tisdag, januari 26

Det som inte fick hända

Kära läsare, alla mina trogna därute. Jag känner mig färdig att kvävas.
Igår åkte jag, pappa, alex och socialsekreterare V till KS för mitt avslutande möte, som det hette. Jag skulle få svar på min PET-CT, alltså den röntgen jag gjorde med den radioaktiva isotopen som skulle avslöja om jag hade något kvar i kroppen av cancern jag spenderat sju månader med att få bort. Som många av er vet så har jag alltså haft något som heter anaplastiskt B-cellslymfom i benmärgen. Lymfomet i sig är inte ovanligt, men just min diagnos är en ovanlig form av lymfom och man har lite skämtsamt kallat det för "Cancer with a twist" på hematologen där jag behandlats. Vi fick först vänta lite extra i väntrummet medan alex röjde runt som en liten tossling och jag och V småpratade i största allmänhet. I efterhand är jag innerligt tacksam för att hon var med, jag vet inte hur jag hade hållit ihop därinne om hon inte hade varit där och stöttat och genast börjat rodda runt med saker som måste ordnas. Som jag tidigare sagt har jag det största förtroende för henne och hon har ju följt mig en bra bit på vägen mot att bli en fullgod samhällsmedborgare efter min tid som drogaktiv.

Läkaren kallade in oss och hon droppade bomben på oss utan krusiduller. Alex började bli otroligt trött så pappa fick ta ut honom i korridoren. Jag och V fick vackert ta emot beskedet medan paniken bara växte i min mage och upp i hjärtat. Cancern är inte borta. Cancern har "kommit tillbaka" och spridit sig till skelettet. Inte hela skelettet, men på utvalda ställen vad jag förstår. Inga metastaser men likväl så finns den där och den är aggressiv som fan, den sprider sig med en hastighet som skulle få en racerförare att bli grön av avund. Jag fick egentligen inte mycket information, V försökte också ställa frågor för att komma tillrätta med hur fan det här kommer att se ut men de kan inte svara. Jag förstår som så här mycket att det här är mycket allvarligt. Cancer i skelettet, det är liksom elitnivå av cancer. Om vi var i allsvenskan tidigare så är vi i italienska ligan nu, eller som pappa sa - NHL, även om det inte är samma sport. Skitsamma, poängen är att jag nästan knäckte ihop där på britsen där jag satt. Jag försökte kämpa emot gråten men det gick inte, jag började bara att gråta precis som förra gången och det var plötsligt som om jag befann mig i en jättestor bubbla där ordet cancer bara virvlade runt mig. Cancer, Cancer With A Twist. Och som många andra som får den här sortens besked kunde jag bara tänka "Vad har jag gjort? Vad för ont kan jag ha gjort för att förtjäna det här?" och "Det är så förbannat orättvist. Jag vil bara tillbaka till livet medan livet bara drar mig närmare och närmare döden".

Jag fick som så här mycket information att jag ska läggas in på onsdag (imorgon) klockan 13:00 på KS Hematologen, avdelning B15 som jag lärt känna så väl nu. Jag vet egentligen inte mer än att jag ska behandlas med ytterligare en cellgiftsbehandling, en tyngre version, ännu en cocktail, och - här kommer det, jag ska genomgå någonting som kallas för stamcellstransplantation. Jag har läst lite om det nu på morgonen och jag är införstådd med att det är en behandling som kan medföra en del risker, precis på samma sätt som att man helt enkelt inte vet om den här cellgiftsbehandlingen kommer att vara effektiv överhuvudtaget. Nu är jag dessutom i sämre kondition än när jag började. Jag är livrädd, i ordets rätta bemärkelse. Jag är så förbannat rädd att jag inte vet vare sig ut eller in. Jag har läst på nätet hela morgonen och ju mer jag läser ju värre blir det. Men jag vill veta vad jag har att förhålla mig till, vad jag slåss emot, vem min fiende är. Fy fan, varför? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Och på den frågan finns inte mycket till svar.

