Stålmadame

tisdag, mars 24

Stålmadame

Ja, jag VET att Stieg Larsson är död. Kan jag inte få skriva en enda minigrej och DET, av ungefär typ 1000 jävla ord i en krönika, ska ni kommentera. Fattar ni vad jag menar nu? Kommentera artikeljäveln eller låt bli. Jag VET att han är död. Men det hela passade ganska väl in, då jag kom att tänka på hela konceptet "Män som hatar kvinnor" and so on. Ni är inte enkla att ha att göra med.

Och för övrigt är jag redan grinig idag så jag ska sluta skriva nu. Jag har varit runt på loppmarknader efter en stringhylla. Istället hittade jag kitchiga lampor, en kökslampa för taket, en underbar väggbonad från 70-talet till Alex med djur på, och ett par helt galna gardiner. Några gröna dessertfat slank ned i korgen också, fan, det är ju så jävla billigt på loppis. Dessutom är jag mer eller mindre uppväxt på loppisar då min mormor var i "branschen" så jag har rätt bra koll på vad som är värt och inte. Du som frågade om stilfrågor och frågelåda - kör på för fan, jag svarar på allt i frågeväg. Faktum är att jag pratar gärna om precis allt, utom en enda sak och det är sex. Alltså för egen del. Jag anspelar inte på sex, jag använder mig inte av lättklädda bilder för att locka läsare och jag pratar inte om sex, men det är många som söker på sådana grejer när de hittar hit via google. De blir nog fett besvikna. Jag har till och med sett sökningen "Loo Lönnroth + nakenbilder" i min statistikmodul och det fick mig full i skratt. Ni kan ju leta efter såna, för några sådana har aldrig tagits på mig, även om några ex kommit med förslaget, men det är liksom inte min grej. Dessutom är jag mycket snyggare med kläder på.

Mitt nya hem börjar ta form. Jag hittade även en stålmadame (en sån där kvinnokropp i stål man hänger kläder på) för 50 kronor! Jag bar den genom centrum och såg förmodligen ut som en idiot, men anyway, jag är supernöjd. Imorgon ska jag handla tygfärg och väggfärg. Fan, det är alltså så här det känns när man får bestämma själv? Jag ska aldrig mer bo ihop med någon annan än Alex.

Som sagt, fråga på, och nu vet ni att jag vet att Stieg Larsson är död, så vi kanske kan hoppa över det och glida in på själva ÄMNET istället, eller hur?

3 kommentarer:

Anonym sa...: Förlåt, spydighet not intended. För helvete, jag är ju på din sida ;); 24 mars 2009 kl. 20:02
Loo sa...: Haha, ja, jag vet :) Tack :D; 24 mars 2009 kl. 20:03
Anonym sa...: Okej. Jag har alltså frågor om personlig stil, inte inredning eller så. Det är såhär, att jag optimalt skulle vilja sporta en (tja, hur ska jag förklara).. tänk såhär:
en del courtney love (a la doll parts-videon) och lite emil i lönneberga på det...?
betonning egentligen på bohem, lite romantiskt och skirt, men inte för puttinuttigt, utan nyanser av trash, eller lite hårdare iaf. "rockigt" kallas det kanske? typ, alltså, typ, alltså, typ. :) any sense?
nu till problemet. detta är (retorisk fråga) omöjligt för mig som glasögonbärare? finns det INGEN annan väg ut än linser? :/
orka hålla på med det.. och JÄMT. nej tack.
några tips?
(om du vill ta det off-blogg kan du få min mail, bara säg till..)

Sen får du gärna tipsa om make up för mig.. är trött på att höra att med brunt hår, genomskinlig hy, och ljusblå ögon så ska jag ha "kontrastfärgen" brunt... ^^ men jag ser död ut i de flesta färger <_< (eller ut som en trettonåring..) sotat funkar väl, men gärna något ljust som förstorar mina ögon lite.. (det behöver jag också.) och så man kan få lite färg iaf til fest.

Tack så mycket! :); 25 mars 2009 kl. 12:10

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.