Reboot Life

In på sjukhuset, ut från sjukhuset, in på sjukhuset, hjärnan går på högvarv, tankarna studsar, rädslan kommer och går, jag är så sjuhelvetes jävla rädd för allting i verkligheten där ni andra lever, för det fungerar inte som här hos mig, men jag behärskar den, det gör jag. Jag behärskar den här verkligheten bättre än de flesta, den har blivit en liten hobby för mig, jag andas in samma syre som ni men det pågår något annat i min kropp.

Och idag vaknade jag till ljuva toner "Dina värden är normaliserade. Du har nu ett immunförsvar och får komma hem". Jag har ett immunförsvar och kroppen spritter, jag har oändligt med energi precis som för sex månader sedan och jag åker bil med lilla Mi och vi åker till gallerior och ser på kläder och jag ser hur folk ser på mig och undrar. Vad är det för fel på henne då? Men det har de gjort hela mitt liv, hår eller inte, cancer eller ej spelar ingen roll, de har alltid ställt sig frågan vad fan det är för fel på mig och jag har aldrig kunnat svara. Little miss Alien handlar kläder på rean och pratar med lilla Mi om allt möjligt mellan telefonsamtalen och något bara äter, äter och äter på mig. Det upphör ibland. Jag blir alltid så lugn när jag pratar med O, saker slutar normalt att knapra på mina tankar och jag uppehålls av precis det jag vill fokusera på. Men ibland måste jag låta huvudet upptas av en massa andra saker och jag blir disträ på ett tveksamt sätt.

Men så kommer jag hem igen och då kommer det emot mig som ett jävla attackflyg med missilsiktet inställt rakt in i hjärnan, magen och hjärtat, och jag flyger omkring och hittar på ursäkter till varför det händer eftersom jag inte kan förklara det och som vanligt blir jag osammanhängande, förvirrad och odräglig när det händer, det är en sådan där jävla grej jag har och det är förmodligen också den största anledningen till att ingen orkar med mig i längden. Men det är inte det jag försöker prata om eller förklara, det är det här:

"Give me release
Witness me
I am outside
Give me peace

Heaven holds a sense of wonder
And I wanted to believe
That I'd get caught up
When the rage in me subsides

In this white wave
I am sinking
In this silence
In this white wave
In this silence
I believe

(In this white wave
I am Free)"

Och vad är det jag försöker förklara nu då? Vad är det som händer med mig? Jag vet inte. Jag kan bara uttrycka det genom musik och lösryckta (klösryckta) ord, jag kan inte ens tala normalt. Det här handlar inte om kärlek eller pengar eller något sånt, det här handlar om Mig. Det handlar om att jag står på randen av den person jag brukade vara med ena foten på den person jag tvingats att vara och jag kan inte hålla det här inne riktigt, som de säger så mycket bättre "I can't contain myself". Jag har inte ens reflekterat över vad eller vem jag egentligen är på så länge eftersom det varit så förbannat oväsentligt när jag för inåt helvete kämpat med alla celler jag har för att leva. Jag har vandrat runt i något slags kompakt mörker i så många månader (år) att det är den enda norm, den enda trygghet jag känt till - om ens någon, och nu är det som om livet ska reboota här, här och Nu, mitt framför ögonen på mig sker denna omvälvande reboot och jag är skiträdd för allt jag inte känner till precis som alla andra och nu, nu är det helt enkelt too much. Jag borde så mycket, jag har så mycket kapacitet, jag har mer än många, men jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag vet inte ens hur jag kommer att se ut efter det här, hur många nya ärr jag kommer att bära utanpå och innanför kroppen och det känns precis som när man var liten och skulle börja första klass och man hade aldrig varit i en skola förut och man visste inte om de andra barnen skulle tycka om vad de såg, om man skulle klara av det som väntade, och för min del blev det ju naturligtvis inte så. Jag gick igenom nio års jävla psykisk misshandel efter den där första dagen och hade jag vetat om det innan - så hade jag ändå gått dit den där första dagen, för jag hade velat bevisa för mig själv att jag skulle klara av det. Fröken Stark, som aldrig gråter. Fröken Stark, som räddar alla utom sig själv. Fröken Stark, som i verkligheten är så svag att hon inte ens släcker alla lampor när hon ska sova.

Och det handlar också om den person jag var för tre år sedan innan allt det här började på allvar. Den tillvaro jag levde i, hur jag oändligen åkte fram och tillbaka i bil mellan oändliga trafikljus och drog i mig, lina på lina, piller efter piller, spruta efter spruta, glas efter glas och jag hade inget stopp, det fanns inget stopp för jag ville inte leva, jag vågade egentligen inte leva, det var så fruktansvärt jävla skrämmande att vara därute i verkligheten bland all kyla och betong och all jävla misär runt mig, med människor som inte heller visste vad de sysslade med men de gjorde det tamejfan bra, alla vi var experter, proffs på det enda vi kände till och det var olagligt, förkastligt och dödsfarligt men det brydde vi oss inte om, och vårt enda alternativ till misären därinne var misären därute som alla andra levde i. Och om man då måste välja, välja mellan en misär som åtminstone gav en några timmars peace in mind och kontroll, några dagars underhållning, en gemenskap som ingen, ingen odrogad människa sett maken till och en säkerhet utan like, med det där jävla niotillfem och låg lön och middagklockansex och teve varje kväll och bråk med partnern och melodifestivalen och afterwork, stressiga jular och besvikna föräldrar, med en känsla av att vara Absolut Död inombords, då vet jag vad jag valde. Då. Men så är det inte nu. Den världen är stängd för mig. Jag måste, som filmen säger "Choose Life", och det är förbannat svårt ibland, när jag ser den framför mig och jag inte vet hur jag ska agera i den. Speciellt inte som om hela världen har stämplat mig, gjort mig till den jag var, satt fast mig i ett fack jag inte längre platsar i, som om jag aldrig ska få lämna mitt förflutna helt. Som om det alltid ska straffa och jaga mig för vad jag valde där för över tio år sedan.

Och jag blir därigenom, tack vare detta, osäker på precis allt, så full av tvivel, så otroligt barnsligt, jag vet, men jag rår inte för det och förnuftet börjar att kriga mot tvivlets röst, och det pågår så mycket dialoger i mitt huvud att allt jag får ut är svammel, och jag vet inte, jag vet ingenting längre. Och dialogerna i huvudet pågår, kriget mot mig själv bara trappas upp. Det låter så här, ungefär:

Förnuftet: Nu är ju allting bra! Saker börjar ju ljusna här!
Tvivlet: Kvalificerat skitsnack och självbedrägeri.
Förnuftet: Jag har bevisen här. Titta här, jag mår faktiskt bättre än på länge.
Tvivlet: Jaha, det tror du bara. Självbedragerska.
Förnuftet: Jag har faktiskt kärlek i mitt liv.
Tvivlet: Ha, Ha, Ha! Skämtar du? Och hur länge tror du det varar?
Förnuftet: Vadå?
Tvivlet: Innan han inser. Vilket han kommer att göra. För helvete människa, vad tror du?
Förnuftet: Men han säger ju faktiskt. Jag har faktiskt massor av grymma bevis. Kolla Här! Och Här! Sluta nu, jag behöver inte ens ifrågasätta det här!
Tvivlet: Vem som helst kan väl bli förälskad, men alla kan inte bli älskade, och du föregår ju knappast med gott exempel som du beter dig.
Förnuftet: Men jag är en bra människa. Jag har massor att ge en annan.
Tvivlet: Okej, bra. Förklara då för mig hur du ska få det här att fungera.
Förnuftet: Jag behöver inte förklara ett skit för dig.
Tvivlet: Nej, för du har ju ingenting att komma med, inga argument, ingenting.
Förnuftet: Jag måste bara komma ut ur den här låsningen och våga släppa efter till hundra procent, och det måste få ta tid. Det måste det. Allt annat vore omänskligt. Ingen människa kan väl för fan ge efter så här tidigt?
Tvivlet: Jaha, så det innebär att krypa ihop och inte våga någonting alls då, menar du?
Förnuftet: Far åt helvete.

Nu ska det alltså reboota, det här livet, med mig I det, vem hade kunnat tro det? Scared shitless, med odrogade glasögon och med några cancerceller vunna, och några förlorade, och så allt på en gång. Som vanligt här, alltså.
Ja, ni förstår kanske. Jag är konfys. Och jag behövde egentligen bara skriva av mig det här innan jag skulle explodera. Jag vet inte ens var jag vill komma. Jag vet bara att jag måste skärpa mig lite med oron.

Och det är svårt, när man är van vid att leva i ett mörker och nu står i ett jävla strålkastarljus.

Min Kvinnliga Gud och O

Det här är den sämsta jäkla timing jag någonsin varit med om när det gäller att bli sjuk. Jag vrider och vänder mig i sjukhussängen, dit jag återigen förpassats, självklart hann jag inte ens fira jul, febern började stiga på självaste natten mot julafton och det kändes som om det satt någon ovanför mig och pekade på mig med en trollstav och bestämde, att henne, hon där, ska vi fan ge en omgång till! In på sjukhuset, kontroller, kontroller, dagar gick, träffade O mellan varven, hann vakna några dagar i absolut nöjdhet, och sen kom det i alla fall. Bakterier i blodet, benen har drabbats av någon slags infektion så det gör ont att bara gå ett steg, jag känner mig som världens absolut yngsta pensionär med alla mina krämpor och allt som hindrar mig från att vara den jag är och nu, nu är jag sjuhelvetes jävla trött på det här, for real. Ska jag aldrig få börja gå tillbaka? När blir jag mig själv igen? Kommer det att dröja år innan jag ser mig i spegeln och känner igen mig själv?