Efter beskedet igår kände jag att jag inte kommer att klara av att vara bra mamma åt alex just nu och att jag behövde få komma iväg hemifrån till O - min Oskar - nu har ni ett namn på honom - för han tänker tydligen inte försvinna ur mitt liv - , som jag ringde till omedelbart. Vilken man jag har, som genast deklarerar att "Loo, jag älskar dig och vi ska klara det här". Observera det där lilla "Vi" och inte "Du". Vilken människa som helst hade kunnat säga att nej vet du vad, jag klarar inte av det här, det kommer bli för tungt, men inte han. Han finns här hos mig, han finns här och han släpper mig inte, jag måste förstå det nu och sluta tvivla. V ordnade tillbaka jourfamiljen som nyligen avvecklats och jag bad om att de skulle komma och hämta honom så fort som möjligt samma kväll. Jag vill inte att han ska se mig så här knäckt och gråta som jag gör. Hem och packa alexanders väska och min egen, ringde till Lilla Mi, jag hann knappt få fram mer än några ord i telefonen, hon reagerade direkt. Hon hörde knappt vad jag sa för jag grät hejdlöst och försökte få fram ordet. Skelettet. Cancer. Det är klippt. "Loo, jag kommer till dig. NU, okej? Jag tar bilen, jag är där så snart jag kan." vi la på, jag gick som i ett töcken och packade alex väska och lagade mat, lägenheten som en stor röra men jag klarade nätt och jämnt att hålla mig samman. Jourfamiljen kom och sedan satt jag och Lilla Mi och pratade lite innan hon körde mig till Oskar. Jag visste inte vad jag skulle packa ned och jag hittade inte alex mockasiner heller, jag fick skicka med pengar. Det var bara för mycket.

Vi åkte till min O, min stora starka Oskar, gud så tacksam jag är att jag har honom, denna otroliga människa, och jag la mig i soffan hos honom och kände hans värme, det lugnade mig betydligt och smärtan i magen minskade avsevärt bara jag fick hans hand i min och känna hans kropp intill min egen. Att en människa kan ha en sådan lugnande effekt på mig. Den kärleken vi har är så annorlunda jämfört med den kärlek jag upplevt tidigare. Jag har aldrig släppt någon så nära inpå och tillåtit någon att se så mycket, få veta så mycket av sanningar och lögner. Jag har aldrig låtit någon vara vid min dator av rädsla att de ska börja rota igenom bilder och texter men honom har jag tillåtit, som om jag släppt efter. Han tror att allt det här bara är jibberish, men jag ska visa honom. Han kommer att förstå, för han är min stjärna. Lilla Mi stannade en stund och åt lösgodis och pratade. Sedan gick vi och lade oss i hans stora dubbelsäng och jag fick de där starka armarna runtom mig och hans vackra bruna ögon strålade sin värme mot mig och vi pratade, vi har nått en sådan där Ny Nivå i vårt förhållande han och jag, nu har vi båda öppnat en dörr inuti, det finns ingenting att förlora. Han höll om mig och vi småpratade, älskade och kom ännu mer nära. Vi somnade till slut, och det sista jag minns att jag tänkte var "Men herregud, jag kan ju inte dö nu, jag har så mycket kvar att göra, jag vill ju gifta mig och göra ett barn till och leva till ålderdom med Oskar, det här går ju bara inte".

Jag vaknade här imorse av att han kysste mig hejdå innan han skulle till jobbet. Jag drack mitt metadon och somnade om några timmar för att vakna kvart i nio. Klev upp och satte på mig hans tröja, jag kan bo i hans doft hela dagen fast han inte är här, den doften är jag så beroende av. Nu sitter jag här hos honom medan han är på jobbet och tänker, tänker och tänker så att det knakar. Ja är återigen maktlös och hjälplös, utlämnad åt läkarna, utlämnad åt det här skrämmande, så rädd. Jag vill inte dö av det här, jag vill inte dö alls. Jag vill inte lämna allt det här, jag har ju så mycket att leva för. Jag har ju två pojkar i mitt liv som behöver mig! Jag har vänner, kärlek, livsplaner, ett helt liv!
Jag har nu städat i hans lägenhet och gjort fint tills han kommer hem. Någonting ska jag ju vara bra för medan han jobbar. Sen tänker jag så mycket bättre när jag städar eller arbetar med monotona saker.

Livet börjar ju äntligen ta sig. Så snälla, ta mig inte ifrån det. Snälla, låt inte detta vara sista året jag skriver bloggen.
Jag håller er uppdaterade.
Med sorg i hjärtat avslutar jag för att försöka tänka på annat.

26 kommentarer:

Cian sa...

Loo hjärtat..Vet inte vad jag ska skriva..ring om du behöver..Jag finns här..

Ylva sa...

Loo!

Du känner mig inte. Vi har pratat som hastigast en gång. Men jag känner med dig, verkligen.
Livet är bara så tufft & orättvist ibland så man blir mörkrädd.
Kämpa, kämpa, kämpa!

