The Big Love?

Jag kommer med goda nyheter mina kära vänner. Metadonteamet har beviljat mig att få ta hand om min egen medicin. Från och med fredag ska jag hämta den två gånger i veckan. Detta innebär naturligtvis frihet (i en liten ask som de säger, men snarare skulle jag säga frihet i en liten flaska!) att sova var jag vill (vilket då innebär att jag kan sova hos O, eftersom det inte är så många andra ställen jag vill sova på utanför hemmet. Jag meddelade O detta via sms och skrev därefter att vi, jag och alex that is, kunde komma och sova hos honom i helgen nu, om han nu ville träffa oss there is. Svaret jag fick var "aaa. Det spelar ingen roll var vi är bara vi ses". Det är så jävla fint att han har den inställningen. Mitt förra förhållande, med H, var inte alls på det viset. Där var vi liksom på varsitt hörn av världen och jag fick aldrig sådana fina ord. Det var som en helt annan verklighet. Faktum är att jag bara haft ett förhållande där någon sagt eller skrivit fina saker till mig på det sättet och där den andre personen uttryckt sig kring vår relation och det var evigheter sedan.

Apropå ex och förhållanden så bara måste jag skriva om det här. Ni vet, hur man kan liksom idealisera en person man varit tillsammans med? Man minns bara det där fina fastän det i själva verket varit allt annat än fint hela tiden. Man minns personen som om man satt och betraktade en slags idolbild och alla bråk, allt negativt, är som bortspolat när det kommer till minnesbilderna. Man har en bild av den här personen i huvudet, alla de vackra detaljerna bara finns där och det var svårt att komma över personen tack vare huvudet som ständigt spelade mig spratt genom att komma med alla dessa vackra stunder med den lika vackra människan. Förstår ni? En sådan har jag haft. Jag har haft den här människan som någon slags "fan, precis sådär ska det vara, så vill jag ha det, varför tog det slut?" i huvudet i fem års tid och fastän jag kommit över honom, även om det tog mig över ett år att göra det på den tiden och det var ett rent helvete, så har han ändå funnits där som The Big Love liksom, det där enorma man inte kan definiera. Fram tills nu, då jag insett - att det vi hade i stort sett bara var baserat på drogerna vi intog, och fram tills nu, då jag sett bilder på honom så som han faktiskt ser ut. Idag.

Åh herregud, är det möjligt för en människa att bli mer olik sig själv, eller snarare den person jag älskade då? Är det möjligt för en människa att förlora så mycket av sin ungdom, sitt jävlaranamma och sina tunga vibbar på så kort tid som fem år? För, ni förstår, den personen jag hade ett förhållande med och bodde med i två års tid, han var tamejfan något av det snyggaste jag sett på två ben. Då. Trodde jag, förblindad av både det ena och det andra. Och naturligtvis är inte utseendet allt, klart att det inte är. Men glansen, glittret i ögonen, det där speciella som tänder till längst inne i pupillen och som liksom signalerar "ready.. steady.. GO!" till omvärlden och som jag alltid fallit handlöst för hos män, det finns inte där längre. Då var han en halfling, en lysande stjärna som jag skulle valt att uttrycka det, han var en vältränad, lång, tatuerad mer eller mindre spärrlös människa. Han kunde hitta på vad som helst och säga vad som helst. Tjejer kom fram till honom på krogar och klubbar och stötte på honom fastän han höll mig i handen, så tung utstrålning hade han då. (Förvisso skall här sägas att han alltid fick frispel när jag stod på dansgolvet eftersom det då och då kom fram en eller annan karl som ville stöta på mig, till slut sket jag i att dansa när vi gick ut tack vare det faktum att han slog på folk som kom i min närhet). Hans blågrågröna ögon glimmade, han var alltid med på allt och han bar ett stort mörker inom sig som kom fram lite då och då men mig var han alltid underbar mot. Andra människor kunde göra honom helt vansinnig men jag var den enda som kunde lugna ner honom, den enda som kunde tala honom tillrätta eller trygga honom. Han lyssnade och pratade mycket med mig, han fanns där som en sköld mot min smärta på den tiden och gud ska veta att jag behövde det. Så har jag mints honom, så har min hjärna diktat ihop det. Men så var det egentligen inte. Inte alls. Vi intog enorma mängder droger tillsammans han och jag, och med tiden knarkade vi väl sönder vårt förhållande. Jag antar att det var det som hände eftersom han en dag bara kom hem mitt i tomtebolyckan och gjorde klart att han hade legat med någon annan. Fullständig katastrof, jag flyttade nästa dag och därefter bar det iväg för mig i 200 km/h. Och efter oss har jag alltid sökt efter samma känsla som den vi hade eftersom han varit, i princip den enda som gett mig det där mentala och han har också varit den enda hittills som "tagit hand om" mig och som jag tillåtit mig vara svag och liten med. Jag berättade allt för honom, vi var bästa kompisar i grunden. Det var det hela, och på detta har jag byggt luftslott utan dess like.

