Äh.
Det finns så mycket att berätta egentligen. Men som det alltid är när man ska börja..då når man ett språkligt antiklimax som mest mynnar ut i att word-dokumentet lämnas tomt på öppen skärm, och så går man ut på rökbalkongen och ciggar istället."I don't wanna take advice from fools.."Men jag ska försöka berätta.Jag går på den här skolan, som jag tycker mer och mer om för varje dag som går, som jag uppskattar mer, trots allt, för den tillför mig faktiskt nånting. Och det hade jag liksom tappat hoppet om innan. Och det är inte det jag presumtivt lär mig, utan människorna. Det är en sådan salig röra av individer och det känns..faktiskt inte alls så pjåkigt. Vafan! Nu kör vi så det ryker. Tänker jag när jag kommer uppför uppfarten. Och allt det andra; ja, mitt sabla liv. Folk undrar vad jag gör nu och hur jag mår och hur jag lever. Jag vet inte mer än ATT jag lever. Jag kuskar runt på tunnelbanor och pendlar och lyssnar på allt, allt, allt. Musiknörden i mig får gotta sig rejält kan jag meddela. Och det ska vara fan i det att man sitter med 60GB musik men inte har något att lyssna på för att man redan upptäckt allt som finns att upptäcka, tror man, men så står man på Moatjés packade dansgolv och känner vibben natten mellan fredag och lördag. Och kärleken då. Folk är så undrande. "Har du någon, klart du måste, loo måste ju alltid ha någon". Nej, jag har ingen att vara kär i. Jag brukar försöka knacka på dörren till hjärtat ibland, jag försöker lyssna efter dubbla pulsslag men det svarar aldrig. Det är förstås vackra människor därute. Det finns asfina människor därute.
Men ibland undrar jag om någonting eller någon gjutit den där sista pansarväggen runt bröstkorgen, den där slutgiltiga och okrossbara skölden, för hjärtat slår inga dubbelslag längre. Jag älskar mina vänner, jag blir varm när jag tänker på dom. Men jag känner inget begär längre. Jag känner inte den hisnande passionen. Jag vet ju hur det står till, jag har små dialoger relativt konstant med det här känslolivet men det säger inte mycket vettigt.I min värld, där det mesta är utarmat och beprövat förutom verkligheten och vardagen, den världen jag slutit mig i mot fienden - tystnaden, rotlösheten, ensamheten - där finns det inte längre en drog som lockar, det finns ingen efterfest att orka med längre och det finns ingen kroppskontakt. Jag skyggar inte men jag tillåter ändå ingenting att hända. Vad som presumtivt skulle hända om jag ändå gav efter? Jag vet inte. Jag tänker inte sitta och häva ur mig ingrodda klyschor och påstå att jag inte är förmögen att känna, och ni vet, hela den där "åh jag är så sårad"-grejen för det känns patetiskt och för att inte säga jävligt osant. Klart att man tänker att vafan, det vore så jävla fint just nu att kunna dela sina tankar med en annan människa som förstår dom. Under täcket, under solen, under tiden. Men jag är fan inte ens läkt än. Det vet jag ju. Jag känner det och ser det, jag tänker för fan på det precis varje jävla dag. Och brist ni ut i utläggningar kring hur patetisk jag är som inte kan repa mig efter något som kraschade för över ett år sen, sitt ni och peka åt mig och tala bakom min rygg, det finns inget som kan ändra på det faktum att det som hände för ett år sedan ärrade mig så jävla djupt att det stundtals fortfarande blöder. Jag pratar aldrig om det, jag nämner det aldrig, men det sitter där, i botten av mig, och jag som trodde att jag saknade resonansbotten - och det gör förbaskat ont ibland. Fortfarande.
