Faithfullness
När man pratar med människor på webben, och de av olika skäl inte kopplat på sina radarmotorer, så blir allting märkligt. Man försöker utläsa vad den andre "har i kikaren" och själv sitter man och kämpar med att försöka få det man just skrev att låta så som det lät i huvudet. Det fungerar sällan.
Jag åker från bror på morgonen och åker rulltrappor med en jättestor, jättejättestor längtan i magen. Och så det värsta av allt; man missar lunchen med Mr.Vacker eftersom man är bakfull. Sedan berättar man om helgens planer och allting blir skevt. För det här med att prata med en människa, som man mer eller mindre ofrivilligt knytit en känslomässig monogami till, och samtidigt försöka förklara att man inte är funtad på det viset att man samlar på telefonnummer eftersom man är upp-över-huvudet-förälskad i fanskapet, och samtidigt förklara det på ett sådant sätt att det inte blir "för mycket", "för påträngande" eller så att man inte låter som en vettvilling, det är en annan sak.
Jag har förstått att världen är full av känslomässigt kluvna motherfuckers som är begåvade i det polyamorösa, även om det där med polyamorösitet i min värld bara är en jävla ursäkt för att inte ta ett fullständigt ansvar för det mest intima, ett ansvar inför sig själv och andra. Tro nu inte att jag sitter och fördömer livsstilar; jag har bara rent psykologiska bevis för att det är komplicerat att leva i en flervägskorsad relationskedja med flera partners samtidigt. Därmed inte sagt att monogami är till för alla. För mig däremot, finns det inga andra alternativ eftersom min kropp och mitt medvetande bara är förmöget att älska en i taget. Jag har förstått att det finns människor som kan ränna runt och söka bekräftelse i precis allting som har ett fortplantningsorgan enkom för att de blir fulla. Jag avskyr dessa jävla människor. Oräkneliga har de temporära girlfriends (klackslynor) till grabbar varit som satt sig i knät på karlns bekanta så fort de smuttat på en Gröna hissen. Oräkneliga har svartsjukedraman par emellan varit, då alkoholen triggat loss någon slags längtan efter att få bråka in public så de kan ha försoningssex senare, och en hel kamratfest förstörd eftersom dessa jävla par inte kan uppträda som schyssta polare och ha kul istället för att dra in varenda polare de har i något idiotiskt svartsjukedrama.
Jag skrev en notering häromdagen som gällde just detta. Min föredetta hade en djup period av svartsjuka just i början av vår relation. Faktum var att hans svarta dimma kom fram så fort en man befann sig inom den närmaste kilometern. Jag må vara en djävul, men jag flirtar inte med folk på fyllan. Absolut inte när jag är singel och absolut, verkligen, så fan heller när jag är osingel. Detta beror inte på någon häftig moralisk övertygelse utan eftersom min natur är sådan. Man får lätt för sig att detta blonderade våp som diggar schyssta kläder är någon slags bekräftelsesökande bombnedslag som fullständigt opålitligt ränner runt och nästanhånglar bara för att hon fått lite alkohol i sig. Det kan inte vara mer fel. Jag har haft mina jävla in och ut-dagar där jag som nitton-nånting rände runt och hade one night stands. Jag klarar inte av vare sig one nighters eller alkohol längre, och allt man någonsin velat ha handlar om det där mentala idealet, den där omedelbara återkopplingen, det där djuret, den där ontologiska entiteten av holistisk natur. Det hade jag och mitt ex i ungefär tio millisekunder under vårt totalt två år och fem dagar långa förhållande. Han gav sig på människor som pratade med mig, fullständigt säker på att om någon skulle ta kontakt med mig och jag skulle betrakta denna någon som attraktiv, så skulle jag lämna honom för denna hunk, på fläcken. Jag förstår en rimlig dos av vaktinstinkt på sin partner men man måste lära sig att inte hooka på den sortens beten. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det men det kanske är bra om det statueras en hundrade gång; Jag kan bara känna för en människa samtidigt. Känslor är intimt förknippade med sex. Sex har jag med människor som jag känner djupt för, och det där djupet har aldrig infunnit sig efter sex shots och tre timmars jobbsnack.
Nu är jag vare sig singel eller osingel, men det förändrar inte mitt beteende. Jag är liksom det jag är, eller, ska man säga..bokad. (fan, skitsamma VAD jag är egentligen. Jag är körd either way!)Ointressant egentligen vilket epitet eller vilken stämpel man har, huvudsaken är egentligen att det känns bra. Och det gör det ju, jag höjer ingen till skyarna men jag är fullt medveten om att jag inte i första taget slipper ut ur nätet. Jag ville ju hit, och det finns ingenting som jag inte gillar med det.
Jag blonderade mig igen i veckan och klippte en fashionabel snedlugg. I helgen blir det någon form av ös, även om jag sörjer det faktum att ännu en helg blickandes upp i skyn efter tecken inte direkt tilltalar mig. Jag tror att jag, den här eviga tossan till singlett, helt enkelt inte riktigt är ett med min livsstil. Längre. Det blir svårt att förklara för en människa som är likadan som en själv, att fan, allt jag egentligen vill är ju att dra in din doft i mina näsborrar, eftersom han är övertygad om en massa saker som är svåra att bryta. Innerst inne så vet han dock, innerst inne ser han på samma stjärnor och innerst inne vet han att jag är där jag är. Utan några som helst skygglappar, alltså.
ATC rockar alltid med Around the world.
Och ännu en helg ligger framför mig.
Utan dig.
Jag ska göra mitt bästa, för det är trots allt det enda jag är förmögen till.
Ladies and gentlemen,
Start your engines.
Bild: 2004-versionen av Djuret.
Inlägg
