Besked

Okej, så idag fick jag besked om att Alexanders far inte har några planer för, eller intressen av, att träffa sitt barn. Anledningarna och ursäkterna tycks vara många. Ärligt talat så orkar jag inte ens försöka längre, så jag låter honom få det som han vill. Jag har ju vunnit högsta vinsten som får leva med den här underbara ungen och han drar en frivillig nitlott. Men den stora förloraren här är förstås Alexander.

Det här handlar inte om att skuldbelägga någon, och jag tänker inte gå närmare in på alex far som sådant. Men jag bör tillåtas skriva om det som händer i våra liv och många undrar hur det är med Alex pappa. Nu vet ni. Han har gjort sitt val, i nuläget alltså. Jag vet inte hur framtiden blir. Det vet ingen. Det absolut mest lustiga är att han insinuerat att det här är mitt fel eftersom vi inte kan hålla sams. Vi hade visst kunnat hålla sams, om han hade kunnat hålla sams med mig istället för att starta gräl hela tiden. Men han gör sitt val nu och jag antar att det även handlar om andra saker, vilka jag inte tänker ta upp eftersom jag inte orkar få utskällningar från min behandlare, en socialsekreterare eller annan berörd person å H's vägnar. Men saker som sker i mitt liv är min rättighet att få skriva. Jag tänker inte ljuga och säga att jag gillar läget. Jag har inga sådana val. Jag kan inte "ta semester" från Alex när det behagar mig. Jag skulle förvisso inte vilja heller. Som min socialsekreterare säger rent inofficiellt så suger könsfördelningen i samhället när det kommer till krav på de manliga föräldrarna. Pappor kommer och går och sätter svängdörrar överallt i sina liv. Det hände mig, det händer Alex, det händer fan över hälften av befolkningen. Papporna är arbetsnarkomaner eller alldeles för uppe i annat, de är fostrade till någon slags känslomässigt handikappade musslor som inte kan tala ut om problemen utan att bli beskylld för att ha homosexuella tendenser (!) och tycks i många fall inte heller hysa intresse för att utveckla sina känslomässiga sidor. Kvinnorna bär bördan med barn, familj och hem. Och när papporna sedan mognar på sig och "tar ansvaret" så gör de ändå bara skada genom att göra lite som de vill med saker och rasera det som kvinnorna byggt upp. En rollfigur i Unni Drougge's bok "Lutherska badet", får panik inför ett stundande faderskap och uppför sig som en regelrätt idiot. Efter ett tag får hans tålmodiga fru ur honom anledningen: "Pappor bara förstör". Så såg han det, det var så han blivit fostrad, det var det han hade sett omkring sig under uppväxten. Kvinnor bygger upp och pappor bara förstör. Så är det för väldigt många i det här samhället och jag undrar när den oroande trenden ska vända. När ska kvinnorna våga släppa ifrån sig femtio procent av föräldraskapet, när ska de få belägg att våga, och när ska männen ta det? Ingen vet. En sak vet jag: Det skedde inte idag heller.

Min busuggla har magsjuka och har gjort ner sig i blöjan flera gånger idag. han gråter när jag torkar honom, han är så röd i rumpan att det gör ont så vi duschar efter varje dump, så att säga. Stackars liten.

Bild: Nöjd med ny, svindyr kofta (secondhandfynd) och Lancôme's Berry-läppstift.