En Söndagshistoria

Jag vaknar tidigt, somnar om, vaknar sent. Tomt i sängen först, och sen kommer han och väcker mig, kysser mig, ler mot mig med hela ögonen så de glittrar och glimmar och får av mig underkläderna. I en handvändning har han tagit sig under täcket och förvandlats till en enhet med mig och jag försöker gripa om honom med mina muskler, få honom att stanna därinne. Efteråt kysser han mig igen och ler med ögonen så att de gnistrar innan han äntrar badrummet. Jag tar mig upp för frukost, magen molar, jag har haft den här ångesten i dagar nu men jag förtrycker den, han vill inte höra om den och gudarna ska veta att ingen annan vill det heller. Jag har ändå ingenting att säga, det spelar fan ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll, jag förvandlas sekundvis till iskyla inuti och jag orkar inte ens motarbeta det. Fucked up, det är vad det är.

Senare; Vi kommunicerar utan att kommunicera. Jag känner att jag egentligen behöver ta mig ut härifrån och ställa mig någonstans och bara skrika och sparka på någonting som kan gå sönder men jag motarbetar det. Han retas med mig och jag håller emot impulserna, det här är hans sätt att undersöka mig säger han, men det spelar ingen roll vad jag säger för han kommer inte att lyssna på det ändå, inte just nu. Vi har speciella ögonblick han och jag, de kommer och går, minutvis är vi så synkade och så djupt förenade, och så växlar vi om till att gå i opposition mot varandra, han utmanar mig, ifrågasätter mig och jag flippar nästan ur tidvis för att jag inte förstår honom. Man kanske kan tycka att det blir tröttsamt och så är det ibland också men jag klarar inte av vanliga relationer, helvete, jag klarar ju knappt av relationerna till min egen släkt och familj även om det inte bara är mitt fel. FFL har rätt i en enda sak och det är deras jävla logotyp: Fucked For Life. Jag är defekt på många sätt för jag ifrågasätter jag med, men jag gör det mer direkt och jag är ute efter hans ord. Han är försiktig med vad han säger. Det är vist av honom. Jag minns viktiga ord och konversationer som en svamp. Selektivt minne.

Senare igen; Han kommer in i rummet, ögonen så nyfikna. "Vad gör du?" - Det är ett av lägena han har som jag tycker om honom som allra mest i, hans nyfikenhet, innan den övergår i frustration för att han inte förstår; Bara ren och skär nyfikenhet, hans bruna ögon glittrar av bus. Han kastar ned mig på sängen, jag hinner inte plocka upp leksakerna klart. Mirakulöst får vi av varandra kläderna, hans breda, platta bröstkorg trycks mot min och jag svindlar bort all ångest igen. Det här har aldrig hänt mig förr med opåverkade män, inte i förhållande överhuvudtaget - en karl som vill ha en, upp till över 10 gånger om dagen om det är möjligt rent praktiskt, det måste ju vara någon slags lögn tycker man, men så är det inte. Han ger och ger och Då, Då finns bara Här och Nu, en känsla jag fått alltför svårt att behålla de senaste åren. Jag vill gripa med naglarna igenom hans hud men hejdar mig; den är alldeles för jävla mjuk och vacker för att det ska vara försvarbart. Vi somnar till en stund tillsammans, tätt slingrade som ormar.

Ytterligare lite senare är glittret borta. Han vaknar upp, trött och lite desorienterad, jag har redan varit uppe och duschat. Jag märker att han isolerar sitt sinne så jag gör detsamma och leker lite med alexander. Jag ser på honom när han inte väntar sig det, det är ytterligare ett läge jag uppskattar honom som allra mest i; hans avslappnade jag, eller hans fokuserat avslappnade jag snarare. Men när han gör så försvinner han å andra sidan alltid längre bort från mig, och egentligen så är det i sin ordning, det handlar bara om min oro. Att jag alltid måste veta vad och hur en människa tänker, annars är jag i fara. Med O vet jag aldrig. Det leder till så otroligt mycket maktkamp och gnistor som slår och far mellan oss och 99% av det är bara ren provokation. Det är två viljor det här, två mycket starka viljor, som båda är vana vid att bestämma, och nu ska de förenas. Sedan vet han ju precis hur han ska göra när jag stissar ur, på samma sätt som han vet hur han ska göra överhuvudtaget för att få sin vilja igenom. Den blicken han använder har nog många flickor gråtit över i sina dagar.

På kvällen åker han hem, jag följer honom en bit. Vi är tysta, kylan flödar omkring oss, värmen ångar ut från våra munnar. Jag hör snön skorra under våra fötter, vagnen är svår att köra. Inuti vibrerar jag av någonting jag inte kan sätta fingret på. Han går mot pendeln. Jag motarbetar impulsen att se efter honom när han går, att vända mig om och bara se. Se. Se. Jag går till Coop och handlar lite snabbt, pratar med mamma i telefon utan att egentligen lyssna på vad hon säger, kommer hem och han ringer. Plötsligt är han inte samma O längre, utan oppositions-O. Jag känner att han driver mig bara till att förklara saker jag inte ska behöva förklara, jag småpratar ju bara. Jag slänger på luren och efteråt känner jag mig bara tom. Musiken dundrar ut ur högtalarna och jag är inte närvarande. Jag är här utan att vara här. Pet shop boys går igång med sin "heart" och jag är sjukt hungrig helt plötsligt. Och någonting är inte rätt. Hålet öppnar sig, slukar mig och jag är isdrottningen som står utanför mig själv och ser ner på allt jag gör och säger.

Lite kaffe på det här skulle ju inte skada.

Och nej, han är ytterligare en besatthet som jag inte kan släppa, inte så att han är en besatthet på så sätt att jag stalkar honom och tapetserar väggarna med idolbilder på honom liksom, men mer av en känsla inuti jag inte kan sätta fingret på, eller överge. Han är en sådan jag bara inte klarar av att släppa taget om hur mycket jag än försöker och det har sina anledningar, det sitter i hans blick och det sitter i hans höfter och det sitter som en tagg i hjärtat på mig att jag inte kan överge det här. Det här är inte destruktivt, inte alls, men jag blir likadan varenda gång någon tar över och får mig att bli känslosam. Jag tappar mig själv! Jag lägger undan mig själv på en jävla hylla! och så får det fan inte bli eller vara!

Kunde jag så hade jag avslutat det här innan det var för sent. Helt ärligt, ja, ur djupet av mitt ärliga hjärta - ja. För även om jag vill ha någon att leva med och inte spendera det här sabla skitlivet ensam, så kan inte en person och beroendet personen medför vara nyttig för mig i längden. I längden, om man inte lever lyckliga i alla sina dagar - så kommer någon att må riktigt jävla dåligt. Kanske båda. Ni kan ju sitta och jiddra om att leva i nuet och att njuta av stunden när man har alla jävla odds emot sig och ett känsloliv i fullständigt jävla kaos. Kom tillbaka när ni åtminstone kan hantera era egna jävla vardagliga känslor såsom glädje, besvikelser eller irritation. Äh, fuck this jävla självömkan. Nu tar jag den där koppen kaffe och skärper till mig. Ordentligt.

Och så kan man ju alltid lyssna på lite insiktsfulla snyftlåtar, ta en lugnande tablett och hålla käften.