söndag, februari 12

VNV Nation

Det börjar lugnt. Ronan är fantastisk. Jag står i andra raden och bara stirrar. Ljusen är perfekta, publiken är..pja. de är synthare. Jag märkte av nu, att den där scenen har jag växt ifrån rätt hårt. Men man växer inte ifrån VNV.

Publiken står med uppsträckta händer och vrålar "VNV! VNV!" och Ronan pratar, han gör pauser, publiken sjunger, och jag, jag står och gråter inuti.
Som vanligt väntar han till slutet med att sjunga Den Låten. Det gör ingenting. När de första tonerna till Beloved kommer fram ur högtalarna, ackompanjerade med ett fantastiskt ljus, då kan jag inte hålla något borta längre. Jag gråter i folkmassan, tårar bara strömmar ner för mina kinder, för han gör något, i den låten, med den texten, som ingen annan gjort. Han personifierar den eviga ensamhet jag är dömd till, den eviga jävla längtan bort från den här jorden, längtan efter att få ha något gemensamt med någon. Minnen spolar runt i mitt sinne. Jag står och tänker att om M vore här nu, då skulle han förstå vad det var jag försökte säga till honom. Om M bara hade varit där, men det kunde han inte vara och jag var inte arg, bara ledsen för han hade förstått. I tanken skickade jag alla bilderna. I tanken stod jag och förbannade alla skyar och alla makter för att jag känner mig så sabla missförstådd och utsatt. Jag vet att jag är stark, det är jag. Jag är inte den som flyr. Det är kanske det som är problemet.

Jag försökte tidigare idag att döva mitt sinne med saker som jag vet att jag har gjort upp och gjort slut med. Mitt huvud och min kropp orkar inte längre. Jag orkar inte festa dygnet runt längre. Jag orkar inte le och lisma åt främmande människor. Jag orkar inte gå omkring med ett stort jävla hål inuti mig. Och när så en människa kommer, som lyfter mig, som ger mig den där känslan jag sökte efter, så blir allt så fel och ingen är ledsnare än jag. Jo, det finns folk som är ledsnare än jag men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll, förutom det faktum att jag måste rycka mig i kragen och plugga klart så att jag kan börja jobba. Därefter ska jag skaffa mig det jävla hus jag längtat hem till sedan liten. Jag har drömt om det vita huset vid havet, och utanför det huset står det en mörklockig människa med en stjärna som främsta formation och vinkar åt mig innan han kör iväg i en svart bil. Ni förstår; jag har aldrig varit hemma. Jag vet inte var "hem" ligger. Jag har en bäddmadrass och lite saker här på söder, men det är inte hemma. Jag har en lägenhet där mina morföräldrar bor, där jag spenderade min tid när jag växte upp, men det är inte hem.

Jag är så trött i själen just nu. Jag vill inte vara här jag heller, längre. Jag vill inte att den finaste och grymmaste och djupaste relationen jag någonsin haft med en annan människa, ska ta slut här och nu. Jag är här, och vill ingenting ha. Det är verkligen så. Och om jag ändå förlorar det, då finns det ingen mening med vänskap.
Allt det står jag och tänker när Ronan Harris sjunger "Beloved" och jag gråter inför publik men det gör ingenting, allas blickar är vända mot scenen. Jag ryser i hela kroppen när den gröna strålkastaren faller på Ronan's ensamma plats på scenen, där han formligen gnyr ut varje ord. Och så igen; den där eviga, jävla, helvetes ensamheten. Den jagar mig som ett djur, natt och dag. När låten är slut bara står jag där, och blundar och försöker att få fattningen. Jag tänker att jag ska svimma för jag har inte ätit på tre dagar eller så, men det gör jag inte. Så klart, för det hade ju förstört historien.

Jag önskar att det fanns bättre sätt att säga allt det här. Jag är ingenting jag heller.
Jag har nått en av mina största vägskäl nu.
Och jag fryser in i märgen, och vrålar inombords;
Varför måste ni göra så här?
Varför kan inte jag, någon gång, bara en enda jävla gång, få behålla nånting?
En enda, jävla gång, kan jag få behålla, bara en enda jävla sak.
Ni tog ifrån mig allt jag hade i flera omgångar, skändade hela skiten och lät mig ligga här. Jag byggde upp, ni rev ner. Jag byggde upp, ni rev ner. Jag orkar inte bygga på egen hand längre.
Det är väl dags att inse, att jag helt enkelt inte klarar allt själv.
Det är dags att inse att jag inte är tjugotvå längre, i en lya på Östermalm, där nätterna var nio och jag fortfarande hade energi.
Det är dags att börja försöka hitta hem, och jag ville ha någon med mig dit.
Jag vill bara bli omhållen, och jag vill höra att allt ska bli bra. Det spelar ingen roll om det inte blir bra. Det är bara det att få höra det, och få andas ut.

Jag är så speciell och annorlunda, säger alla till mig. Så jävla begåvad. Så jävla mycket kapacitet som går till spillo. Tänk om det var tvärtom? Jag är så speciell. Så annorlunda. Så jävla ensam, in i märgen. Men det fanns, och finns, undantag, och det är nu jag inser att jag måste kämpa mer, hårdare, för att få tillgång till det.
Som den gången då jag och han var en och samma. Hemma hos mig. Och ronan hade lika väl kunnat vara i vardagsrummet och sjungit sin jävla textrad:
"Fighting time
so hard i pray
that this moment lasts forever
and will the world
stay standing still
at least for me?"

Det finns små sekunder och fragment då jag verkligen haft nånting. Jag har hållit det i mina händer, så varsamt jag bara kunnat. Men så går dom. De bara går. Och jag har aldrig förstått varför, för ingen av dom har någonsin bekymrat sig med att ge mig en förklaring.

Jag känner tankarna studsa i mitt huvud. Min huvudvärk är en varningssignal, det vet jag. Lägger jag inte ner dumheterna och det destruktiva, får jag betala. Det är dags att lägga ner dumheterna nu. Och det är skönt.

Och nu har jag inga ord kvar för min hopplöshet, så jag låter Ronan tala, för han säger det bättre:

"It's colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don't you think?
To dress the ground in white and grey

It's so quiet I can hear
My thoughts touching every second
That I spent waiting for you
Circumstances affords me
No second chance to tell you
How much I've missed you

My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember

We were once young and blessed with wings
No heights could keep us from their reach
No sacred place we did not soar
Still, greater things burned within us
I don't regret the choices that I've made
I know you feel the same

My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours

Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits

Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits "
VNV Nation - Beloved

Till M, till alla som känner samma sak. Till vem som helst som förstår. Till kärleken, till allt som är verkligt och overkligt.
Jag kan inte nog förklara hur ont jag har just nu.

Inga kommentarer: