlig röd tråd beskriver den moderna mannen som en barnskakande, hämmad velourtoffel och hur avsaknaden av den råa hamiltonmannen vars ömma slag på munnen riktade mot sin kvinna lett till någon form av sexualkris hos både kvinnan och mannen i samhället.
Uppenbarligen, och jag skriver uppenbarligen, eftersom det är svårt att förstå vad pudelns kärna är då det inte framgår om de är ironiska, intrighäxor till masochister eller bara fulla, så menar de att männen inte får vara män längre eftersom de "tvingas" till evigt runtbärande av barn och hemskötsel. Det är helt makabert intressant och de har nog fått precis som de ville, för läsarstormen har inte låtit vänta på sig. Många bra kommentarer och en enorm debattglädje i det där kommentarsfältet måste jag säga. Jag blir faktiskt inte arg på de här kvinnorna. Jag blir ledsen för deras skull. Jag tycker det är sorgligt att de känner att det måste bli styrda och illa behandlade av svin för att känna sig som "kvinnor". Det är också lite sorgligt att de inte kan skilja på sin egen bitterhet och desperation gentemot man och kvinnaidealen och det verkliga samhällsproblem som finns mellan de två könen. Problemet för alla kvinnor, menar Zandén och Gyllenhammar, är alltså att vi inte har några machosnubbar utan kontakt med sitt känsloliv som skiter i oss och våra gemensamma barn så att vi har något att kåta upp oss på mellan blöjbytena, vid de tillfällen då de förstås inte är ute och uppvaktar andra bittra kvinnor såsom skribenterna i fråga då förstås. Det är intressant att de säger det. Har de varit utanför hemmets fyra väggar något de senaste 20 åren? jag är ledsen, jag kommer trampa alla er machosnubbar på tårna nu, men herregud, det kryllar ju för inåt helvete av er och jag undrar var alla känslomässigt sunda veloursnubbar utan manlig osäkerhet sitter och trycker någonstans. Jag skulle gärna vilja ha en. Hörni alla mjuka, intelligenta, sunda snubbar som gillar barn och som kan stava till ansvar, som ställer upp på feministiska ideal och som tror på verklig jämställdhet:
Känn ingen ångest över att Z och G ger er nobben, jag har en telefonbok till bredden fylld av kvinnor (och män! och transor! etcetera!) som skulle vilja dejta er. Hör av er för fan. Jag har inte träffat någon av er på evigheter. Var gömmer ni er?
Kanske har Z och G ändå någon poäng i det de skriver: "(...) utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer." Där har de förmodligen helt rätt, de här fantastiska snubbarna har nog bättre för sig, och mer vett än så än att känna behovet av att nätverka med grottkvinnor som bitterbombar över det faktum att inte alla män vill ligga med dem eftersom de ju är "män". Problemet ligger inte i att den moderne mannen börjat lära sig vad känslor och relationer egentligen innebär. Problemet är att det finns alldeles för många sådana här mödrar som just skribenterna i fråga, som fostrar blivande hamiltonwannabes på någon livslång jävla egotripp som vi ska behöva ta ännu mer skit från. Fy fan, it just goes on and on. Så fort som jag tror att vi tagit ett steg framåt och närmat oss en bit på vägen mot befriade könsroller där folk får vara precis hur fan de vill, så kommer det såna här jävla morsor och dillar om hur tragiskt det är med män som byter blöjor, för såna är ju inte riktiga män och de vill man ju inte knulla skiten ur. Skitbra verkligen, det är så här ni tänker fostra era söner? "Nej lille Algot, för helvete, krama inte flickorna på dagis, så gör inte en riktig man! Ge lisa en smäll istället, det är minsann riktig kärlek det! Så ska en kvinna tas! det är det hon vill! Jag förväntar mig att du har sodomerat minst 5 kvinnliga gruppkamrater i dockrummet när dagen är slut, annars blir det inget lördagsgodis!"
Näe, Zandén och Gyllenhammar. Jag tror ni skulle behöva en kram av en riktig människa och en terapeut som bearbetar de tragiska relationer ni måste ha haft till era fäder, innan ni kväljs av sorg och bitterhet över att ni inte uppmärksammas tillräckligt med käftsmällar, för jag tycker inte vi behöver fler känslolösa grottmän around here. Och det fanns tydligen fler känslolösa grottkvinnor i etablissementet än jag kunde föreställa mig.
Notering: Senare fann jag också ett svar på alla bloggkommentarerna som går att hitta Här. En av mina favvobloggare Johnny skriver ett utmärkt svar på det HÄR. Läs båda.
Inlägg
