Hey mr Dj, put a record on

fredag, november 25

Hey mr Dj, put a record on

Ja men det var då själva fan vad stressigt man ska ha det! Min mor är ett sabla nervknippe. Hon har SOME NERVE att dra runt mig på stan i full rusningstid den 25:e för att få mig att "peka ut julklappar". Jag storknar nästan i systemkön och när jag träffar på P, så vrålar han en massa olämpligheter som man inte ska stå och vråla inför en massa securitasvakter och jag lyckas sladda min väg in till ölhyllorna längst bort för att min kombo promt ska ha hoogarten och jag prompt ska ha grolsch. Mamma drar mig glad i hågen in på Golden Archers, ni vet, det där fashionabla stället nere vid vasagatan med det stora M:et, och försöker få mig att äta vilket inte lyckas. Jag sitter och mår riktigt dåligt så jag får en fanta och all of the fucking sudden dyker den här alkoholstinkande tanten upp och försöker dels nalla åt sig pengar, dels stoppar hon ner sina fingrar i mammas kycklingbitslåda vilket orsakar ett sabla holabaloo, och mamma sjasar henne in mot toaletterna där hon börjar ägna sig åt att sätta sig ner på golvet och kissa, precis i dörröppningen till toaletthallen där folk tvättar händerna. Inget större tumult utbryter men det svärs en hel del och man ser något senare den nu mera inte längre så kissnödiga tanten vagga bort från sin pöl, med ett inte så litet leende på läpparna. Jag tar tillfället i akt att skämta om att det där var hennes sätt att revoltera mot amerikanskt fastfoodmonopol men mamma är ingen direkt hejare på politiska skämt så det var relativt onödigt att ränna runt och svettas och vara sådär vitsig mitt i alltihopa.

Vid det här laget har min telefon ringt en sådär sjuhundratalet gånger och ALLA vill ses, öla och jag vete fan vad mer men alla ringer iallafall och jag blir snart ett nervvrak som kastar in handduken.

Hm.
Vi får se.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.