Och så fick jag se bilder på honom, så som han är nu. Jag fick se bilder av en människa jag inte kände igen, en avmagrad version av sig själv som bär pullover och glanslös blick. En verklig bild av den människa jag idealiserat i mitt huvud, the real fucking deal. Och visst, människor förändras. Men var är jävlaranammat? Jag ser bara resignation, Svensson-känslan kryper på deluxe och jag inser att vi hade aldrig fortsatt vara tillsammans idag om vi kommit så här långt. Plötsligt inser jag att, herregud vilken tur att vi inte skaffade barn och hela den baletten för det hade ju gått käpprätt åt helvete. Jag inser att vår drogtillvaro skapat en bild av en person jag trodde att jag var med, och som jag ville vara med, och hade honom till att leva upp till något han inte var. Naturligtvis var vi bästa vänner, det kan inte förnekas, och han var ändå min galning, mitt vansinne förpackat i mansform, men han var inte det jag alltid sagt att han var. Det är något jag efterfabricerat in order att kunna tycka synd om mig själv för spilld mjölk. Det enda jag kunde tänka när jag såg den här människan var "Men herregud.. var jag tillsammans med honom? Var det den här vanliga människan utan dunder och brak jag egentligen somnade och vaknade med? Vad fan sysslade jag med?" - Det är inte det att jag inte står för att jag blev kär i, och sedermera började älska honom, det är bara det att jag finner det så absurt och otroligt. Hade jag mött honom idag hade jag inte ens noterat hans existens. Och vi var andra människor då, bägge två. Vi var unga och dumma och vansinniga och livet var som en enda stor jävla fest, det fanns ingenting att förlora för vi satsade ingenting.

Idag söker jag efter samma saker i grunden som jag gjorde då, det ska inte förnekas. Och den kombinationen i en människa som jag sökt efter hela mitt liv och funnit glimtar av i andra, den finns det skrämmande mycket av i O. Här kan man lätt få för sig att jag återigen är förblindad och att jag som en förälskad kvinna bör, idealiserar honom utan att se mörka eller negativa sidor och att jag ånyo trillat ner i hålet som är förnekelse men det stämmer inte. Ju äldre jag blivit, ju mer konkret har jag ändå målat upp vad jag vill ha och inte ha i ett förhållande och under de här två åren ensam har jag mött ett antal män som jag mycket väl kunnat inleda relation med om jag nu velat. Det har dock inte känts lockande och the Spark, gnistan och pirret i magen har bara inte infunnit sig. Ett undantag har jag på den listan under den här tiden, men han och jag skulle aldrig kunna leva i ett förhållande, det skulle aldrig gå även om vi är sjukt lika, fantastiska vänner och väldigt förtjusta i varandra. The Spark finns där på alla fronter, vi är väldigt lika som personer, har samma musiksmak och tänker väldigt lika, men våra liv är inte förenliga och det skulle sluta i ren katastrof. Det finns ingenting hållbart där. Och han är det enda undantaget jag haft under de här två åren. Jag valde redan tidigt att hålla mig på vänskapskant med honom och inte komplicera vare sig mig själv eller oss genom att make a move som jag vet hade fått gensvar. Då är det bättre att behålla människan som en vän utan att röra till det. Jag har alltid varit bra på det. Och någonstans i mig så fanns vetskapen om att det inte var rätt person, rätt tillfälle, som om jag väntade på någonting annat. Någonting större. Och det gjorde jag jävligt rätt i, för något större klev in igenom min dörr and hooked me instantly. Han gav mig inte bara pirr i magen utan fucking Bulldozers mellan hjärtat och knäna som försvagade mig så att jag inte ens kunde sätta upp ett känsloförsvar. Allt detta vet ni.

Är det så här en relation ska vara då? Är det så här det ska kännas? Ja, absolut. Det är stormigt och vi hamnar hela tiden i diskussion, men the point is, han pratar med mig. Otroligt mycket, precis det jag behöver. Jag klarar inte av när män inte kommunicerar. När jag ser den här människan komma in igenom dörren med sitt glitter i ögonen, som havet under en öppen sol en varm sommardag glittrar det därinne, så sugs hela magen ihop och jag undrar varje gång vad han ska med mig till. Sedan lägger han sina muskulösa armar om mig med tärningarna på, och mina små fingrar leker med spelkorten som sticker upp i hans nacke medan våra läppar möts. Och det är där jag kortsluter, faller, brister och splittras i tusen bitar för att sammanföras igen, tusen och en gånger, oförmögen att tänka eller tala, för där finns bara något som varje dag kommer närmare och närmare något jag saknat i så många år. The Comfort Zone.

Oavsett hur och om det här slutar så kan jag åtminstone säga att jag kom det så här jävla nära under en kort tid av mitt liv. Och den här gången var det inte fröken speed, miss ecstasy eller madame heroin som ledde mig dit.
Det var en livs levande varelse av kött och blod.

Bild: Från 2004 - alltså sex år sedan. Trasig, invaggad och mer trasig. I motsats till den bild jag hade av mig själv som så jävla lycklig.