Och det skulle fan inte hjälpa att gräva i det eller försöka se det till rätta, för vad skulle jag eller han eller någon possibly kunna säga som gjorde slut på pinan? Det är ju jag, och ingen annan, som ältar såren om och om igen, det är jag som sitter och ser tillbaka på fel och brister och fallgropar, det är jag som jämför precis allting med det. Klart som fan att felet ligger hos mig. Klart som fan att jag har gått vidare - men jag har inte glömt. Den här bröstkorgen minns alldeles för väl exakt hur ont den hade. Det här medvetandet minns alldeles för detaljrikt hur panikslagen jag var under flera månader. En fastnaglande skräck, en total känsla av undergång eftersom den enda människan, den absolut enda människan man slutligen tillåtit sig själv till att till varje liten centimeter öppna sig för, visa sig för, tagit allting man gett den och förvandlat det till ren smärta. Och det är klart att det var mitt fel också, att jag inte såg saker, att jag inte begrep, att jag trodde att min värld nu var skapad och att den grund jag lagt med alldeles för stor makt i händerna på någon annan - aldrig skulle rasa, för det trodde jag ju. Total jävla hängivelse, öppenhet och hela skiten. Vad är det de säger - "It's better to love and lose and to never have loved at all". Fina ord, men..fan, jag vet inte. Jag kan inte svara på om jag håller med om det. Jag minns den där uppsluppna unga tjejen jag var för tre-fyra år sen, det var som om hela livet just hade öppnat sig för mig då, jag hade energi och kraft och nyfikenheten visste liksom inga gränser, allt skulle testas innan det förkastats och jag säger inte med detta att jag blivit någon slags bitter kärring nu och att hela livet är någon slags pissgul institution utan ljuspunkter. Jag säger att jag är alldeles för medveten om vad en annan människa, helt definitivt och utan återvändo, kan ta död på hos en. Jag vill inte ta död på det där sista kreativa jag har kvar. Och visst, det behöver ju inte vara så. Det behöver inte bli så. Men risken.. om tillfället nu skulle uppenbara sig.. fan, det är ju som att välja mellan pest och kolera. Jag kan ju uppenbarligen inte sitta här som en ensam gammal nunna och mässa om ångest resten av mitt liv, det finns för mycket självironi och annat fanskap kvar för att det skall bli möjligt. Och inte fan vet jag om jag är så jävla sugen på att dra in någon annan i mitt personliga, känslomässiga kaos heller och servera mitt förflutna på fat åt den som någon slags preventiv "skada mig för fan inte"-muta.
Hela den här känslomässiga cirkusen, det är fan inte logiskt. Det är inte logiskt att man skall tvinga sig själv att hålla tillbaka eftersom man försöker bli något som någon annan vill ha, för att man är så sabla ensam, för det är inte min kopp kaffe om man säger så. Stoltheten går före allt annat; kan du inte acceptera vilken otroligt defektsfylld människa jag faktiskt är får det faktiskt vara för det känns som om jag låtsas bort verkligheten för mycket för att det ens skall vara värt spänningen. Och som vanligt så vet jag att allt det här..det är bara för mycket, hela den här karusellen av självrättfärdigande känslointellektualisering och analys i försvar i offentliga dagböcker, men jag vet inte. Det är den enda ventilen.
I'm a "has been" nu. Jag har haft mina 15 minutes of fame och jag tvivlar på att livet kommer att metamorfosera sig till ett stort paket med en röd rosett på, fylld med spänning och nya chanser. Det kanske är allt, det här. Maybe this is all there is to it. Det är jag och mina hörlurar, mitt raska promenerande genom stadsdelar, mina drömmar och mitt stackars luggslitna hopp och så är det lite snygga kläder och kompisar ovanpå det men mest är det måsten, och sen är det liksom inte så mycket mer. Absolut inte game over, men så att säga, med alla extraliv förbrukade. Man får inte börja om på banan ännu en gång, det är lite sent påtänkt att inse att man skulle tagit den där jävla tvättbjörnssvansen eller den där femtonsekundersodödlighetsstjärnan, för det går inte att gå tillbaka. Det här plattformsspelet har ungefär lika stor väg kvar att gå som jag avverkat, och det är relativt oklart om jag nånsin mer kommer att stöta på ett rör utan köttätande växt som helt plötsligt kommer upp med stora käftar och sväljer hela tillvaron. Hittills har ju precis alla rörjävlar jag mött på överraskat mig och sedan ligger man där. Påtuggad och livlös. Och tiden rinner ut. Och jag minns inte var fan den hemliga banan ligger. Och det finns en gräns för hur många gånger man måste krympa och växa för att klara sig. Och det finns en gräns för hur länge man ska orka springa så förbaskat.
Jag gör det igen, jag hamnar i de där jävla resonemangen som för att täcka över att jag är en sorglig jävel som inte kan komma över andra människors handlingar mot mig. Och det kan jag nog inte. Jag kan lappa ihop mig, gå vidare, sluta hänga upp mig, engagera mig i annat och rycka på axlarna. Men minnet av hur jag satt den där dagen och grät, och grät och skrek och grät, och betraktade hur hela min tillvaro och allt jag förlitat mig på, bara rann ur mina händer - minnet av hur jag åts upp inifrån av hämndlystnad, av desperation, av sorg, av kärlek till någon och något som förkastat mig utan förvarning; shit. Jag önskar inte ens mina ovänner att uppleva det. Fy fan, jag hoppas att ni alla får slippa skiten, Jag gör verkligen det. Men jag har en mer stabil tillvaro nu för tiden som det kommer att bli svårt för någon att rasa. För trots allt mitt gnäll här ovan så kan jag faktiskt också medge att jag fick något på köpet som är totalt jävla ovärderligt.
Och det är mig själv. Jag har gått in i alla mina mörkaste vrår så jag vet exakt vad jag pallar, och utan att komma här och skryta på något sätt så kan jag jämförelsevis verkligen erkänna att jag är stark som ett jävla djur i själen. Jag har en trygghet i mig själv efter 25 års tragikomik och vedermöda. Jag ställer mig inte frågan vem jag är och jag blir aldrig rädd av ensamheten. Jag kan stå för mig själv oavsett om jag är den enda i en folkmassa av trehundra som tycker som jag gör. Jag pallar jävligt mycket stryk. Man utvecklar en viss tolerans mot sparkar och slag, både mentalt och fysiskt, av att ha blivit sparkad på tills man kräkts blod, om man säger så. Jag säger inte att mitt öde, eller mitt tillstånd är extraordinärt eller speciellt, det är det inte. Det lär finnas tusentals som jag därute. Same shit, different name. Ni kanske har lite mer förnuft än att ni outar skiten som jag gör. Men någon måste väl göra det också.Jag vet inte. Det finns inte mycket jag vet, i slutänden. Men som det står på baksidan till den där jävla filosofiboken. "Om ingenting ändå spelar någon roll, vad spelar det för roll?"Förgängliga, ogreppbara, tidsrusande, förbiflimrande tillvaro. Att jag aldrig lyckas fånga den.Jag saknar så mycket att jag tror att jag ska sprängas av beskrivningar inombords, beskrivningar med ett enda syfte; att förklara den här förvildade känslan. Sökandet. Resignationen som ändå aldrig resignerar. Man går upp, man dricker och röker sin frukost, man duschar, man åker pendeltåg och man går i skolan och kladdar ner händerna med färg och man kommer hem och sitter framför datorn från det att man kommer innanför dörren tills man bäddar upp, tar en tablett och somnar, och sedan pågår det sådär med lite måltider och telefonsamtal och kaffekoppar och sedan är det helg och man driver på sig själv med en imaginär piska för att inte missa det där - vad fan det nu är som borde hända. Ekorrhjulet sluts alltid, varför skulle de annars kalla det för hjul?
Och allt jag någonsin ville ha, var the fucking time of my life.
Inlägg
