To be Used Or Not To Be Used

Jag har en spontan fråga, sådär av nyfikenhet frågar jag naturligtvis mina läsare, för ni är ju så kloka (smör, smör, men det är ju sant!). Den här frågan handlar om vänner och relationer. Here goes.

Du har en manlig vän. Den här personen kommer över väldigt frekvent, ofta utan att höra av sig först då vännen bor i området. Helt nonchalant kommer han och ringer på lite när det passar honom. Personen går alltid direkt till balkongen och frågar "är det lugnt om jag tar en cigg?". Under ett besök hos dig röker han inte alltid, men över hälften av gångerna - upp minst hälften av dina cigaretter, även om du har dåligt om dem. Mycket sällan bjuder han tillbaka, och i stort sett aldrig på eget initiativ.

Personen dyker ofta upp runt 17-18-tiden eller runt frukost, precis som om han har ett sjätte sinne och vet om att du förbereder en måltid precis då. Naturligtvis är du en artig person så du säger "Visst, självklart" när han undrar "är det lugnt om jag tar lite käk, eller?". Du vet, eftersom han själv berättat, att han saknar egen ekonomi, aldrig har mat hemma och om han nu har några cigaretter röker han själv upp dem i stort sett med en gång. Han jobbar inte, har aldrig haft ett jobb, går på mediciner för oklara psykiska sjukdomar och är alltid, och jag menar alltid trött. Faktum är att han inte är mycket till sällskap eftersom han egentligen är en rätt osocial person som du uppfattar det, verkar tvinga sig själv till att hålla en dialog när du försöker. Han hjälper dig aldrig med någonting om du uttryckligen inte ber honom, och om du sätter igång med att städa i lägenheten, trots att han vet om att du har svårigheter med tunga lyft och moppande osv, så går han alltid hem med referensen att han är "trött och behöver sova".

Efter att han har ätit din mat, druckit din läsk och rökt dina cigaretter (han har aldrig med sig något eget, och om han nu skulle ha pengar och köpa något i en butik på vägen till dig köper han bara till sig själv, och tänker aldrig på dig om du inte uttryckligen ger honom pengar och ber honom gå och handla, men bara då) somnar han en stund på din soffa, utan att erbjuda sig att delta i vad nu du har för dig, och utan att egentligen bry sig om vad du gör. Eller så sätter han sig vid din dator (vilket han gör varje gång han besöker dig) och sätter på musik på YouTube som han vet att du avskyr, eller låser in sig i sin egna lilla värld och sitter helt avskärmad från omvärlden, utan att så mycket som ens försöka kommunicera med dig. Där kan han sitta i flera timmar, endast med avbrott för att gå till balkongen och röka, vilket är onödigt ofta. Han behandlar din lägenhet och dina saker som om han hade en rättighet till dem och han bodde där. När ni pratar lyssnar han sällan på vad du har att säga, och han erkänner till och med att han "egentligen inte orkar lyssna" eftersom han "inte är en särskilt social person egentligen" och så vidare i all oändlighet med idiotiska ursäkter. Du känner det som om han väntar sig att du bara ska acceptera att han tar, tar och tar utan att egentligen ge något tillbaka.

Nu kommer knorren på den här historien. Den här grabben påstår att han är förälskad i dig och detta är något han ihärdigt påstått sedan ett år tillbaka. Han tar små chanser här och där att försöka få ur dig "vad du tycker om honom", han flirtar titt som tätt med dig, dock utan att någonsin få respons - och vid ett flertal tillfällen har du faktiskt lackat ur totalt och gjort väldigt klart för honom att du känner dig utnyttjad. Du har också markerat väldigt starkt att du inte är intresserad av honom, detta har du markerat många gånger. Vid de tillfällen då du har sagt att du känner dig utnyttjad har han mycket starkt förnekat att det är det han gör och menat att han de facto vill dig allt väl och påstår att han är en kärleksfull person, och menar själv att du aldrig får känna det som om han utnyttjar dig då så verkligen inte är fallet. Orden går stick i stäv med hans agerande och du har lessnat många gånger. Ändå talar hans små erkännanden till ditt känsloliv, och sen sitter du där, i det dåliga samvetet, fastän du egentligen inte borde ha ett. Det förändrar inte hur du känner för honom, fastän han tycks försöka mer och mer ihärdigt för varje gång han beslutar sig för att "prata känslor" med dig, vilket tycks vara den enda konversationen han verkligen engagerar sig i. Allt annat verkar han ointresserad inför.

Nu till min fråga: Anser ni att den här personen är av utnyttjande sort, eller är det bara jag, och framför allt; Är han någonting att ha överhuvud taget, som vän? Observera att grabben inte tycks vara benägen till förändring. Säg som det är, jag är en jävla idiot som fortfarande släpper in honom, eller hur? Jag är för snäll, right?

Grejen är, att han är inte kompis med någon av mina andra kompisar, det här är en snubbe som liksom bara dök upp en dag och som fortsatte dyka upp, om ni hajar vad jag menar. Han påstår att han är kär i mig, men han känner mig inte för fem öre, han lyssnar aldrig på vad jag säger och det syns jävligt väl att hans tankar vandrar iväg åt alla möjliga håll när vi snackar. Jag är ledsen, men det är fan inte kärlek i min värld. Kärlek är inte att jag ska ta hand om någon som ett barn. Jag skulle aldrig, under några omständigheter intressera mig för honom. Jag har aldrig på något sätt besvarat hans känslor och varit väldigt tydlig med att jag inte är intresserad. Han läser inte min blogg och vi har i stort sett ingenting gemensamt, han har inga som helst ambitioner i livet, han liksom vill ingenting, och ibland undrar jag, när killen i stort sett bara kommer över för att äta, sitta vid min dator och röka, och sen inte lyssnar på mig när jag pratar, då blir jag lack och ifrågasätter honom. Svaret blir då alltid att jag "aldrig får känna mig utnyttjad". Men ärligt, är det inte det han gör? Eller är det jag som är knäpp?