Det är så mycket jag vill göra med mitt liv, vilket är naturligt, för jag är ändå bara 29 år gammal. Jag vill bli copywriter någon jävla gång, och då förstår ni, då måste man påbörja en utbildning på ett år och sen ska man ut och ha praktik och knyta kontakter i ett år till. Jag måste börja nu innan jag går med käpp liksom. Jag vill ominreda hemma och kasta ut så jävla mycket prylar jag inte behöver. Jag vill fixa till alex rum så att det blir som det ska vara, köpa en ny säng och installera den i vardagsrummet så att alex får eget rum och jag med. Jag vet precis hur jag ska göra för att avdela rummet från sängen, rigga draperier i taket för att avdela och ge space, jag har gjort det i huvudet tusentals gånger. Jag måste köpa ett tiotal nya hyllor, cleana, och rigga ovanför och runt sängen och ovanför soffan som jag måste köpa nytt överdrag till som jag också redan sett ut.

Jag har tusentals saker att göra och uppleva med O, även om vi har all tid i världen så har jag ju ändå viljan, det bara kryper i kroppen. Stackars O som träffar mig i den tiden av livet jag mår som allra sämst, är mig själv som allra minst och ser ut som Darth Vader under masken, men ändå så glider han runt där med varm blick och lyfter upp mitt sinne. Det är måhända rättvist för min del och precis den typ av människa jag alltid har behövt, men människan måste ju för bövelen få något tillbaka också. Just det faktum att jag inte förstår mig på honom helt och hållet och att han ibland är lite av en främling för mig gör mig sådär vansinnigt frustrerande förtjust, som ibland växlar till irritation, tillbaka till förtjusning igen och sedan ligger jag plötsligt i sängen och begriper inte hur han tog sig till. Han är väldigt lik mig som jag var innan jag blev sjuk, jag har alltid älskat det där spelet när det görs på rätt sätt och när det inte sårar, och vad kan jag egentligen säga? Jag vill bara tillfriskna nog att kunna ge tillbaka på våra egna premisser. Notera att jag säger "våra". Det är inte "jag" och "dom" längre. Det är "vår". Naturligtvis är det "vi" annars med, men på ett annat sätt. Alexander är inte en del av ett "oss" på samma sätt som O, då alex inte kan finnas till på samma sätt som en vuxen människa i mitt liv.

Jag pratade nyss med läkarna som lovat mig att om utvecklingen går så bra som den gjort senaste dygnet så kommer jag ut runt nyår, och ska inte behöva fira den här. Jag knyter mina händer så hårt att knogarna vitnar och tar till min tillfälliga Gud, som måste vara riktigt sur på mig vid det här laget eftersom jag bara kontaktar honom när jag verkligen behöver något, måhända är vår relation aningen ensidig, men cut me some slack, han var ju i alla fall inblandad i "prövningen" som är min förbannade cancer, så jag tycker inte att det är mer än rätt att han bjuder till lite. Kasta på mig cancer och sen låta mig fira nyår på sjukan, det tycker jag är en dålig deal. Om han nu finns, insåg jag nu, så tror jag nog att det är en Hon, förresten. Jag menar, ni vet ju att jag inte är direkt troende, men det kan inte ha varit en annan man som skickat O, en annan man skulle ha skickat någon som inte utgjorde någon konkurrens, och det gör O. Han konkurrerar faktiskt ut det mesta. En kvinna däremot, hon hade fått syn på O där han promenerade med lätt nerböjt huvud och händerna i fickorna på sin blå dunjacka, allvarsamt noterat hans sinne, hans tankar och hans fysiska jag och tänkt att "Hot damn, den där karln måste jag ge bort till någon, för jag är ju trots allt en Gud, jag kan ju inte ta honom själv, jordslig kärlek går ju inte alls, jag menar, titta bara på Josef, Maria och Jesus! Gud hade en fantastisk, het natt med Maria, och sen drog han bara, kunde ju inte ens ta hand om sitt eget barn liksom, för han har ju så jäkla mycket på jobbet hela tiden, riktig arbetsnarkoman den där Gud. Umgängesrätt enbart på Söndagar, men då måste han ändå runt och lyssna på alla stackare som behöver honom. Nej, jag ska lära mig av det och ge bort O till den här Loo istället". Jag är övertygad om att det var så hon tänkte, min lilla privata Gud / Gudinna / whatever.

Sjukhuset kallar på mig, och livet är allt annat än intressant här på KS. Men det här blir nog sista vändan hit nu, det här sista berodde alltså på att mina värden aldrig riktigt steg efter min sista cellgiftsbehandling. Och som ni vet så är jag färdig med dem nu. Intet mer.
Snart så, snart börjar livet igen. På riktigt, menar jag. Och nu ska det bli dubbelt så roligt att leva.

Bild: Kvinnlig Gud enligt de gamla grekerna. Källa: HÄR

Dubbelslag

Minns ni känslan av att vara paniskt livrädd samtidigt som magen pirrar och vibrerar? Det känns som om marken ska öppna sig under dig när som helst, du är på farlig mark, varje steg är så underbart, bitterljuvt läskigt att hjärtat slår dubbla dubbelslag, och oavsett om du utsätter dig för detta av fri vilja eller om det smög sig på dig som ett vilt djur ur den djupaste urskog så njuter du av varje sekund samtidigt som skräcken sätter in varannan minut i takt med dubbelslagen. Du går omkring med ett leende som inte går att torka bort, föda har helt plötsligt blivit något du glömmer av att stoppa i dig och varje låt, varje melodi du hör - påminner om Honom eller Henne. Kroppen lever sitt eget liv, den har ett beröringsminne som ständigt påminner dig om natten innan, då ni slingrade er samman och njutningen besökt dig i timmar, för att stanna tills ni skildes åt.

Ni vet precis vad jag pratar om nu, eller hur? Den känslan, den situationen befinner jag mig i just nu. Jag har gått och kärat ner mig. Herregud, jag glömde ju hur det var, som om det tar över varje mikroorganism i min kropp och leker brustablett med mig precis hela tiden, jag är panikslagen i kombination med de ljuvaste känslor, jag reagerar på dofter och försöker intensivt att förstå mig på honom, denna nya person som kommit in och - ja okej, ni gissar rätt; vält omkull mig totalt. Grejen är, att den här gången är det annorlunda. För det första var det ju över 2 år sedan jag var inblandad i något som kunde likna en kärleksaffär och jag har noga aktat mig. Men jag har ju faktiskt inte heller mött någon som fått hjärtat att dunka, inte på det Här sättet, inte så här, och heller inte har det gått så fort någon annan gång.

Han heter O. En helt ny initial, en helt annan typ av människa. Det är något så vackert sårbart över honom samtidigt som han har en sådan fruktansvärd koll på läget, har en busig ansvarskänsla som han förmodligen skulle neka att han hade, och ibland vet jag inte var jag har honom alls. Jag kan inte ens gissa, och han älskar det, att han kan säga precis vad fan som helst till människor och de vet inte om han driver med dem eller talar sanning. Mitt Bad Boy-komplex går igen litegrann här också, men det är som sagt different. Det är ingen våldsam vansinnesmänniska utan koll, som man kanske skulle kunna tro att jag faller för generellt. Han består av Etthundraåttionio centimeter ren jävla energi, och jag skulle förmodligen kunna döda för de där överarmarna, och innanför pannbenet ett komplext system av stora och små tankar. Och så det allra märkligaste: Han är Min. Schwopp sa det och sen satt jag där och begrep inte vad som hänt, eller vad han hade gjort, och det ska väl vara typiskt och fan i det men jag måste erkänna att jag älskar det. Efter att jag först föreslagit för honom att jag skulle rymma till Nordpolen och jag vet inte allt vad jag fick för mig i min osäkerhet. Han övertalade mig att stanna, eftersom han faktiskt tycker om mig tillbaka, vilket jag i början inte trodde ett ord på.Jag är ju lite sån, jag begriper inte hur folk kan tycka att jag är så jävla intressant. Han kommer säkerligen småflina åt att jag ägnat ett helt jävla inlägg åt honom, men jag måste ju förklara så att ni förstår.

Den här människan har upptagit mina senaste veckor på precis alla sätt och det är kanske inte på grund av honom jag inte skrivit, men ni begriper inte; jag har varit absorberad av så mycket. Min sista cellgiftsbehandling, min friskförklaring, jul och fan och hans moster och så kommer HAN, BAM! Och ställer allt på sin spets. Och den här, förstår ni, han är en rackarns initiativtagare och han UTMANAR mig hela tiden, det är enormt viktigt för mig, och det är nog tur det för ni vet ju hur jag sniglar och sejfar med känslor i all evighet. Det hade han inte tid med, tror jag, så han rörde om i grytan ordentligt, utmanade mig, fick mig förbannad, upprörd och fundersam; Vad sysslar han med? Han retar mig, han driver med mig, han gör mig förbannad, han gör mig frustrerad, han rör vid mig. Ja, ni märker ju själv.

