Nu är det så här, att..

Så här är läget.

Jag skulle helst bara vilja ränna runt för mig själv och vara sarkastisk, för det är det som funkat bäst hittills i mitt liv, så då kör jag på det.
- Jag har förvisso haft två mer eller mindre halvdana förhållanden under min tid på jorden men då jag tenderat att dra till mig människor som antingen inte varit i kontakt med sitt känsloliv, eller helt enkelt vägrat att ha ett, så har bägge mer eller mindre kraschat fullständigt på grund av a) alkoholism (han) och b) Otrohet (han).

- Tidigare, innan de så kallade förhållandedagarna, hade jag också i kronologisk ordning ihop det med; en deprimerad hårdrockare, en neurotisk trummis, en lågstatuskriminell och en kompis. Kompisen har jag inte kvar, trummisen spelar, så att säga, i ett annat band nu, den deprimerade hårdrockaren har förmodligen gjort slag i saken och tagit slut på pinan, och den lågstatuskriminella sitter förmodligen inne på livstid för ett hundratal småbrott i stil med tillgrepp av fortskaffningsmedel. Alkoholisten lever däremot vad jag har förstått, och kvällarna är fortfarande lika blöta som de alltid har varit medan den otrogne sitter cooked up ute på blå linje med sin lärarhögskoleflamma som gillar barn. And that leaves us...me!

Jag har funderat över hur det kan komma sig att, jag som ändå faktiskt inte är så sabla krävande, enbart lyckas attrahera en sådan otrolig mängd känslolösa människor. Jag har kommit på det. Eller, jag har en teori snarare, och jag tror att det är så här; Folk är riktiga fähundar mot varandra. Detta sätter de igång med att vara redan när de börjar gå och detta blir ett mycket inrutat beteende som de så småningom blir mer eller mindre bra på beroende på vem som mobbat vem i lågstadiet. Sen ränner det runt en massa mobbare och mobbade och söker efter någon slags prins eller prinsessa som ska börja förstå dom och när de väl hittat nåt som liknar något man skulle kunna slå en påk i huvudet på och släpa hem så blir de fuckade i huvudet och drabbas av storhetsvansinne eftersom de de facto hittat någon som vill ha dom tillbaks.

Så här springer det runt en massa malliga typer och gamar, men tro för helvete inte att det slutar där, för det gör det inte. Nu vill de ha MER, men de vet inte hur de ska få det förstås, och de ränner runt med nån slags existentiell ångest och börjar leta fel på den här numera försvagade, förälskade personen som förstås inte hajar ett jota, utan tror att allt är peachy och nice. Då tar dessa känslomässigt handikappade stackare till fler och fler grejor för att bota sin märkliga livskris, som förstås egentligen bottnar i att de gått igenom hela sitt liv och byggt sitt framtida självförverkligande på någon ANNAN (man, fru eller barn - kvinnor diggar att ha just barn som en stor självbekräftelsegrej, fråga mig inte varför.) Och poff, när det visar sig att den här jävla drömidyllen inte är som de tror, ja, då börjar de supa, knulla runt eller så låser de in sig och blir som någon slags musslor helt plötsligt som man förstås inte kan kommunicera med (för har du någonsin försökt kommunicera med en mussla?)

And there we go, för i dessa igenknäppta stackares slemmiga snigelspår hamnar alltså vi, RESTEN. Jag är ledsen att behöva kategorisera in dig på det här viset och jag tvingar dig för all del inte att identifiera dig med det, men jag säger att det bara är en teori, och vad fan förväntar du dig att jag ska ha kommit fram till när mina enda studieobjekt vägrat att ens TALA med mig om skiten.

Allt jag ville ha, nånsin, var ett schysst funktionalistiskt hem med psykedeliska detaljer, okej med pengar, en mindre skara mer eller mindre klipska och sköna lirare till vänner, och sen nånstans ovanpå det så tyckte jag att det hade varit coolt att vara lite småkär i nån som faktiskt kunde öppna käften om nåt var fel, (för mycket kan jag vara men aldrig en tankeläsare), som jag kunde snacka musik och gonzoism och streetart och om precis vad fan som helst med, som kunde stava till ordet ärlighet.

Så småningom önskar jag mig också en skrivarlya, en ford mustang -68 och en chihuahua som heter Idefix, men det får vänta tills jag tagit mig ur mitt komboboende med min lika desillusionerade tjejkompis, pluggat klart till någon slags mediaguru och lärt mig cykla. Jag tänkte också dra till staterna i ett par månader och åka omkring i ett jävla vrak till bil och lyssna på Ott, Delerium, VNV Nation, Digweed, Mylo och Nine inch nails och filma alla dumheter jag tar mig för. Men det har jag som sagt inte tid med eftersom jag sitter och nördar mig på internet och upprätthåller en småkracklig fasad som nån slags kombinerad studerande och frilansskribent. Dessutom fattar du väl själv att det inte går på tre sekunder att skriva sånt här meningslöst jävla babbel. Det har jag övat jävligt länge på ska du veta.

Med allt det här som bakgrund så har jag förstås kommit på att nä du, kexet (jag alltså, inte du), du får allt ta och styra upp något själv här i världen om det ska bli göra av, för de där andra människorna, de låter vänta på sig med att komma i kontakt med sig själva och jag kan ju inte bara sitta av tiden fram tills de gör det för det vore ju rena självstraffet, som att häkta sig själv i någon slags upplevelsefängelse tills solen lyser igen liksom.

Så jag gör så här, att jag hänger här borta och gör det jag brukar göra, ni vet, pillar med mina datorer och dansar på klubbar och snackar trams och skriver och diggar musik och ritar på fiffiga lösningar, och så kommer ni över hit på fika när ni lessnat på att leka emotionella bimbos. Eller, åtminstone tills ni snapped out of it. För nu blir det inga mer alkisar, trummisar eller otrogna as, jag har fan lagt ner verksamheten.
Så. Nu var det sagt.