Tier

Den kommer som ett jävla åskmoln, ångesten. Jag drabbas i hallen i föräldrahemmet efter att ha varit på middag hos kombons syster och det är så illa att jag måste på med allt, kläder och hela skiten, och säga att nu måste vi gå fast vi bara varit där i fem minuter. Jag vet inte vad det är som gör att jag plötsligt inte står ut men det är illa nog att jag står där och frustar, och jag vet inte. Kroppen reagerar så här och jag blir arg för att den gör det och den lilla mängd alkohol jag pumpat i mig avgör plötsligt saken; jag blir aggressiv som ett jävla djur och vill spöa på första bästa. Liselott lockar min uppmärksamhet genom spärrarna och jag tar mig ner mot tunnelbanan. Förbaskade jävla helvete tänker jag medan jag intar den vanliga djurgången. Djurgången som säger åt alla i närheten att de ska passa sig, passa sig jävligt noga. Men tungan har smakat blod förr och nu blir det mer och mer uppenbart vilket behov jag har av att få agera ut. Hela resan blir som en enda väntan på att just den där jäveln, den som ska få allt att rinna över, ska komma och jävlas med mig så att jag kan få det höga nöjet att kasta alla aggressioner på en och samma punkt. Det händer förstås inte.

Jag är på gränsen.
Och det kan gå åt vilket håll som helst i det här läget.