Det har gått så enormt fort och jag begriper inte vad han ser i mig eller vad han ska med mig till, men jag njuter så länge det varar. Så länge han vill ha mig och ser på mig som han gör nu, med de djupt bruna ögonen som blänker mot mig så som de gör nu, så kör jag på. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd att bli sårad och knäckt och blablabla, men seriöst, för helvete, ska jag sitta här och bygga murar kring mig resten av mitt liv bara för att jag blivit sårad tidigare? ALLA har blivit sårade av människor de älskat, jag är inte unik. Visst fan kan han såra mig, knäcka mig på mitten och göra mig illa, men jag tar risken. Jag har varit med om det tidigare och tagit mig upp från det också. Den här gången är annorlunda. Framför allt så är Han annorlunda, och jag behöver det här, jag behöver någon att utöva min dåliga karaktär på.
Och jag lever som sagt i en värld som när som helst kan rasa under mig, men å andra sidan; Jag har ju haft fucking cancer. Det är nog dags att chansa lite och släppa in någon. Speciellt när denna Någon får hjärtat att slå dubbelslag och som ger mig det där suget i magen.

Jag låg imorse med hans enormt muskulösa armar virade runt mig och betraktade hans bruna ögon, hans gyllenbruna (kontrastrika till min bleka, som salt och peppar, underbart) hy och hans fantastiska kropp som får mig att vilja slänga mig över honom och göra onämnbara, snuskiga ting bara han går förbi. Jag blir otroligt blyg med honom, har en läskigt låg självkänsla och tänker hela tiden att han bara driver/leker med mig. Jag är inte riktigt den där pladdriga Loo som alltid står i centrum och som studsar längs väggarna, men det kommer nog, jag kan bli lite sådan här när jag blir tagen med storm och det säger BAM! Som det gjort här. Det är på det där planet, att när jag träffar honom efter att vi varit ifrån varandra en dag, och han kysser mig med armarna runt mig på det där viset som bara Han gör, då får jag tamejfan blodtrycksfall av suget i maggropen. Ni måste missförstå mig rätt, jag är fullt medveten om att det är en stor risk att bara skriva det här, eftersom jag nu gör det officiellt i min blogg och blablabla, men livet är fullt av risker och jag måste få sätta ord på det här, hur jävla swiped off my fucking feet jag är av att få spendera en hel natt i samma säng med den här människan, som ägnar mig all den uppmärksamhet jag behöver och mer därtill. Och då har det ändå precis börjat! Jag har aldrig blivit så här kär, så här fort, men jag kan inte kämpa emot och hålla på och larva mig, jag vill ju inte heller! Jag vill bara spendera dagar, veckor och månader i sängen med honom och rysa under hans fingertoppar, lära känna hans punkter, undersöka var milimeter av hans hud och finna ut hur jag kan få honom att tappa andan. Jag vill bara ha, ha och ha som ett hungrigt djur, som efter dagar av hunger äntligen fäller ett byte, och jag kan verkligen inte få nog av den här människan. Jag vill skämma bort honom med kärlek och beröra honom oändligen. Det var så oändligt länge sedan jag kände så här, det här var känslan jag sökt så länge utan att finna, och nu kan allt bara rasa ihop som sagt, men minnet av ändlösa vaknätter under grafitgrått täcke kommer att lindra även det mest brustna hjärta.

Antagligen skrämmer jag bort honom med det här blogginlägget och han undrar hur jag är funtad som skriver så mycket trams, och jämför mig med en läskig groupie, men jag kan inte hålla tyst längre. Jag vill bara skrika , dansa och studsa.

Än så länge vet jag inte så mycket, förutom att det var han som tog initiativet, och berättade för mig att han ville vara mer än vänner, men att han också skulle respektera om jag inte kände likadant. Jag fick en chock, eftersom jag inte ens hade vågat tänka tanken att den killen någonsin skulle intressera sig för mig, men jag tänkte att jag nöjde mig med att bara vara vänner också, för det är ju heller inte fel, och jag riktar alltid in mig på vänskap med människor. Vi lärde känna varandra via nätet och jag bjöd över honom på min julfest. Han kom. Själv! Och när jag såg honom för första gången tänkte jag att Fan, fan, fan, jag känner ju attraktion, det kommer att komplicera vår vänskap. Tydligen fanns det mer att hämta, för en kort tid senare bytte vi status på Facebook till "har ett förhållande med" varandra. Jag vill inte leka jojo eller ligga med tonvis med män, jag vill inte "testa på" olika grabbar för att se om jag passar med dem, jag vill ju bara ha en människa i mig, på mig, runt mig och med mig, som kan stimulera, ge, ta och samexistera med mig. Det ska väl inte vara så svårt?

Om det här nu går helt åt helvete och han inser vilken otroligt störd jävel jag egentligen är, so be it. Jag skiter tamejfan i allt nu och kör på, det får bära eller brista. Om han nu gör slut med mig om en vecka kan jag lyssna på jävla Céline Dion i några veckor och vara bitter, men då har jag iallafall haft några underbara veckor, minnen till min minnesbank och ännu en erfarenhet rikare.

Han tror inte riktigt på att jag verkligen kärat ner mig i honom "av mig själv", utan att det är mitt behov av trygghet och närhet efter allt som skett som gör att jag på något sätt behöver honom Just Nu. Det stämmer inte. Jag hade inte hamnat här om inte mina känslor var äkta. Jag har begått misstaget att "testa på" relationer med människor jag egentligen inte känt så mycket med tidigare, bara för att testa om det ändå inte kunnat utvecklas till det stora, det vansinniga som kallas kärlek. Det har ju aldrig gått bra och jag har lärt mig från det. Nu mera går jag bara in till 100% och erkänner det i bloggen, om det inte är på riktigt. Vore han någon jag plockade in i livet för att få mig lite hoochie-coochie och nån slags bekräftelse skulle jag aldrig nämna honom i ett jävla dinosaurieinlägg i min blogg. Livet är för kort för att jag ska hålla på med saker som inte är På Riktigt. Jag kan ju inte säga att jag varit helt utan erbjudanden i ett och ett halvt år, jag har bara inte mött någon som det klickat till med och som jag verkligen velat ha, så som det känts med the infamous ¤, Mr.#, och J, och det är också den känslan jag letat efter men inte funnit. Precis när jag slutat leta efter den, så dyker den upp så här. Det är fucking close. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket känslor det här kan innebära i framtiden, om vi kommer varandra nära och det inte går åt skogen. Jag tänker försöka jobba (om han som sagt, inte rymmer till Nordpolen efter att han läst det här) för att det ska bli en framtid här, för kroppen och hjärtat säger ja. Som i Depeche Mode's "I am You". Läs bara den klockrena texten, det är precis så här det är just nu:

"You have bound my heart with subtle chains
So much pleasure that it feels like pain
So entwined now that we can't shake free
I am you and you are me

No escaping from the mess we're in
So much pleasure that it must be sin
I must live with this reality
I am yours eternally

There's no turning back
We're in this trap
No denying the facts
No, no, no
No excuses to give
I'm the one you're with
We've no alternative
No, no, no

Dark obsession in the name of love
This addiction that we're both part of
Leads us deeper into mystery
Keeps us craving endlessly

Strange compulsions that I can't control
Pure possession of my heart and soul
I must live with this reality"

Er Loo har gått och börjat njuta av livet igen.

Glad jävla Lucia då, för fan!

Att fira Lucia 2009: I ett ensamt sjukrum på avdelning 15, med en telefon, en dator, en skål osötade skorpor med marmelad och sylt och en flaska sockerdricka (teet var slut), längtande efter sitt barn med hela jävla livmodern som insats, utan att veta hur framtiden kommer att se ut, vad som kommer att hända, hur frisk eller sjuk jag är eller när jag ska få träffa en läkare som kan få allt att klarna. Gick förbi dagrummet, där sitter pensionärerna och tittar på lussefirande på TV. Det gjorde mig bara ont. Tog mina jävla skorpor och gick.

Det känns som om jag är ett tryggt jävla fyrtorn i ett stormande hav, alla har gone completely f uckin´ mad. Kaos i familjen, på alla fronter. Mamma är borta sen 2 veckor igen, har sökt henne på sjukhus utan resultat. Jag ska ha min älskade lillasyster hos mig över jul och vi ska pynta, dricka julmust och planera. Jag ska bli moster, förstår ni, och alexander ska få en kusin. Det är fantastiskt och jag stöttar min lillasyster till 110% i alla beslut hon fattar, för det här handlar om hennes liv. Ingen annans. Min älskade bästis fyllde år i veckan och jag glömde bort det. Hur kunde jag glömma bort något så fatalt? Känner mig dum. Skamsen! Att glömma en av de personerna som betyder mest i mitt liv, det är fan i mig skam! Jag drar till mig en massa människor som vill snylta på mig och som vill ha mitt stöd fastän jag är i behov av detsamma, och försöker värja mig med allt jag har. Julen kommer att firas hemma hos mig, för så vill jag också ha det, och jag har kämpat med allt jag har för att få dit familjen, även om jag inte lyckats med alla. Vad jag har gjort för att förtjäna all skit begriper jag inte, jag orkar inte. Jag har precis avslutat min cellgiftsbehandling och jag vet inte ens hur mitt liv kommer att se ut 2 veckor framöver men jag kämpar fan i mig på! Mitt ex och vår relation ska vi inte ens gå in på, elaka mejl har skickats fram och åter utan resultat. It goes a little something like this: Jag förklarar, han lackar och blockerar, jag lackar och förklarar, han vägrar förstå och sedan byter HAN nummer fastän det var jag som var arg från början. Alla människor som bör innebära trygghet i mitt liv innebär istället det motsatta.