Du har funnit kärleken och med den kan man komma långt!

Kram/Ylva

Anna sa...

Loo... Med tårar i ögonen läser jag detta och hoppas att du kommer att finna samma jävlar anamma som förra gången du fick din diagnos. Då skrev du på ett helt annat sätt och du hyste inga tvivel om att du skulle besegra cancer helvetet. Du får inte ge upp Loo. Du är för stark. Kicka cancern i arslet och stanna kvar hos din underbara son och din O.Jag förstår att du är rädd. *Kram*

Anonym sa...

Men nej, nej nej nej! allting skulle ju börja bli bra nu igen, så var bestämt. gumman, det här var det sämsta jag hört på länge, men jag tar i från tårna och önskar bort skiten en gång för alla. det är så himla himla bra att du har O i alla fall; han verkar förbannat bra. håll hårt i karln och ta dig förbi det här. så måste det bli. det bara måste.

kärlek och tusen tankar... nina/dan

Lovi sa...

Jag tänker på dig, om det är någon som kan klara detta så är det du Loo! Vi känner inte varandra mer än genom bloggarna men om det är något du behöver så är det bara att hojta till. Vi är många som finns här för dig!

Lola sa...

Det var verkligen en hemsk nyhet. Jag tänker på dig och skickar stora cyberkramar.

Anna sa...

Har följt din blogg länge men nog aldrig kommenterat - men nu kände jag att jag inte kan hålla tyst längre. När jag läst allt du skrivit och skriver så ser jag en stark kvinna som inte bara kan klara det mesta - utan du kan bannemig klara ALLT!

Oskar har kommit in i ditt liv av en anledning. Du, han och Alexander ska nu ge cancern en match - som cancern inte kommer att vinna! Så det så!

Många, varma kramar från Gävle! Se nu till att spotta i nävarna och ge den där cancern vad den tål - det är en elak jävel som förtjänar både strypgrepp och pungsparkar!

T e s s i. sa...

Loo !
Jag känner dig inte men du ska veta att jag hejar på dig och DU/NI/VI ska klara detta, så är det bara.

Om det finns någonting jag kan göra, tveka då inte, hojta till !

/Tessi

Anonym sa...

Lilla starka Loo kämpa utav helvete!
Du som kämpat så länge och kommit så långt ska banne mig komma längre!
Du har allt att leva vidare för och som den fighter du är ska du även segra denna gång,jag sitter m tårar o läser din kamp och du kommer klara det! du har O & lille Alex alla dina vänner när & kär samt alla bloggare till din hjälp.

Hittade hit via Cian,Massa kämpakramar från Garbo

Icka sa...

Jävla skit, skit, skit!
Camcerhelvete.

Jag önskar det var nåt jag kunde göra.
Men det endaste lilla jag kan göra är att skicka alla min goda tankar till dig och hoppas att vetenskapen kan fixa detta åt dig/er.

ûbermånga kramar och hejarop/I.

Icka sa...

Jävla skit, skit, skit!
Camcerhelvete.

Jag önskar det var nåt jag kunde göra.
Men det endaste lilla jag kan göra är att skicka alla min goda tankar till dig och hoppas att vetenskapen kan fixa detta åt dig/er.

ûbermånga kramar och hejarop/I.

Gunsan sa...

Fan, fan, fan..
Ingenting jag skriver kan ta bort det onda. Spelar ingen roll att jag skriver att du måste vara stark för det vet du redan.
Därför säger jag att våga vara svag ibland. Gråt mycket för det samlar krafter.
Jag har inte varit allvarligt sjuk själv, men jag vet hur det är att leva nära sjukdom. Min dotter har precis fått ett nytt hjärta, utan transplantationen hade hon dött. Jag har gjort HLR på henne vid ett hjärtstopp, men det har gått bra än så länge. Min kära brorson hade ovanlig cancerform som barn, men han blev frisk. Han har precis fyllt 16 år och har hela livet framför sig precis som du och Oscar och Alex har.
Se till att omge dig av kära människor som ger dig positiv energi så du orkar kämpa.
Livet är orättvist.
Massor av kramar från en medmänniska /Gunsan

Anonym sa...

Kära Loo, du kan inte ge upp, du kommer att klara den här omgången också, du är ung och vill kämpa.
Önskar dig all kraft och uthållighet du kan behöva, bra att du har din älskade med dig i en så svår stund.

Du är med i mina tankar.

