Status Quo

Åh, det är så mycket just nu.
Allting bara kommer över mig. Igår natt satt jag vid balkongen och rökte cigarett på cigarett. O sov, och saker bara flödade över mig, i mig, runt mig. Alla dessa månader, all denna skräck, jag har bara låst in allt och kämpat vidare. Det är som om jag gått in i en dimma, och nu när allt är över, förhoppningsvis i alla fall, då händer det inom mig, förändringen, rädslan, oron, allt kommer liksom ut, jag kan inte hejda det, jag sveper in mig i en filt medan cigaretterna brinner ut, en efter en, och äntligen gråter jag. Äntligen kommer rädslan, förvirringen, ångesten, smärtan och paniken ut och jag sitter bara där och skakar medan smärtan, den sköna smärtan, den förlösande sorten, sipprar ut i varje artär och ven i kroppen, och gråten förlöser mig, åtminstone för en stund. Jag vet inte varför det händer just nu, varför allt bara kommer över mig, jag ifrågasätter inte längre, jag agerar bara efter det som sker i mig. Och det är så mycket, känslorna är liksom för mycket för mig att bära alla samtidigt, så jag plockar liksom en i taget och tar dem till mig.

Jag är så obeslutsam just nu, och jag vet inte vad jag ska känna eller tycka, jag svänger från det ena till det andra och ibland känner jag, att vad fan, jag bör inte ha människor nära mig just nu, för jag har precis börjat gå vidare. Jag har precis börjat förstå vad det är som hänt. Jag är kanske inte den personen jag vill och kan vara, allt är så mycket, allt är så förvirrat. Samtidigt är jag full av känslor jag inte kan styra och det har skrämt mig mycket, men det skrämmer mig inte lika fullt nu även om jag i vanlig ordning är livrädd för att alla jag tycker om ska lämna mig. För det är jag, och det har jag varit sedan jag var liten. Jag är inte lätt att leva med, det vet jag också, och vissa saker fäster jag större vikt vid än andra, som ord och meningar tillexempel, och de fastnar i mitt huvud och sedan går jag där och processar allt. Jag vet inte, bloggen, jag känner mig så förbannat liten bara. Liten och oförstående inför allt stort, och tärd av det som hänt, och så samtidigt så försöker jag förstå O, relatera till honom och forma någonting med honom som vi kan dela och stötta oss på. Men det är som om jag kör fast emellanåt. Det är inte på något sätt så att mina känslor är oklara, som jag sagt tidigare. Det är sättet jag hanterar dem, och honom - på. Jag måste bli mött på halva vägen men ibland går inte det. Jag vill bara förstå, men just nu förstår jag faktiskt ingenting.

Jag skulle egentligen behöva dra iväg någonstans just nu, och sätta mig och fundera. Eller kanske skulle jag behöva ta mig bort, få distans till vad fan det är som händer. Eller så inte, jag vet inte, jag vet fan i mig ingenting. Jag är helt lost, förvirrad i någon satans jävla tankelabyrint där samma jävla tankar loopas om och om igen. Förstår ni? För jag vet inte om jag själv förstår vad fan det här är. Vad är det som sker i mig? Var är den där säkra, inre trygga människan jag känner som mig själv? Var är den där människan som slappnar av och säger "what the fuck"?

Jag är osäker på precis allting just nu och det enda jag kan göra är att försöka skriva om det så att jag förstår det bättre, men inte fan gör jag det. Jag upphör med att försöka ifrågasätta det här just nu, det leder ingenstans och det blir bara banala ordramsor. Det är som om allt plötsligt saknar mening eller mål eller riktning. Ingenting är på väg någonstans. Nollpunkt, Status Quo. Jag hittar inte en vettig tanke härinne förutom oro. Det är som en konstant oro i kroppen hela jävla tiden. Rastlöshet, rastlöshet, en känsla av att bara vilja ut, upp och iväg, men samtidigt en känsla av att vilja kapsla in det jag faktiskt har, och rädda det undan allt ont som skulle kunna skada det.

Jag behöver någonting, men jag kan inte sätta fingret på vad.
And i think that ends it, så att säga.