Nyårsraketer, tänk så kul!

Ikväll, på väg mot huset efter lite sista-minuten handlande då hissen varit avstängd hela dagen (någon idiot har alltså saboterat den igen) och jag fick sista-minuten-barnvakt för att handla var jag på alltså i tunneln nedanför mitt hus när jag skräckslagen stannade till. Hela tunneln var rökfylld och det smattrade och sköts därinne, för fulla muggar. Jag är rädd för raketer och allt som smäller men det här var verkligen något i hästväg. Jag vägrade gå in i det där rökfyllda, vilt skjutande infernot. Några ungar stod i andra änden av tunneln och kastade in raketer och smällare i den, vilket ledde till en tjock, vit rök, noll syn och raketer som flög åt all världens håll. Med anledning av röken så kunde inte heller någon se igenom den, vare sig jag eller ungjävlarna på andra sidan som helt oberört fortsatte att kasta in smällare i den cirka 100 meter långa tunneln. Jag stannade, lätt skakig, och stirrade. Jag kan inte gå över tunneln, det är en huvudled ovanför utan övergångsställe. Jag kan inte gå runt den för huvudleden är i vägen. Jag kan gå runt och tillbaka, men då måste jag igenom en angränsande tunnel som ungarna också ockuperat. Jag svalde hårt och grep om kassarna, villråd och faktiskt skräckslagen. Risken att få en av de där raketfanskapen i skallen var överhängande. Röken bara tilltog i tunneln och så fort den skingrats en aning så kastade ungarna in en ny laddning.

Då kom en kvinna i min ålder med sina fyra barn. Hon nickade åt mig.
"Kom, vi går tillsammans. Jag tar mig igenom först och hejdar dem, kan du gå efter med mina barn?" Hon skulle alltså in i det där infernot med risk att få en raket i skallen, för att kunna ta sina barn säkert igenom. Jag nickade åt henne och viftade till mig barnen:
"Kom ungar. Okej, håll fast vid mig! Vi går längs väggen. Håll er BAKOM mig vad som än händer, jag skyddar er". Jag är i själva verket scared shitless för det kändes som om vi skulle in i en jävla krigszon och mamman med barnen är hjälten som springer före och desarmerar bomben. Barnen nickade till mig och klamrade sig fast vid mina ben. Vi gick in i rökridån och jag bad ungarna andas igenom sina halsdukar och mössor. Fyra par barnhänder höll mig i benen och i jackan där vi tog oss fram, steg för steg igenom rök och smällare. När vi nådde utgången ser jag kvinnan stå några meter bort. Hon står och skäller ut några tio till trettonåringar efter noter, alla skyller på varandra på bruten svenska. "Det var inte jag, det var min kompis leen! Jävla kärring do ska skita i va vi gör!" De små ettriga jävla skitungarna står och kaxar mot kvinnan, som själv är skräckslagen för sina ungars skull. Hennes fyra barn som alla är mellan fem och nio år står storögt och stirrar på sin modiga mamma, med händerna hårt knutna om min jacka. Jag kliver fram ett par steg, för att visa mitt stöd till kvinnan, kopplar på mina aggressiva signaler och stirrar stint på skitungarna som skyller på varandra. Kvinnan ler mot mig.

"Tack för hjälpen" säger hon och sträcker ut sin arm mot barnen som lösgör sig från mig och går till sin mamma. "Tack själv" säger jag med en blick på den lilla vidriga pyromanen, som med en typisk tonårsförortsupprorsblick stirrar på mig. Jag går hem. Även utanför min gård smäller det som inåt helvete.

Helt ärligt, ni som inte tar ansvar för era barn och som låter era 13-åringar och 11-åringar använda fyrverkerier fast de är under 18, ni föräldrar som inte fattar att hålla reda på era kids; Jag hoppas att ni får en jävla raket i huvudet. Att typ över 200 av era barn får det varje år verkar ju inte bekomma er eller lära er ett skit, så jag hoppas att det är ni som står i den där tunneln nästa gång, och jag hoppas att ni får ett par skott här eller där så att ni tar och skärper er och tar ansvar någon jävla gång. Varje år är det så här. Varje år så sitter jag och typ hur många tusen som helst inomhus för att ni och era ungar härjar med era jävla tungmetallsstinkande skit som ni envisas med att tända eld på. Hade jag trott på helvetet så hade jag hoppats att ni brann i det.