Pappa lyckas jag inte riktigt nå fram till just nu, det känns som om han har huvudet fullt med det egna. Det förstår och respekterar jag, men jag känner mig som ett litet barn som skriker efter trygghet och tar personligt åt mig och så blir jag ännu mer ledsen. Jag känner mig så ensam, bortsett från den fina kontakt jag har med min syster och några särskilt utvalda. Och sen valsar det in människor från ingenstans och visar så jävla fina tendenser till att bli - om inte annat åtminstone en jävligt fin vän och jag har ingen aning om hur man håller fast vid eller skapar vänskapsrelationer på rätt sätt. Jag har tagit droger i tio år och därefter har jag varit mamma till alex, tagit itu med mitt psyke, försökt planera utan resultat och försökt hitta min plats i tillvaron bara för att bli kullkastad med "Tjena bruden, du har cancer!" och nu sitter jag här, sex månader senare och vet varken ut eller in. Jag ser inte ens ut som mig själv. Jag är rädd och vet inte vem jag ska lita på. Jag är orolig och ALLA runtom mig ballar bara ur! Och jag kan inte ens finnas här för min älskade Liselott ordentligt när det kaosar som allra mest i HENNES liv, när HON behöver stöd, och det är precis det jag behöver vara! Hon, om NÅGON! HON, som LYFTE MIG när jag mest behövde det! Det är inte rättvist!

Kort sagt: Kaos, kaos, kaos! Och då har jag ändå ADHD, Cancer, snyltare, stalkers och rädsla som bisyssla. Man kan ju lugnt säga att jag står med knäna i det. Och jag har inte ens köpt en julklapp än. Jag vill bara skrika "men hjälp mig då!" men det känns som om att alla jag kan be, behöver den hjälpen och den assistansen själva. Visst fan klagar jag så det smäller om det men det löser ju inga problem i världen, så här sitter jag som en satans gnällkärring och svär och äter skorpor. Och hoppas på att finna ett tecken, en stjärna som faller, som kan vägleda mig i allt detta kaos.

Does it make any sense, at all? Klagar jag för mycket? Vad kan jag göra? Jag är villrådig som aldrig förr. Och jag är rädd och behöver vägledning. Men just nu måste jag vara stark, stark för min lillasyster, för hon behöver mig, och fan i det om jag ska svika, det ska jag verkligen inte. Aldrig mer. Jag fanns inte där för henne för många år sedan när jag själv var uppe i skiten, men nu är jag ute ur den. Och det jag kan ge henne - och ska ge henne - är en fröjdefull jul, all included.
Bara jag kommer ut från den här jävla avdelningen någon gång och cellgifterna följer med överflödsvattnet ut, så ska jag get down on it and get right to it.

Kort sagt, att fira Lucia 2009: Oro, villrådighet, förvirring, rädsla, ensamhet och saknad på avdelning 15. Det kunde gärna fått varit bara en aning lite bättre än så.

Bilden kapad från Kollektivet Familjens sida. Ingen aning om var de saxat den ifrån dock.

Att Göra Slut Med En Vän (sms-versionen)

Ni vet, jag frågade efter vad jag skulle göra med den här personen, den här killen som bara youtubar, röker upp cigg och sover på min soffa hela tiden fast jag egentligen vet svaret. Som tidigare nämnt var ni eniga, kick his ass out. Idag skickade jag följande sms till honom:

"Jag tycker inte att vi ska träffas mer som det är. Det känns inte bra och det har blivit som det varit förut, det känns inte som om du lyssnar på mig, finns där eller hjälper till som en vän ska göra. Sedan om det nu är så att du är sådan får väl vara hänt men det känns bara som om du är frånvarande och somnar, står och röker eller surfar och det känns fel. Jag behöver mer i en vän. Jag behöver att man finns där och är uppmärksam på mig. Och det här "vad känner du för mig-flirtandet" från din sida känns inte bra heller. Vi är för olika som jag tidigare sagt. Och hela tiden känner jag det som om du bara kommer över för att röka, surfa youtube etc och oavsett vad du säger så känns det så. Och sen går du bara och lägger dig efteråt. Vi kan inte ens ha en dialog på samma premisser! Ledsen XXX men jag söker efter något annat än det här i en vän. Jag tror att du måste lära dig att dela med dig till andra och ge, inte bara ta allt så självklart om du ska ha en relation med en person som mig. Och du måste förstå att andra kanske blir sårade av beteenden som du kanske inte menar alls, men som du ändå gör. Hela tiden. Du är en schysst kille, men som sagt, min personlighet handlar om att dela med andra och ge och ta. Jag orkar inte bara ge hela tiden utan att få något tillbaka."

Jag tror att han förstår meddelandet.

Lämna mig ifred! ALL OF YOU!

Angående inlägget "To Be Used Or Not To Be Used" här nedan. Ni är alla eniga. 14 kommentarer statuerar samma sak: Min utnyttjande vän är inget att ha, det är dags att köra på porten. Jag kommer att lyssna, för det är tamejfan nog. Jag pallar inte, och det är inte bara jag. Tack! Ni är vettiga, allesamman, och ni har faktiskt rätt. Angående frågan om att inte öppna dörren; det har jag testat. Han fortsätter bara ringa på. Betyder det att jag har två stalkers?

Och så *****. Du verkar visst inte haja, right? Jag är 29 år gammal och vet precis hur cancer och cigaretter och hela ballunsen fungerar. Vad jag gör är inte din jävla business, och förlåt mig om jag generaliserar, men jag är sex år äldre än du, och trots att det inte må göra mig till en klipskare individ gällande rökning så brukar vuxna människor kunna lägga ihop ett och ett och låta andra leva sina liv. Det är upp till MIG vad JAG gör. Vad DU däremot inte hajar är att du fortfarande valsar in i min blogg och "beordrar" mig till saker, och du fortsätter skicka MMS, SMS och annat crap till mig fast jag UTTRYCKLIGEN bett dig att sluta kontakta mig. Vad är det, fröken *****, (för det är ju så fröken heter, trots allt, och nu är jag mer än lovligt trött på alla idioter i mitt liv) i MINA ORDER åt DIG, som du inte hajar? Du har antytt något om en narcissistisk personlighetsstörning, så jag antar att du går loss på att jag blir förbannad på dig, fan vet jag. Faktum kvarstår; Jag har respekterat dig genom att INTE hänga ut dig - du har redan gått över gränserna genom att sitta och leka Lisbeth Salander och sen tro att jag ska svara på frågor som du inte har med att göra (och som för övrigt är lätta att ta reda på själv).

Jag har bett dig snällt, jag har markerat med fast hand, hell, jag har till och med bett dig fara åt helvete! Och jag har också sagt åt dig att jag inte på något sätt är intresserad av dina order, dina sms, dina mejl om absolut ingenting, ELLER dina MMS på nallar, saker i butiker, eller interaktiva gubbar som visar rumpan. Att du på olika sätt ständigt tar kontakt med mig, genom att spamma min mejlbox, ringa folkbokföringen, MMSA/SMSA, ringa mig (fast jag inte svarar), och dessutom tar du dig TON i MIN blogg, som om jag har gett dig lov att få inträde i mitt liv, är INTE OK, och du förnekar att det på intet sätt handlar om stalking, men vet du vad, det tycker jag. För om en person fortsätter att med alla tillgängliga media som finns kontakta en person som inte vill bli kontaktad, då är det tamejfan trakasserier.

Mitt liv är min sak. Om jag begär en åsikt från några bloggläsare angående en specifik sak är det en femma, men det är en helt annan att skicka MMS, mejl OCH skriva i någons blogg på en och samma dag fastän jag uttryckligen bett dig att hålla dig borta från mig och fast jag sagt åt dig att jag inte vill ha med dig att göra. Vad är det du inte förstår? LÅT MIG VARA. Jag vill INTE ha dina mejl, dina MMS, dina SMS, dina kommentarer i min blogg ELLER dina telefonsamtal. Jag vill inte behöva byta blogg, mejl, telefonnummer och identitet för att slippa ditt trams. Du har fått dina svar på dina frågor om min familj och mina intressen. Nu vet du vem jag är. Now BACK OFF. Du verkar ha egna problem som jag inte kan lösa, och jag råder dig till att söka läkarhjälp för ditt beteende, för det är inte friskt att agera som du gör. Jag upplever dig som en person som helt enkelt går på alldeles för mycket och du verkar inte veta hur man bemöter människor eller skaffar vänner. Jag är inte din vän och jag vill inte heller vara.

Till mina övriga (alla utom *****) bloggläsare: Berätta gärna era egna erfarenheter på området och kom gärna med tips till mig och andra om hur man bemöter den här typen av saker. Jag har försökt ignorera helt, det hjälper inte. Jag är medveten om att det är en risk jag får ta när jag skriver under eget namn, und so weiter, och så öppet, men det är också en del av mig som varit viktig för mig. Kom gärna med konkreta råd om hur man bemöter problemet när det väl landat, så att säga.

