Tur

Fan, jag är fast i insomnia, det var ett tag sen. Men jag har slutat ta mitt Theralene på regelbunden basis för att jag blir så förbannat trött på morgnarna av skiten, och det är då mitt hjärta är som mest vaken.

Jag var nyss inne och tittade på honom, det där underbara lilla byltet med sovande barn invirad i sitt rosa och vita täcke. Han ligger med armarna utsträckt över huvudet, ansiktet är avslappnat och vilande, och hans bröstkorg häver sig med jämna andetag, lyfter filten en aning för att sänkas igen. När man som mor står och ser sitt sovande, trygga barn svagt belyst av den lilla ljusslingan jag alltid har tänd i fönstret, så fylls man - och jag menar till brädden - av en ömhet så gigantiskt stor att det saknar motstycke. Det är som att bli påfylld av en vattenkran med ren, hjärtskärande varm kärlek och det fyller en så mycket att det svämmar över uppåt huvudet, och så står man där, glansögd och betagen. Där ligger han. Mitt hjärta. En del av mig. Den där lilla varelsen är jag placerad här för att beskydda med mitt liv, och jag skulle göra det utan att tveka.

Jag vidrör den varma, mjuka, silkeshuden vid pannan och smeker hans hårfäste. Lilla, underbara, fina, vackra Alexander. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig och det finns inget maraton, ingen strid, ingen kamp och ingen kraft som skulle hindra mig från att fullfölja. Det här med föräldrakärlek, det är så jävla enormt. Det är helt vrickat vad stort det är.
Sen jag fick barn har mycket i mig förändrats. Framför allt så är jag än mer empatisk än tidigare. Jag har alltid haft lätt för att plocka upp och förstå andra människors känslor, men nu tillkom en insikt om känslor som jag aldrig känt tidigare. Jag känner en oerhörd smärta i kroppen när jag tänker på alla dessa kvinnor i världen som förlorar sina barn, i krig, i svält, i sjukdomar och katastrofer. Jag gråter när jag ser ett avsnitt av House där ett spädbarn dör, och läkarna tvingas meddela föräldrarna. Det griper mig så hårt att det är som en rekyl kastar mig bakåt i bröstkorgen. Jag kan inte ens föreställa mig, inte ens vara i närheten av den smärta det måste vara. Men här ligger han. Mitt hjärta. Min själ, mitt liv för dig, mitt älskade bubberi. Här ligger han och snusar och jag är så jävla lyckligt lottad som varje dag kan mata honom, som kan erbjuda honom värme, kärlek, trygghet och föda. Som inte behöver fostra mitt barn i ett krigsdrabbat område där barn var dag blir kidnappade till barnsoldater. Han behöver inte växa upp i ruiner där bomber viner. Han behöver inte be om ursäkt för sin existens, eller lära sig att alltid skydda den. Han har alla möjligheter i världen.

Och mitt i allt, så är jag tacksam för det. Var tacksam för det, du med. För därute, i den där vidriga, kalla, oförstående världen, där sker saker med barn som jag inte ens kan nämna utan att brista i gråt. Därute blir mödrar och fäder bestulna på sina barn, där blir barn föräldralösa och ensamma i världen, därute växer de upp - enbart för att dö. Det är så fruktansvärt gripande och obehagligt och det går inte ens att föreställa sig den smärtan det innebär. Så, när du nattar ditt barn ikväll, titta lite extra, om du inte redan gör det, titta noga på den där sovande, vackra, trygga varelsen, och var tacksam, för att du har ditt barn i säkerhet. I trygghet. Hos dig.
Det är inte alla förunnat.
Men du - just Du, hade tur.

Bild: Mitt sovande barn på BB. En dag gammal.