Min Kvinnliga Gud och O

Det här är den sämsta jäkla timing jag någonsin varit med om när det gäller att bli sjuk. Jag vrider och vänder mig i sjukhussängen, dit jag återigen förpassats, självklart hann jag inte ens fira jul, febern började stiga på självaste natten mot julafton och det kändes som om det satt någon ovanför mig och pekade på mig med en trollstav och bestämde, att henne, hon där, ska vi fan ge en omgång till! In på sjukhuset, kontroller, kontroller, dagar gick, träffade O mellan varven, hann vakna några dagar i absolut nöjdhet, och sen kom det i alla fall. Bakterier i blodet, benen har drabbats av någon slags infektion så det gör ont att bara gå ett steg, jag känner mig som världens absolut yngsta pensionär med alla mina krämpor och allt som hindrar mig från att vara den jag är och nu, nu är jag sjuhelvetes jävla trött på det här, for real. Ska jag aldrig få börja gå tillbaka? När blir jag mig själv igen? Kommer det att dröja år innan jag ser mig i spegeln och känner igen mig själv?

Det är så mycket jag vill göra med mitt liv, vilket är naturligt, för jag är ändå bara 29 år gammal. Jag vill bli copywriter någon jävla gång, och då förstår ni, då måste man påbörja en utbildning på ett år och sen ska man ut och ha praktik och knyta kontakter i ett år till. Jag måste börja nu innan jag går med käpp liksom. Jag vill ominreda hemma och kasta ut så jävla mycket prylar jag inte behöver. Jag vill fixa till alex rum så att det blir som det ska vara, köpa en ny säng och installera den i vardagsrummet så att alex får eget rum och jag med. Jag vet precis hur jag ska göra för att avdela rummet från sängen, rigga draperier i taket för att avdela och ge space, jag har gjort det i huvudet tusentals gånger. Jag måste köpa ett tiotal nya hyllor, cleana, och rigga ovanför och runt sängen och ovanför soffan som jag måste köpa nytt överdrag till som jag också redan sett ut.

Jag har tusentals saker att göra och uppleva med O, även om vi har all tid i världen så har jag ju ändå viljan, det bara kryper i kroppen. Stackars O som träffar mig i den tiden av livet jag mår som allra sämst, är mig själv som allra minst och ser ut som Darth Vader under masken, men ändå så glider han runt där med varm blick och lyfter upp mitt sinne. Det är måhända rättvist för min del och precis den typ av människa jag alltid har behövt, men människan måste ju för bövelen få något tillbaka också. Just det faktum att jag inte förstår mig på honom helt och hållet och att han ibland är lite av en främling för mig gör mig sådär vansinnigt frustrerande förtjust, som ibland växlar till irritation, tillbaka till förtjusning igen och sedan ligger jag plötsligt i sängen och begriper inte hur han tog sig till. Han är väldigt lik mig som jag var innan jag blev sjuk, jag har alltid älskat det där spelet när det görs på rätt sätt och när det inte sårar, och vad kan jag egentligen säga? Jag vill bara tillfriskna nog att kunna ge tillbaka på våra egna premisser. Notera att jag säger "våra". Det är inte "jag" och "dom" längre. Det är "vår". Naturligtvis är det "vi" annars med, men på ett annat sätt. Alexander är inte en del av ett "oss" på samma sätt som O, då alex inte kan finnas till på samma sätt som en vuxen människa i mitt liv.

Jag pratade nyss med läkarna som lovat mig att om utvecklingen går så bra som den gjort senaste dygnet så kommer jag ut runt nyår, och ska inte behöva fira den här. Jag knyter mina händer så hårt att knogarna vitnar och tar till min tillfälliga Gud, som måste vara riktigt sur på mig vid det här laget eftersom jag bara kontaktar honom när jag verkligen behöver något, måhända är vår relation aningen ensidig, men cut me some slack, han var ju i alla fall inblandad i "prövningen" som är min förbannade cancer, så jag tycker inte att det är mer än rätt att han bjuder till lite. Kasta på mig cancer och sen låta mig fira nyår på sjukan, det tycker jag är en dålig deal. Om han nu finns, insåg jag nu, så tror jag nog att det är en Hon, förresten. Jag menar, ni vet ju att jag inte är direkt troende, men det kan inte ha varit en annan man som skickat O, en annan man skulle ha skickat någon som inte utgjorde någon konkurrens, och det gör O. Han konkurrerar faktiskt ut det mesta. En kvinna däremot, hon hade fått syn på O där han promenerade med lätt nerböjt huvud och händerna i fickorna på sin blå dunjacka, allvarsamt noterat hans sinne, hans tankar och hans fysiska jag och tänkt att "Hot damn, den där karln måste jag ge bort till någon, för jag är ju trots allt en Gud, jag kan ju inte ta honom själv, jordslig kärlek går ju inte alls, jag menar, titta bara på Josef, Maria och Jesus! Gud hade en fantastisk, het natt med Maria, och sen drog han bara, kunde ju inte ens ta hand om sitt eget barn liksom, för han har ju så jäkla mycket på jobbet hela tiden, riktig arbetsnarkoman den där Gud. Umgängesrätt enbart på Söndagar, men då måste han ändå runt och lyssna på alla stackare som behöver honom. Nej, jag ska lära mig av det och ge bort O till den här Loo istället". Jag är övertygad om att det var så hon tänkte, min lilla privata Gud / Gudinna / whatever.

Sjukhuset kallar på mig, och livet är allt annat än intressant här på KS. Men det här blir nog sista vändan hit nu, det här sista berodde alltså på att mina värden aldrig riktigt steg efter min sista cellgiftsbehandling. Och som ni vet så är jag färdig med dem nu. Intet mer.
Snart så, snart börjar livet igen. På riktigt, menar jag. Och nu ska det bli dubbelt så roligt att leva.

Bild: Kvinnlig Gud enligt de gamla grekerna. Källa: HÄR