To be Used Or Not To Be Used

Jag har en spontan fråga, sådär av nyfikenhet frågar jag naturligtvis mina läsare, för ni är ju så kloka (smör, smör, men det är ju sant!). Den här frågan handlar om vänner och relationer. Here goes.

Du har en manlig vän. Den här personen kommer över väldigt frekvent, ofta utan att höra av sig först då vännen bor i området. Helt nonchalant kommer han och ringer på lite när det passar honom. Personen går alltid direkt till balkongen och frågar "är det lugnt om jag tar en cigg?". Under ett besök hos dig röker han inte alltid, men över hälften av gångerna - upp minst hälften av dina cigaretter, även om du har dåligt om dem. Mycket sällan bjuder han tillbaka, och i stort sett aldrig på eget initiativ.

Personen dyker ofta upp runt 17-18-tiden eller runt frukost, precis som om han har ett sjätte sinne och vet om att du förbereder en måltid precis då. Naturligtvis är du en artig person så du säger "Visst, självklart" när han undrar "är det lugnt om jag tar lite käk, eller?". Du vet, eftersom han själv berättat, att han saknar egen ekonomi, aldrig har mat hemma och om han nu har några cigaretter röker han själv upp dem i stort sett med en gång. Han jobbar inte, har aldrig haft ett jobb, går på mediciner för oklara psykiska sjukdomar och är alltid, och jag menar alltid trött. Faktum är att han inte är mycket till sällskap eftersom han egentligen är en rätt osocial person som du uppfattar det, verkar tvinga sig själv till att hålla en dialog när du försöker. Han hjälper dig aldrig med någonting om du uttryckligen inte ber honom, och om du sätter igång med att städa i lägenheten, trots att han vet om att du har svårigheter med tunga lyft och moppande osv, så går han alltid hem med referensen att han är "trött och behöver sova".

Efter att han har ätit din mat, druckit din läsk och rökt dina cigaretter (han har aldrig med sig något eget, och om han nu skulle ha pengar och köpa något i en butik på vägen till dig köper han bara till sig själv, och tänker aldrig på dig om du inte uttryckligen ger honom pengar och ber honom gå och handla, men bara då) somnar han en stund på din soffa, utan att erbjuda sig att delta i vad nu du har för dig, och utan att egentligen bry sig om vad du gör. Eller så sätter han sig vid din dator (vilket han gör varje gång han besöker dig) och sätter på musik på YouTube som han vet att du avskyr, eller låser in sig i sin egna lilla värld och sitter helt avskärmad från omvärlden, utan att så mycket som ens försöka kommunicera med dig. Där kan han sitta i flera timmar, endast med avbrott för att gå till balkongen och röka, vilket är onödigt ofta. Han behandlar din lägenhet och dina saker som om han hade en rättighet till dem och han bodde där. När ni pratar lyssnar han sällan på vad du har att säga, och han erkänner till och med att han "egentligen inte orkar lyssna" eftersom han "inte är en särskilt social person egentligen" och så vidare i all oändlighet med idiotiska ursäkter. Du känner det som om han väntar sig att du bara ska acceptera att han tar, tar och tar utan att egentligen ge något tillbaka.

Nu kommer knorren på den här historien. Den här grabben påstår att han är förälskad i dig och detta är något han ihärdigt påstått sedan ett år tillbaka. Han tar små chanser här och där att försöka få ur dig "vad du tycker om honom", han flirtar titt som tätt med dig, dock utan att någonsin få respons - och vid ett flertal tillfällen har du faktiskt lackat ur totalt och gjort väldigt klart för honom att du känner dig utnyttjad. Du har också markerat väldigt starkt att du inte är intresserad av honom, detta har du markerat många gånger. Vid de tillfällen då du har sagt att du känner dig utnyttjad har han mycket starkt förnekat att det är det han gör och menat att han de facto vill dig allt väl och påstår att han är en kärleksfull person, och menar själv att du aldrig får känna det som om han utnyttjar dig då så verkligen inte är fallet. Orden går stick i stäv med hans agerande och du har lessnat många gånger. Ändå talar hans små erkännanden till ditt känsloliv, och sen sitter du där, i det dåliga samvetet, fastän du egentligen inte borde ha ett. Det förändrar inte hur du känner för honom, fastän han tycks försöka mer och mer ihärdigt för varje gång han beslutar sig för att "prata känslor" med dig, vilket tycks vara den enda konversationen han verkligen engagerar sig i. Allt annat verkar han ointresserad inför.

Nu till min fråga: Anser ni att den här personen är av utnyttjande sort, eller är det bara jag, och framför allt; Är han någonting att ha överhuvud taget, som vän? Observera att grabben inte tycks vara benägen till förändring. Säg som det är, jag är en jävla idiot som fortfarande släpper in honom, eller hur? Jag är för snäll, right?

Grejen är, att han är inte kompis med någon av mina andra kompisar, det här är en snubbe som liksom bara dök upp en dag och som fortsatte dyka upp, om ni hajar vad jag menar. Han påstår att han är kär i mig, men han känner mig inte för fem öre, han lyssnar aldrig på vad jag säger och det syns jävligt väl att hans tankar vandrar iväg åt alla möjliga håll när vi snackar. Jag är ledsen, men det är fan inte kärlek i min värld. Kärlek är inte att jag ska ta hand om någon som ett barn. Jag skulle aldrig, under några omständigheter intressera mig för honom. Jag har aldrig på något sätt besvarat hans känslor och varit väldigt tydlig med att jag inte är intresserad. Han läser inte min blogg och vi har i stort sett ingenting gemensamt, han har inga som helst ambitioner i livet, han liksom vill ingenting, och ibland undrar jag, när killen i stort sett bara kommer över för att äta, sitta vid min dator och röka, och sen inte lyssnar på mig när jag pratar, då blir jag lack och ifrågasätter honom. Svaret blir då alltid att jag "aldrig får känna mig utnyttjad". Men ärligt, är det inte det han gör? Eller är det jag som är knäpp?

En cancervlog damnit!

Här får ni, för det är ju tamejfan snart jul. Helt jävla oredigerat, osminkat, allt ni kan tänka er.

Fakta för stalkers

När vi ändå är igång och diskuterar vem jag "egentligen" är, så tänkte jag delge lite spännande, oh så spännande fakta som kanske kan leda eventuella stalkers vidare in i insikten om vem jag "egentligen" är. Varsåfuckinggoda!

- Jag läser minst tre böcker i veckan, pockets - nästan alltid pockets eftersom jag sällan har råd med inbundna (förutom i begagnade boklådor) och pockets är så bekväma att ha med sig överallt. I mina bokhyllor står alla möjliga titlar, men ett axplock är ungefär 100 titlar av Margit Sandemo, Fredrik Strage - Fans, Klassikern "Under det rosa täcket" tillsammans med en bunt feministiska titlar som behandlar allt ifrån våld mot kvinnor (bland annat Katarina Wennstam's "Flickan och skulden" samt uppföljaren "En riktig våldtäktsman"), en bunt pockets som skönlitterärt behandlar kvinnors situationer och roller i U-länder etcetera etcetera yada yada feminism, Koranen, Bibeln, en jävla massa tekniska titlar (om datorer, kretskort, hur man kopplar olika elkretsar.. ja, såna grejer), en sjuhelvetes massa historiska romaner, lite Dostojevskij, lite Tolstoy, Burroughs, Douglas Adams, Louise Boije af Gennäs, Arthur C Clarke, Thomas Harris, Dan Brown, George Orwell och Jonathan Swift. Bland annat. Ni hajar, jag läser en hel del.

- Jag ser minst fyra filmer i veckan, men under sjukperioder blir det minst en per kväll efter att Alex har somnat. I stort sett alltid drama eller romantiska komedier, för jag orkar inte med en massa krig eller idiotiska karlar som ränner runt och leker viktiga i grå miljöer. Det behöver jag bara titta ut igenom fönstret för att se. Jag gillar sällan action heller, med några undantag. Mina favoritfilmer är dock maffiafilmen "Goodfellas", "Fear and loathing in Las Vegas", "Pi", "Män som hatar kvinnor" och uppföljaren "Flickan som lekte med elden" tack vare en sådan stark jävla rollprestation från Noomi Rapace's sida, snackar vi dokumentärer rekommenderar jag "Food inc" - den kan nog få en hel del militanta köttätare och fastfoodproklamerare att fundera över innehållet i sin burgare, och på det hela taget gillar jag maffiafilmer, filmer som får en att fundera som "The usual suspects" och jag har inga som helst problem med att erkänna att jag gillar "Twilight" och bara väntar på att "New Moon" ska komma på DVD.

- Jag följer några serier helt slaviskt: Gossip Girl, Glee, Greek, The Vampire Diaries, True Blood och Weeds. Några av de här serierna har inte ens kommit till Sverige än och jag har som ni vet ingen TV, så då kan ni själv räkna ut att jag måste se dem online. Det finns faktiskt sajter för sånt, om ni undrar. Jag vägrar vänta tills puckade svenska TV-människor bestämmer sig för att sända en serie med ett avsnitt per vecka och med två jävla säsongers fördröjning.

