Wow, subutex och höst.

torsdag, augusti 7

Wow, subutex och höst.

JA! JA! JA!

Möte med min beroendeläkare igår. För det första så är hon kompis med min neurolog, och min neurolog är typ den bästa i stan. Bara en sån sak. Nervösa minutrar passerade då jag förklarade hur mitt beroende sett ut, de senaste 9 åren. 9 år! 9 år av mitt jävla liv har jag spenderat på att förstöra min kropp och spela allan. Vilket jävla liv alltså. Näe, hur som helst: Jag får suboxone. (subutex / metadon) - det finns änglar! Vilken grej!

Och ni får ursäkta tystnaden. Jag har liksom inte vetat vad jag ska skriva. Jag spelar world of warcraft på kvällarna och känner mig riktigt jävla oinspirerad. Ingenting händer i mitt liv. Varken plus eller minus, av eller på. På Lördag är jag barnledig och ska följaktligen försöka hitta på något spännande. Jag sitter här på kvällarna och blir raggad på av 14-åriga blood-elf-mages som skickar slängkyssar åt mig när jag springer förbi. Sen tar jag itu med abuseärenden på HZ. Sen sitter jag och känner att fan, jag måste städa, och så städar jag lite. Ni fattar. Jag pratar mer med växter och alex än med människor. Fan, man blir ju lite ingrodd.

Sen verkar det som att hösten är på väg också. Fan vad nice, äntligen kan man klä sig snygg. Man ser ut som en idiot i "39-grader i skuggan"-kläder.
PS: Andy Moor och orkidea, det är grejer det.

1 kommentar:

Jag heter inte Bertil sa...: Grattis till Suboxonet!!! Det kan verkligen vara en gudagåva!
Har själv metadon och har haft det och subutex i sammanlagt 2½ år och livet leker! Hoppas bara att personalen på mottagningen du hamnar på ser till patientens bästa! Men har ju hört mardrömshistorier om vidrig personal på olika LARO-mottagningar som drar in en dos för att man ser lite rödögd ut o sånt. Själv håller jag till uppe i Umeå, där är personalen extremt trevlig och go, något jag är tacksam för!
Försöker hålla min egen blogg vid liv, men det tar sån jävla tid mellan inläggen hehe, men du är välkommen in, jag bloggar om livet som tandläkarstudent och metadonpatient/ex-junkie å så.
Hej svejs!; 11 augusti 2008 kl. 22:28

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.