Ett knepigt kapitel

Jag kommer nog ut med en massa ord alldeles snart. Så fort jag får lite tid att tänka över vad fan jag ska skriva. Det är helg, vilket innebär att O är här, och vad gör vi? Vi äter, sover, hm.. gör.. lite annat, gör ännu mer annat, gosar, äter, ser filmer, surfar och lever någon slags kompakt samboliv såhär helgmässigt. När vardagen kommer igen så försvinner O hem till sig, och saknaden inträder. Snart måste det här med min medicin ändras, för jag måste kunna åka till O också, annars kommer det här bli ett sabla distansförhållande deluxe. Men jag har iallafall förändrats i mitt tänkande kring det här förhållandet på många sätt. Inte negativt, snarare tvärtom. Jag har liksom slappnat av lite och börjat visa mer av mig själv på ett mer icke-hålla upp muren-sätt. O blir lite bekymrad över det här och undrar om något är fel. Det är det ju inte. Det är förbannat rätt bara. Mer vet jag ju inte. Jag vet inte hur, eller ens om, jag ska säga något, för jag vet som sagt inte hur.

Det är svårt att förutse framtiden, generellt sett. Det enda man kan göra är att typ, tro på sin egen förmåga och tro på att det man känner stämmer för den andre. Kärlek är ett knepigt kapitel. Det känns som om jag lär mig allt på nytt. Kanske gör jag det också.

Idag var pappan och systern här med julklappar, vi fick en massa fina saker. Sedan försvann de, jag lagade mat, gnabbades lite med O, pussades lite med densamma O, ni förstår, rapporteringen är inte variationsrik. Ni har i princip ingenting här att hämta just nu, jag är fortfarande hopplös. Det kanske lossnar lite här imorgon, när saker sjunker in, eller så tar det längre tid. Ni får leva med det. Jag är fortfarande panikslagen innerst inne, men jag försöker ju så hårt att visa sådant som sitter långt inne. Jag anstränger mig verkligen för att inte bli eller vara en känslolös bitch liksom. Så vill ju ingen vara. Vi får se hur det går, jag jobbar ju i alla fall på det. Det är det enda som räknas.

Ta-taa så länge!