- Jag tycker att det är viktigt vad man stoppar i magen, och en vanlig middag i det Loo och Alexiska residenset kan vara nudelwok med Quornbitar, minst fem olika sorters grönsaker och med färsk ingefära, soya, vitlök och liite liite chili. Eller thailändsk currygryta med cocosmjölk, limeblad och currypasta med ris. Det blir mycket thailändskt och kinesiskt men ibland är vi lata och äter bakad potatis också. Eller ugnsbakade rotfrukter med något spännande tillbehör.

- Vi använder som sagt inte vår TV. Men Alex tittar ofta på film på den stationära datorn, så jag är faktiskt inte helt jävla omänsklig. Samtidigt kan jag titta på något serieavsnitt på min bärbara.

.. Om man vill veta "vem jag är" så är det sådana här grejer som man ska rota efter, inte något annat. Nu slipper man besväret med att rota. Här är det!

It's a stalker in my building!

Tjena, jag heter Loo och jag har fått en stalker. Jag visste att det skulle hända förr eller senare, och då denna stalker till och med gjort sig sådant besvär att hon ringt till diverse myndigheter för att få reda på vad mina föräldrar heter, och sedan gjort sig besväret med att smsa och mmsa mig för att fråga mig VARFÖR jag och mina föräldrar heter si eller så, så tänkte jag redogöra lite här med en gång, för ni förstår, det är offentliga uppgifter och jag är inte hemlig.

Min stalker påstår att hon gjort detta, alltså ringt till de här myndigheterna (som vem som helst kan ringa till och kolla bara man har ett namn, tro mig, jag vet, jag är inte en så dålig researcher själv, men det är ingenting jag brukar skylta med, och jag brukar då rakt inte kolla upp främmande bloggare på nätet), ja, hon har alltså ringt och undersökt vad mina föräldrar och eventuella syskon heter för att, som hon säger "ta reda på vem jag egentligen är". Hon har inte ens lyckats få fram namnen på mina tre syskon, vilket jag ser som riktigt dålig research. Hur man nu i helvete får reda på vem någon egentligen är genom att ha namnet på hennes föräldrar, kan man ju tycka? visst, jag tänker göra precis tvärtom, slänga ut informationen som den här personen tror är så jävla hemlig och som hon verkar tro att hon är ensam om att känna till. Bara för att visa att det inte finns ett skit att dölja bakom några jävla namn. Och för att INGEN ska sitta och vara ensam om att ha någonting som de tolkar som "hemlig information som bara de känner till" om mig för att de kan slå ett nummer på en jävla telefon. Märks det att jag är arg, eller? BRA.

Nu är det så att jag blev fostrad av min mormor och morfar från 1981 (ungefär) fram till 1994 då jag flyttade hem till min mor igen, vilket visade sig som en verkligt dålig idé, men skitsamma. Här kommer kruxet; inte min biologiska morfar, honom lämnar vi utanför, utan den mannen jag kallade morfar under hela min uppväxttid och senare - Lennart Andersson, alltså. Honom kan ni ju leta efter, det finns ett antal Lennart Andersson i Sverige och han bor inte kvar i Sundbyberg där jag växte upp. Min mormor hette Aina Doris Lönnroth (men kallades Sickan av alla vänner och bekanta) och var född 1932-01-30 i de värmländska skogarna, på norska gränsen. Hennes bröder hjälpte bland annat judar över gränsen och var med i värsta motståndsrörelsen under andra världskriget och egentligen skulle vare sig jag eller min mor ha funnits, för nazisterna var out to get us badly och de lyckades faktiskt få ihjäl en av mormors bröder. Jag tror att det här med att vara lite politiskt anti ligger i släkten, jag hade garanterat gjort samma sak och joinat vilken motståndsrörelse som helst om det hände idag. Henne får ni gärna försöka kontakta, men det kan komma att krävas ett medium för det då hon tyvärr avled i sviterna av en mycket välspridd cancersjukdom för några år sedan och jag vill inte prata mer om det, för min mormor är ett jävla helgon för mig och vill man vanhedra hennes minne kommer man att få riktigt stora problem med mig, det kan jag förvarna om direkt. Ett ont ord om henne från någon främmande jävla förståsigpåare och man åker rätt ner i helveteshålet. Det är från henne Lönnroth kommer. Hon ärvde det i sin tur av sin far, och så vidare, och vi är en hel drös med Lönnroth i Sverige som förmodligen alla är släkt på ett sätt eller annat. Lönnroth härstammar från Finland och är bland annat knutet till Finlands största författarsläkt med samma namn, enligt mina källor.

Min far heter Håkan Wikström. Han har ärvt det av sin familj med samma namn och min mor och far var inte gifta när de fick mig och då får barnet automagiskt mammans efternamn. Det är väl inte så jävla konstigt, kan man tycka. Min far och jag har skitbra kontakt idag, vi pratar nästan varannan dag om inte mer, och min son är morfar Håkans ögonsten. Han besöker mig ofta på sjukhuset och är ofta barnvakt åt alex. Pappa är bland annat motivlackare under signum HAWK. Han har vunnit en jävla massa priser för det och gjorde det förr på heltid, men nu gör han bara sånt han tycker är roligt och jobbar med annat vid sidan om. Min pappa är en stark personlighet som inte många skulle våga bråka med, just av den anledningen att pappa är jävligt rak och van att umgås med alla sorters människor.

Edit: Pappas familj härstammar från Vallonerna. Många har ifrågasatt mina bruna ögon med min i övrigt spöklikt bleka (ja faktiskt, även på sommaren är jag som ett vitt lakan, skumt det där, jag lyckas aldrig bli brun!) hy, och det där blonda håret (som jag förvisso bleker ännu vitare men det är ju long gone now! Moahahaha! Faktum är att jag till och med saknar ögonfransar. Jag funderar på att ladda upp det som partytrick på youtube!) så nu vet ni. Jag är lite norsk (mormors mammas släkt), lite vallon (pappas mor och far), lite finsk (mormors far) och så är jag ju rent kulturellt jävligt svensk, firar jul som alla andra och smygkikar på grannarna som alla andra (jävlar! det där skulle jag kanske inte ha erkänt. Moahaha). Jag är helt enkelt, just nu, den sexigaste blandrasen till cancerfall ni någonsin har sett (och här sitter en hel jävla läsardrös och ba' skakar på hövvet, haha, underbart). Jag vet dock inte mycket om belgarna som sådana, förutom det jag hört från min bästis Liselott som faktiskt varit där och sett dem, och hon påstår att de luktar illa och är skitdåliga på att använda deodorant. Det är dock inte ett släktdrag jag har ärvt, jag kan försäkra er om att jag är renligheten själv och luktar faktiskt rätt fräscht (tack som fan, parfymföretags of the world!) så ni behöver alltså inte oroa er över det!

Min mor hette från början Rose-Marie Lönnroth, men det heter hon inte idag. Det FINNS en kvinna med det namnet i Sverige dock, som inte bor i Stockholm, och henne ÄR jag släkt med, men vill inte gå in på hur då vi inte är nära familj. Min mamma i allafall, gifte om sig med en annan man 1993 och fick då hans efternamn, och med tiden föll Lönnroth bort. Fråga mig inte varför. Anledningen till att jag inte redovisar hennes namn i bloggen är enkel; min mor är en socialt utsatt person och även om hon står listad som att hon bor utomlands i alla myndigheter så gör hon inte det. Det finns ingenting registrerat på henne; inga lån, inga telefonabonnemang, inga fastigheter, ingen hyresrätt. Hon har inte ens en postbox eller en adress där hon är mantalsskriven, kortfattat: Hon "existerar" knappt. Man kan se det som att hon pappersmässigt inte existerar, hon har inte ens ett lånekort på biblioteket. Hon har fortfarande skyddade personuppgifter, det hade jag också en gång i tiden. Det är en helt annan historia. Man kan få fram hennes namn, men det är också allt. Var hon bor eller vad hon gör idag kan jag inte redovisa heller, men ni vet ju litegrann om hennes sjukdom, som jag pratat om många gånger och det är också av den anledningen jag inte går in på detaljer, men det är väl förståeligt? Men jag vill göra en sak fullständigt klar; försöker man angripa, undersöka eller på annat sätt rota i min mammas liv eller förehavanden kommer jag att få reda på det, och oavsett hur min mor lever och trots hennes sjukdom så är hon FAMILJ till mig, och det är INGEN som skall på något sätt få för sig att jag behöver assistans med, eller stöd kring, eller diskutera henne överhuvudtaget. Jag är uppretad nu och varnar vem som helst som får för sig att angripa min familj eller mitt liv genom att "rota" och ta reda på saker man inte har med att göra, jag varnar vem som helst som vill leka Lisbeth fucking Salander och tro att man känner mig bara för att jag skriver en öppen blogg om mitt liv; Tänk om. Den verklighet och den del av mig man ser via bloggen är bara en liten del av mig. Innan man tror att man är världens smartaste jävla researcher och forskar om mina föräldrar "för att ta reda på vem jag är", vilket jag tar som ett hot, så ska man sopa rent kring sin egen dörr först, för jag är bättre än du på att forska rätt på saker, tro mig, och om man är så jävla dum att man avslöjar sitt för och efternamn och skickar sms från sitt eget reggade mobilabonnemang, då är man inte så jävla smart.

