söndag, december 13

Glad jävla Lucia då, för fan!

Att fira Lucia 2009: I ett ensamt sjukrum på avdelning 15, med en telefon, en dator, en skål osötade skorpor med marmelad och sylt och en flaska sockerdricka (teet var slut), längtande efter sitt barn med hela jävla livmodern som insats, utan att veta hur framtiden kommer att se ut, vad som kommer att hända, hur frisk eller sjuk jag är eller när jag ska få träffa en läkare som kan få allt att klarna. Gick förbi dagrummet, där sitter pensionärerna och tittar på lussefirande på TV. Det gjorde mig bara ont. Tog mina jävla skorpor och gick.

Det känns som om jag är ett tryggt jävla fyrtorn i ett stormande hav, alla har gone completely f uckin´ mad. Kaos i familjen, på alla fronter. Mamma är borta sen 2 veckor igen, har sökt henne på sjukhus utan resultat. Jag ska ha min älskade lillasyster hos mig över jul och vi ska pynta, dricka julmust och planera. Jag ska bli moster, förstår ni, och alexander ska få en kusin. Det är fantastiskt och jag stöttar min lillasyster till 110% i alla beslut hon fattar, för det här handlar om hennes liv. Ingen annans. Min älskade bästis fyllde år i veckan och jag glömde bort det. Hur kunde jag glömma bort något så fatalt? Känner mig dum. Skamsen! Att glömma en av de personerna som betyder mest i mitt liv, det är fan i mig skam! Jag drar till mig en massa människor som vill snylta på mig och som vill ha mitt stöd fastän jag är i behov av detsamma, och försöker värja mig med allt jag har. Julen kommer att firas hemma hos mig, för så vill jag också ha det, och jag har kämpat med allt jag har för att få dit familjen, även om jag inte lyckats med alla. Vad jag har gjort för att förtjäna all skit begriper jag inte, jag orkar inte. Jag har precis avslutat min cellgiftsbehandling och jag vet inte ens hur mitt liv kommer att se ut 2 veckor framöver men jag kämpar fan i mig på! Mitt ex och vår relation ska vi inte ens gå in på, elaka mejl har skickats fram och åter utan resultat. It goes a little something like this: Jag förklarar, han lackar och blockerar, jag lackar och förklarar, han vägrar förstå och sedan byter HAN nummer fastän det var jag som var arg från början. Alla människor som bör innebära trygghet i mitt liv innebär istället det motsatta.

Pappa lyckas jag inte riktigt nå fram till just nu, det känns som om han har huvudet fullt med det egna. Det förstår och respekterar jag, men jag känner mig som ett litet barn som skriker efter trygghet och tar personligt åt mig och så blir jag ännu mer ledsen. Jag känner mig så ensam, bortsett från den fina kontakt jag har med min syster och några särskilt utvalda. Och sen valsar det in människor från ingenstans och visar så jävla fina tendenser till att bli - om inte annat åtminstone en jävligt fin vän och jag har ingen aning om hur man håller fast vid eller skapar vänskapsrelationer på rätt sätt. Jag har tagit droger i tio år och därefter har jag varit mamma till alex, tagit itu med mitt psyke, försökt planera utan resultat och försökt hitta min plats i tillvaron bara för att bli kullkastad med "Tjena bruden, du har cancer!" och nu sitter jag här, sex månader senare och vet varken ut eller in. Jag ser inte ens ut som mig själv. Jag är rädd och vet inte vem jag ska lita på. Jag är orolig och ALLA runtom mig ballar bara ur! Och jag kan inte ens finnas här för min älskade Liselott ordentligt när det kaosar som allra mest i HENNES liv, när HON behöver stöd, och det är precis det jag behöver vara! Hon, om NÅGON! HON, som LYFTE MIG när jag mest behövde det! Det är inte rättvist!

Kort sagt: Kaos, kaos, kaos! Och då har jag ändå ADHD, Cancer, snyltare, stalkers och rädsla som bisyssla. Man kan ju lugnt säga att jag står med knäna i det. Och jag har inte ens köpt en julklapp än. Jag vill bara skrika "men hjälp mig då!" men det känns som om att alla jag kan be, behöver den hjälpen och den assistansen själva. Visst fan klagar jag så det smäller om det men det löser ju inga problem i världen, så här sitter jag som en satans gnällkärring och svär och äter skorpor. Och hoppas på att finna ett tecken, en stjärna som faller, som kan vägleda mig i allt detta kaos.

Does it make any sense, at all? Klagar jag för mycket? Vad kan jag göra? Jag är villrådig som aldrig förr. Och jag är rädd och behöver vägledning. Men just nu måste jag vara stark, stark för min lillasyster, för hon behöver mig, och fan i det om jag ska svika, det ska jag verkligen inte. Aldrig mer. Jag fanns inte där för henne för många år sedan när jag själv var uppe i skiten, men nu är jag ute ur den. Och det jag kan ge henne - och ska ge henne - är en fröjdefull jul, all included.
Bara jag kommer ut från den här jävla avdelningen någon gång och cellgifterna följer med överflödsvattnet ut, så ska jag get down on it and get right to it.

Kort sagt, att fira Lucia 2009: Oro, villrådighet, förvirring, rädsla, ensamhet och saknad på avdelning 15. Det kunde gärna fått varit bara en aning lite bättre än så.

Bilden kapad från Kollektivet Familjens sida. Ingen aning om var de saxat den ifrån dock.

4 kommentarer:

Vanliga mamman sa...

Om man vill göra något och det finns något man KAN göra, som på något sätt kan göra din jul lättare: vad kan man göra då?

Anonym sa...

Hej du duktiga, modiga kvinna. Hejar på dig. Du skriver fantastiskt bra och kämpar som ett lejon. Hoppas det lättar snart. Önskar snart bättring.

Kram

Tant Cecilia

Lola sa...

Försök släppa skamkänslorna, du gör så gott du kan i din situation. Att glömma sin bästis födelsedag kanske svider, men du säger ju förlåt nu och det löser sig säkert nästa år =0)
Skam sätter sååå många käppar i hjulet på en, man förlorar energi på det. Just nu är ditt liv som du sa, helt upp och ner, och jag tror det bästa är att försöka bara släppa saker.
Julklappar, kanske viktigast att du hittar nåt till din son. Men alla andra tror jag förstår om du lägger mest fokus på att du själv ska bli frisk.
Synd att du inte känner att du har stöd av folk i din omgivning just nu, jag kan bara tipsa om att du alltid kommer ha en väldigt värdefull människa i din närvaro som du kan lyssna på när jorden vacklar- dig själv.
Iaf hjälper det mig i den situation jag är i nu att jag är min egen vän.

open.close sa...

Tänker på dig hela tiden,Loo

Hade tänkt skicka en julgåva men kom på att jag inte har någon adress.
Så jag får skicka dig varma tankar
istället och hoppas på att din Jul ändå blir så bra den nu kan bli.
Du är en kämpe och jag beundrar dig!
Kram Monika