Tant Cecilia

Lilla Mi sa...

Smulan! Det gör ont att veta att det inte försvann och att du nu måste gå igenom detta igen, och denna gång en värre sådan! Jag tror på dig! jag finns för dig! Tillsammans så kickar vi skiten ur det och vi vinner!

Du vet vart jag finns när du behöver mig, bara ett samtal bort och jag kommer som en susande vind! Always!

Kristina af Knusselbo sa...

Har följt dig länge. Blir så ledsen för din skull, nu när allt började se så ljust ut. Men kämpa på, du är en överlevare Loo!!

Anonym sa...

Kära Loo,hittade hit via Cian och jag gick in hit och läste det hemskaste som drabbat dig,jag blev så ledssen men vad gör mina tårar emot din ångest o dina tankar...
Alla ord man försöker sätta på pränt blir så futtigt på nått sätt,man vill lixom bara linda in dig i bomull och skydda dig.

Jag önskar & hoppas på mirakel för mirakel finns det är därför dom sker...

Jag skrev igår men det försvann på nått sätt...

Massa mirakelkramar!
Garbo

Emelie sa...

VARFÖR!??? Det är bara så fel! Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns ,faan.
Massa kärlek till dig!!
Från en som inte känner dig, men känner med dig så jävla mycket!
/ Emelie

Monika sa...

Loo
Det finns inga ord för vad du går igenom just nu.
Ibland är verkligen livet orättvist!
Du lyckas på ett(som alltid) rakt och ärligt sätt förmedla alla dina tankar till oss som följer dig.
Det är din styrka.

Du är stark.
Se den förbannade cancern i vitögat och ge den en ordentlig match.
Det känns skönt att du har ett bra nätverk runt dig som kan hjälpa dig med det rent praktiska.
Men framför allt att du verkar ha träffat en underbar man som verkar stå pall.
Kämpa på!
Kramar Monika

Mellansyster sa...

Jag vet att inget jag skriver gör något bättre, så du får mitt hjärta istället. Du kan fortfarande alltid ringa mig om du behöver något. Det vet du innerst inne att du alltid kommer kunna göra. Jag älskar dig.

Helena sa...

Livet är så jävla orättvist, en evig kamp. Varför ska du behöva bestiga berg när andra inte ens kommer i närheten.
Fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta är bara ännu en (onödig) & hård prövning som du klarar dig igenom. Sen måste livet få börja för dig och din familj.
Det är nog svårt att vara stark i ett sånt här läge, men du har bevisat genom ditt skrivande hur stark du kan vara och jag hoppas du orkar fortsätta vara det.

Kramar /Helena

Zaphod sa...

Tänker på dig.
KRAM
Zaphod

Stellan sa...

Fan. Nu har jag funderat ett dygn på om och hur jag ska kommentera detta. Jag vet fan inte vad man ska säga och jag kan inte sätta mig in i din situation. Men jag tänkte att det kan knappast skada att veta att folk blir berörda och bryr sig.
Med personer i sin närhet som gör livet vackert så orkar man nog rätt mycket, och det verkar du ha.
Du verkar dessutom vara en person som orkar en hel del.

Lycka till.

Lollo sa...

Jag vet inte vad jag skall säga, känns som att det borde finnas gränser vad en tjej, hur jävla stark hon än är, måste gå igenom.

Du är en vacker fantastisk tjej som har klarat så många motgångar, jag hoppas att detta blir en lättare prövning och att du kan få bli fru/mamma/kvinna istället för alla andra epitet som ovälkommet läggs på dig.

Tänker på dig och Alex och O och hoppas att cancern skrumpnar ihop och försvinner ur din kropp.

Kramar och styrka!

Mård sa...

Fina fina Loo, jag blir så ledsen. Som massor av folk redan skrivit ovan tror jag på dig och din rubbat imponerande styrka. Önskar innerligt att du vinner även denna vändan. Vi känner inte varandra annat än nätledes men finns det något jag kan göra för dig så hör av dig.
Varma kramar!

Louise A sa...

Jävla cancer och fan att det ska vara så in i helevete orättvist! Vissa behöver inte ens bestiga kullar, men du får minsann bestiga mount everest och prövas på värsta tänkbara sätt...

Du är stark och med O & Alexander är du ännu starkare!! Jag (& flera) tänker på dig och vi hoppas att du snart kan fortsätta det liv du vill leva!!

Kram

Fade. sa...

Kom igen Loo!!! KOM IGEN!