Jag är öppen med allt av egen fri vilja. Det är mitt eget beslut att skriva under mitt eget för och efternamn, och det är av flera skäl. Dels för att jag tycker att det är töntigt att åberopa copyright under en jävla pseudonym, dels för att jag gärna gör reklam för det jag skriver och dels för att jag tror på en fri värld där jag inte SKA behöva vara orolig för om någon "hittar" mig. Det är jag inte. Jag är inte ett dugg jävla orolig för om någon ska "veta vem jag är", för jag är den personen ni läser om. Allt det ni läser om händer mig på riktigt, och jag lämnar frikostigt ut min bloggadress till många jag träffar i livet. Sköterskor, sjukhuspersonal, socialassistenter.. många läser min blogg och många kan intyga att jag är den personen jag är här, och att det som hänt faktiskt hänt o.s.v. - Jag är öppen med mina tankar och vad jag känner, för det här är min ventil. Det jag skriver kan ibland låta hårt och väldigt påfluget, men förstå att det är mitt sätt att få ut all skit jag har drivande runt i skallen. Jag har ingen skyldighet att skriva här. Jag får inte betalt och ingen har bett mig att driva den här bloggen i snart fem år. Det är min egen fria vilja, mitt liv och därigenom mitt privatliv. Jag har helt exkluderat vissa saker ur min blogg, vissa delar av mitt liv, som till exempel prat om sex. Jag tror att antalet gånger jag tagit upp det ämnet i den här bloggen kan räknas på ena handens fingrar. Varför? För det har ni tamejfan inte med att göra! Det är en del av mitt privatliv som jag valt att hålla för mig själv, för jag blir mer och mer offentlig ju fler som får min bloggadress. och helt ärligt, brukar ni sitta och diskutera sex med era socialsekreterare, arbetskamrater och sjuksköterskor och när ni senast lekte gömma ormen? Nej, det funkar inte för mig. Det är EN del jag helt enkelt valt bort. Och det är mitt val, inte ert. Man kan inte komma in i min blogg och domdera, kräva eller tro att man känner mig och börja skicka sms och ställa frågor och kräva att jag ska svara på varför jag heter Lönnroth och min pappa Wikström! Det tar jag som ett jävla hot! Vem fan är du att sitta och KRÄVA svar på frågor? Jag ger dig hela mitt jävla liv i en blogg men ÄNDÅ kräver folk en massa idiotiska svar? Jävla idioter!

Så, *****, jag hoppas meddelandet gått fram: LÅT MIG VARA. Och här har du dina jävla svar. Gå nu och kör upp dem varhelst det känns skönast.

B15- Möte & Personlig Reflektion

Idag hade min representant möte med representanter från B15, bland annat den där skittrevliga läkaren som kom in med sex pers och ställde detaljerade frågor om mitt privatliv när de misstänkte att jag tagit droger, ni vet. Jag menar inte att på något sätt dra upp gamla sår eller fortsätta debatten, men eftersom jag frivilligt valt att inte närvara vid det mötet, vill jag ändå ge min syn på saken, och bemöta några av kommentarerna representanterna gav. Observera att detta på intet sätt är en form av vidare kritik och ej heller är detta en provokation för vidare diskussion. Jag råkar bara veta att det är många berörda som läser det här, och eftersom skrivande är en av mina ventiler, och det här är min blogg, och det är mig det handlar om, så tycker jag mig ha rätt att komma med avslutande kommentarer trots att jag valt att inte närvara på mötet. Jag skall förklara varför här omedelbums:

- Jag valde att skicka en representant till mötet som förde min talan eftersom hela situationen fått mig att känna mig kränkt, nedtryckt och misstänkliggjord. Det är inte första gången och det lär inte bli den sista. Jag orkade bara inte. Det känns som om gränserna mellan människa och människa har suddats ut enkom för något jag gjort för tre år sedan, och det kan väl ändå inte vara särskilda regler för särskilda sorters människor? Det Sverige jag lever i proklamerar Alla Människors Lika Värde, och ni har väl ändå inte särskilda behandlingsformer för Judar, muslimer, människor boende i Täby eller Statsministern själv? Under mötet framkom att berörda parter "inte vet hur man ska behandla / göra med f.d missbrukare" och det är nog precis där vi finner pudelns kärna. Man gör det hela större än vad det är. Helt ärligt så tror jag att berörda läkare hänvisar till okunskap med en mun full av honung enkom för att slippa fler obekväma möten och för att "lugna ned" en situation som faktiskt fått mig att må rent utsagt skitdåligt.

För vad det nu är värt: Jag tycker faktiskt inte att det håller att sitta på ett möte efter incidenten i fråga och inför mina myndighetsrepresentanter referera till att "nej men åh, vi visste minsann inte hur vi skulle hantera den här situationen så när vi misstänkte henne för att vara påtänd så började vi först med att diskutera med hennes far bakom hennes rygg, och bad honom att inte säga något till henne eftersom vi inte sysslar med öppenhet här och sedan, för att liksom idka lite skrämseltaktik så tar vi in ett helt läkarlag med vitrockar och korsförhör henne med myndighet i rösten, intalar henne att hennes åsikt som missbrukare egentligen inte räknas, och ställer henne personliga frågor för att se om hon fails under questioning. Sedan gör vi tvärtemot vad vi är instruerade och ger henne inte ens en chans att bevisa att hon är drogfri". Vem som helst hade tagit åt sig personligen av den typen av behandling, och det roliga i kråksången är att B15 under mötet ställde sig mycket oförstående till att jag efter detta kände mig överkörd, och hänvisade, som ni vet, till "Oh men vi vet ju inte hur vi ska göra i sådana här lägen".

Ursäkta att jag kommer med en så krass liknelse, men det är som att upprepade gånger örfila upp och fysiskt bestraffa grannens barn som 3 år tidigare stulit godis ur en butik och tagit sitt straff för det hela, eftersom man 'misstänkt' barnet för att eventuellt ha snattat en gång till. För att sedan be om ursäkt till, inte barnet, utan barnets föräldrar med hänvisning till sin egen okunskap om hur man egentligen "hanterar" tjuvaktiga barn! Naturligtvis utan att någonsin ge barnet en möjlighet att bevisa sin oskuld. Skillnaden är att få skulle gå så långt som att fysiskt bestraffa ett barn i dagens Sverige, men anledningen till att jag gör just den liknelsen är för att det var just så jag kände mig då jag blev förhörd och bestraffad utan möjlighet att få bevisa min oskuld. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam, utsatt och kränkt som när en manlig, naturligtvis mycket myndig och manligt aggressiv personlighet, korsförhör mig i mitt eget rum inför fem, sex AT-Läkare, utan att ha minsta jävla koll på vem som hanterar mina drogtester och utan att ens försöka på förhand ta reda på hur man brukar hantera sådana här lägen. Det förvånar mig att den sköterskan som påstod mig vara så "personlighetsförändrad" den berörda kvällen inte själv ställde sig upp och uttryckte anklagelserna. Det hela luktar 1600-talets häxprocesser; någon har hört något från någon som eventuellt kan ha sett något, och istället för att undersöka det hela då det faktiskt sker, komma med luddiga anklagelser i efterhand som den anklagade kvinnan (naturligtvis, vad annars?) tvingas bemöta och motbevisa, (för det är ju alltid upp till häxan att bevisa sin oskuld, inte upp till domarna att bevisa hennes skuld, så är det ju) så går det hela vidare till nästa dag då den manliga domaren och hans dömande posse, ställer sig och argumenterar med kvinnan för att få henne att mjukna och 'erkänna' sitt brott. Skitsnyggt, jag applåderar! Och detta, allt detta, för att en canceravdelning, som pumpar i folk så mycket morfin och imovane att det sprutar ur öronen på dom, får en nyck över en person som de uppenbarligen fått lite förutfattade meningar om, och tvärvänder för att agera bakvänd drogmottagning!

Ni kanske tycker att jag tjatar om det här, men jag har också rätt till min åsikt, och det enda sätt jag har att ventilera den på, och detta är trots allt sverige med sin press-och-yttrandefrihet, vilken vare sig B15, droger eller ej, eller någon annan kan ta ifrån mig. Jag har rätt att kommentera vad jag upplevde hände och att jag, precis som ni, faktiskt inte går på honungsgulligt bullshit om att B15 "inte vet hur man ska behandla drogpatienter". Ni vet att jag lämnar ett drogtest i veckan för att få behålla mitt metadon, det vet tamejfan hela Sverige, det är ingen hemlighet. Visst, ni har erkänt att ni brustit på många sätt i det som hände och visst, ni har påpekat att ni behöver utbildning i hanteringen av drogpatienter. (Får jag fråga som en parentes; hur många går UT från er mottagning som morfinberoende? Är det så att man ger en patient smärtstillande fram tills dess att hon påvisar beroendetendenser och sedan stämplar man henne som missbrukare och behandlar henne som skit? Jag bara undrar..?) Men den lilla ursäkten hade ni aldrig kläckt ur er om det inte vore för att jag gick till min socialsekreterare för att fråga om det verkligen ska gå till så, och om jag verkligen ska behöva ta det. Varför vet jag det? Jo, jag har, precis som ni, förutfattade meningar, och jag har faktiskt lite mer kött på benen än vad ni har. Jag har aldrig varit påverkad av andra saker än de mediciner jag fått på er avdelning och jag har gjort slut med 90% av min bekantskapskrets tack vare mitt val när det gäller drogerna. Jag har kämpat och bevisat mig själv för socialtjänsten många gånger om, jag ska inte behöva bevisa mig för vareviga vårdinstans jag möter på enbart för att jag i god tro väljer att vara öppen med mitt F.D missbruk!

