San Fransisco Days

Jag var hemma hos mamma i 2 dagar.

Vi städar, för det ser för jävligt ut i knarkarkvarten som är hennes hem. Jag sitter med en cigarett och begrundar alltings ovärdighet. Och så börjar hon prata om det. Det där som hände 1998. Allt brister och jag försöker upprepade gånger få henne att byta ämne men hon ger sig inte;"Jag vet varför du inte kan sova. Jag vet att du drömmer om kniven om och om igen" säger hon, som om hon just sagt "vi ska ha makaronilåda till middag imorgon". Fast något sådant skulle min mamma aldrig säga för hon lagar inte mat och hon skiter i hushållsysslor."Sluta" säger jag och håller för öronen. Men hon pushar, hon vill veta vad jag minns.

"Jag minns att någon var i huset, mamma. Är det det du vill höra? Att någon förde en kniv mot min strupe och jag kunde inte andas men något sker och skuggan försvinner. Sen går jag in i dvala igen..det är allt jag minns..mamma, snälla, jag var ju heavily medicated då. Det kan ha varit all in my head" säger jag men inte då."Jag vet vad dom gjorde..förstå det" säger mamma.Jag hummar. Räddas av gonggongen en sekund senare, V och I kommer hem. Mammas inneboende.Jag städar lägenheten för glatta livet, röker mina cigaretter. Orkar inte bry mig om att det är helg. Jävla skithelg, tänker jag.

Lyssnar på Chris Isaak hemma hos E. Vi pratar om viktiga saker och hennes karl orkar slutligen inte mer, så han går och sover. Vi är kvar här i vakenheten, jag och E. Men sen ger hon mig en tablett och säger åt mig att vila. Det är då jag skriver det här.Imorgon ska jag träffa ST och det ska bli så jävla skönt. Var ett tag sen nu. Har ju legat förkyld i en vecka och han har haft annat att dona med. Förvånas hela tiden över att han inte..bara lessnar på mig. Enligt alla regler så borde han försvinna snart, för jag gillar honom ju verkligen. Mer vet jag inte, men jag vet att allt det jag gillar eller fäster mig vid, alltid slits ur mina händer och ja jag vet, nu låter jag som martyren deluxe, men vadå, kolla på min relation till ¤. Inte ens min bästa vän får jag ha liksom. Men det hela beror inte på någon slags jävla förbannelse utan mina val av närmaste. Jag antar att det är enklare att skylla ifrån sig i efterhand på andra.

G kom fram till i senaste samtalet "det är kanske lika bra att vi inte har nån kontakt på ett tag" och då sa jag "det är kanske lika bra att vi inte har kontakt alls". Så var det med det & jag kan inte påstå att jag saknar det.Nu blir det viloläge. och imorgon är det äntligen, äntligen Söndag.Fan vad skönt.

Jag kan inte släppa riktigt, att ¤ bara kan göra ända på en hel vänskap genom ett treminuterssamtal i telefonen som bara handlar om att han låter som en robot och inte ger mig några förklaringar på nånting. Om någon säger upp kontakten med en, så vill man ju gärna veta varför. Men jag fick aldrig någon förklaring eller något schysst "tack för den här tiden"-kort. Och visst, jag kanske inte ska gnälla, men seriöst...gör man så mot sina bästa vänner? På DET sättet?

Jag är ganska upprymd inför imorgon. Min helg börjar runt sex-sju på kvällen då jag och ST ska ränna runt och göra ingenting alls. Har pratat alldeles för många minuter med honom den här veckan. Men jag behöver det där. Och jag ska verkligen försöka att inte bete mig som en idiot den här gången. Jag menar; jag ska försöka att inte börja uppföra mig sådär som jag alltid vet att jag uppför mig, så fort jag inser att någon börjar ta utrymme.

På Onsdag ska jag på "mingel" på Titan och glassa runt och ev. dricka vin och promota mig själv.

Jag och E har provat nyårskläder. Jag ska vara glammig i år.

Dagens låt: Chris Isaak - San Fransisco days

Bild: E