Du är inte så jävla kaxig nu va, Loo?

torsdag, januari 21

Du är inte så jävla kaxig nu va, Loo?

Fuck, jag avskyr att hamna i sådana där jävla meningsutbyten som vi har ibland, jag och O, om allt och ingenting. Är det normalt i ett förhållande eller? För jag har typ insett att jag inte vet ett skvatt om relationer för jag har ändå bara knarkat bort dom allihop och inte fattat ett skvatt om varför snubbar inte pallat med det påfjuttade yrvädret som var borta flera dagar i sträck, dök upp och var mysig några timmar, sov 14 timmar, vaknade och försvann igen. Man är nog inte direkt girlfriend-material då, nej.

Och alla jävla tankar jag får i huvudet om det ena och det andra.. inte bra. Inte bra. Det är så jävla jobbigt att helt plötsligt bry sig om vad den andra tycker om en. Och jävligt jobbigt att inte bara ta saker för givna och slappna av, utan vara som en spänd fiolsträng hela tiden.

Fan.. allt det där med att man typ stannar i utvecklingen när man börjar knarka. Det trodde inte jag var applicerbart på mig.
Det var fel tänkt.
Gör om,
gör rätt.

7 kommentarer:

Anonym sa...: Jag känner igen mig så mycket i detta Loo,är en tjej på 31 år som har knarkat i 16 år har jag heller ingen susning om hur en relation ska vara. Jag sabbar det alltid. Konstigt nog har jag mött min överman och är nu gift med honom.Jag rår inte på honom och han kan hantera mig." Det krävs en galning till att ta hand om en" .. Lycka till; 21 januari 2010 kl. 23:51
Loo sa...: Åh tack gode, det finns fler, och det finns ljus i tunneln! Tack! :); 21 januari 2010 kl. 23:53
Anna sa...: Ursäkta men jag fick ett skrattanfall... Ja kanske finns det bara du och jag,vem vet. Det är bara att spela tam och se glad ut. Jag samlar allt på lager och släpper bomben sen när jag har tröttnat på karlfan. ;)men visst finns det ljus i tunneln; 22 januari 2010 kl. 00:09
Loo sa...: HAHA! Nu är det min tur att skratta mig fördärvad, för jag känner igen det där sättet att tänka.. det är alltså du och jag och det här förbannade förhållandet, som vi nota bene inte har med varandra! Perfekt, nu har jag iaf en partner in crime!; 22 januari 2010 kl. 00:11
Anna sa...: hahahaha,jag dör,du har räddat min natt som jag för övrigt tillbringar med att ta hand om psykiskt sjuka människor!!! Go figure,JAG av alla människor. Försöker även bestämma mig om jag ska blogga eller inte,men ärligt talat så tycker jag att "jag kan aldrig göra det lika bra som Loo så wtf is the point". Men fy fan nu låter det jag som att jag är din stalker, jag LOVAR det är jag inte-bara lite allmännt rubbad. =); 22 januari 2010 kl. 00:21
Loo sa...: anna, om du är min stalker, då är du den bästa stalker jag någonsin haft! Jag tycker att du ska blogga, de psykiskt sjuka är väl ändå så nerflöddrade och lyckliga (dom jävlarna) så de behöver dig ändå inte, skriv människa, berätta hur du gör med mannen (nej, inget SÅNT) för att få det att funka så att jag kan läsa manual när det kniper! (och fan vet att det kniper. Det kniper ordentligt!); 22 januari 2010 kl. 00:29
Anna sa...: Lydde ditt råd angående bloggandet,men startade dock en ny blogg.; 22 januari 2010 kl. 01:53

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.