Som en parentes till det här väcker den här incidenten många frågor hos mig, och säkert även hos många av mina läsare. Hur länge ska en människa behöva straffas och misstänkliggöras för sina handlingar, och var går gränsen mellan människa och f.d missbrukare - eftersom vi som av olika skäl (vilka skäl vi har hör ju inte hit, vi ska akta oss för att trilla ner i "tyck synd om mig"-facket här) rykt dit på en drog någon gång i livet tydligen inte har samma grundläggande människovärde som alla andra? Är det också inte förbluffande att till dagens dato, detta prominenta år 2009, är sådan skillnad mellan folk och folk att en hel avdelning måste gå särskild utbildning för att lära sig att agera med respekt och förtroende mot oss! Är inte det fantastiskt, att läkare som forskat och studerat i ett tjugotals jävla år för att kunna läka den mest horribla tungviktarsjukdomen av dem alla, förvandlas till korkade, nedlåtande domare utan förstånd kring hur man agerar civiliserat så fort de kommer utanför sitt forskningsämne? Jag vägrar tro det, och jag vägrar egentligen generalisera en hel läkarkår och nöja mig med det svaret, men det är alltså de svaren jag har fått och dessa är slutsatserna jag dragit utifrån de svar jag har fått. Det är enkel matematik.

Läkaren på B15 kommenterade idag att han inte riktigt kunde "förstå" att jag kände mig överkörd och anklagad, han som minsann bara kommit in där i all vänskaplighet och ställt några goa frågor, typ. Jodå, visst, så var det.. inte. Jag kan kommentera det också. Jag är inte dum, förstår ni, det har jag aldrig varit och det har jag heller aldrig trott mig vara även om jag stundtals är förvirrad och glömsk, vilket har sin naturliga förklaring. Somliga saker glömmer jag dock aldrig, de fastnar på insidan av mitt huvud vare sig jag vill det eller inte, jag är som en svamp inuti huvudet som bara suger åt sig information. Jag vill inte skryta, det är verkligen inte min stil, men vid de tillfällen då man på något sätt mätt delar av, eller min intelligens som helhet, har jag uppnått siffror som väldigt många säkerligen skulle kasta i ansiktet på folk som någon slags "ha! där fick du din jävel!", men det gör jag inte. Inte fan gör det mig mer sympatisk att behandla andra nedlåtande som om de hade sämre människovärde bara för att deras mentala trafik tycks mig lite slöare än min, eller hur man nu vill uttrycka det. Jag har ett extremt ordminne och jag har som grädde på moset fotografiskt bildminne, vilket gör att jag minns situationer i både ord och bild, väldigt väl. De här delarna av mig har jag aldrig självmant kunnat stänga av, vilket har lett till ett rent helvete för min del, för det är inte så jävla kul att ha en hejdundrande aktiv hjärna hela tiden. Jag påstår inte att det är en ursäkt för mina tidigare synder, för det är det inte, det är snarare en förklaring, men mitt tidigare drogbruk var det enda sätt jag fann för att "lugna ner" trafiken inne i mitt huvud på. Jag är också en naturbegåvning på datorer, språk, att förstå komplexa sammanhang, och har dubbelt så stor mental ordbok som genomsnittssvensken. Ändå blir jag ofta behandlad som en idiot, någonting som katten släpat in, tack vare att jag en gång i tiden valde att bedöva mig själv och det inre kaos jag tyvärr ofrivilligt fått till skänks, med ett vitt pulver. Om man skalar ner situationer till sådana här simpliciteter blir de ofta enklare att betrakta utifrån - så - förstår ni då mitt allt mer stigande behov av att få bevisa mig själv, som ett litet barn som bara väntar på att få visa sina föräldrar att den kan cykla på egen hand, utan stödhjul? Jag får inte ens veta hur min egen behandling går! Man pratar, förstår ni, hellre med min far än med mig! Och när det är jag som får den där cellgiftspåsen inkopplad till mig, gång efter gång, och inte han, då surnar man lätt till!

Och när man inleder en diskussion med "Ja, tyvärr så litar jag inte ett dugg på missbrukare.." så har man satt ribban för hur det meningsutbytet kommer att fortskrida. Då har man redan satt sig själv tre pinnar högre än motparten och ger den mycket liten chans att få visa att den de facto är en människa. När man går bakom ryggen på en 29-årig kvinna, och anser att det är av yttersta vikt att man påtalar denna brottsmisstanke för hennes far och inte direkt till henne, med uppmaningen till fadern att han ingenting skall säga till henne för att minska på dramatiken, då har man tryckt ned henne till samhällets absoluta botten med hänvisning till något hon gjorde för flera år sedan. Och det värsta är, att ingen av de andra patienterna, trots att minst hälften av dem dagligen pumpas fulla med tung, laglig narkotika, blir behandlade så här. För de är ju vanliga cancerpatienter, och det är ju inte jag. Jag är en cancerpatient som för några år sedan slutade ta droger och som fortfarande lämnar drogtester var vecka för att bevisa att jag hanterar och förtjänar metadonet, och det vänder upp och ner på precis hela pannkakan, och för mig gäller alltså helt andra regler. Mig skall man misstänka och ha förutfattade meningar om, och det var faktiskt det som det här gällde. Trots att jag självmant valt att vara öppen med mitt förflutna, för jag trodde att det skulle underlätta vårdsituationen. När jag för första gången på flera dagar får besök, ler och går ner till pressbyrån med detta besök inleddes alltså häxprocessen, detta otroligt onödiga missförstånd, och jag måste alltså anlita backup (en läskig myndighet) för att få upprättelse. Och visst var de ångerfulla. Men ni förstår, jag litar inte på läkare och sjuksköterskor längre, för de har tabbat sig ett otal gånger under min sjukdomstid. Visst, många har varit supergulliga också, jag säger ingenting om det. Vadå, tycker ni att jag drar en hel kår över en kam? Men snälla nån det gjorde väl de också? Varför har de större rättigheter att tycka, tänka och agera än vad jag har?

Skillnaden mellan de berörda individerna och mig, är, att om de kom till mig på min arbetsplats, så skulle jag hjälpa dem. Jag skulle sitta där och förklara hur de använder det ena eller det andra programmet, eller hur man gör när något kraschar, heck, jag kunde lära dem programmering om de bad mig! Jag skulle inte göra skillnad på den ena eller den andra och jag skulle sannerligen inte behöva en kurs i hur man undervisade olika sorters människor. Jag skulle behandla alla lika, och utifrån deras egna personliga förutsättningar. Någonstans skulle jag säkert göra fel, men jag skulle inse att det handlade om mig och mitt sätt att framföra det hela på, och försöka igen. Om jag skulle få en massa skit för mitt sätt att lära ut eller hjälpa så skulle jag försöka hitta någon annan åt dem, som passade dem bättre. Enkel problemlösning utifrån allas personliga förutsättningar, men med samma respekt och förtroende till alla. Och jag skulle inte glömma bort en massa enkla fakta om de enskilda människorna närhelst det passade mig. Det gör inte mig till en "bra" och dem till "dåliga" människor, det säger bara en del om hur jag arbetar - och hur just de berörda parterna agerat i den här frågan. Och då kan man fråga sig, vem det är som ska ifrågasätta vem - och var professionaliteten egentligen tagit vägen?

Jag vet svaret på den frågan. Men jag lämnar det åt er andra att själv bedöma.
Som avslutning vill jag återigen poängtera att jag inte skriver det här för att röra upp debatten mer, eller för att jag försöker provocera till något. Jag tänker heller inte gå vidare mer med situationen, jag är, trots att de var knapphändiga och rentav dåliga, nöjd med de "ursäkter" jag fått via mitt ombud. Men jag vill fortfarande delge var jag står i frågan, och med detta poängtera att jag inte i fortsättningen vill bli behandlad som en dum liten tonåring, eller som en mindervärdig, för då kommer jag garanterat att agera. Jag vill ha anklagelser, information om min behandling eller frågor riktade direkt till mig och inte via min far eller någon annan. Jag vill bli behandlad som den vuxna kvinna jag är - av samtliga och inte bara 75% av er. Jag har bara en behandling kvar, jag tror nog att vi ska klara av att behandla varandra värdigt, för så har jag alltid behandlat er - under den tiden. Sedan är jag out of there, och det ska fan i mig till en jävla fet cancertumör innan jag kliver innanför det där sjukhusets dörrar igen. Ta det inte personligt, men jag har inte tyckt om sjukhus innan - och jag gör det sannerligen inte nu heller.

Tack.

Julgran (JulEN)

Idag ska vi bege oss ut för att köpa en julgran! Det blir bilder och skit laters!
Årets temafärg, vad blir då det? Det återstår att se. Nu beger vi oss till centrum för shopping av glögg (till mamma Loo), julgran och gott-gott till Alex!