Lite dåliga nyheter.

Idag hade jag ett tretimmarsförhör med narkotikaroteln, jag fick abvryta för att dricka vatten och gråta men jag vet faktiskt ingenting och är inte inblandad som alla vet så det är fortfarande samma svar, trots gråt och tandagnisslan.

efter det pratade jag med ¤ i telefon som skulle lösa sina inre demoner med att boxas. Vi har bestämt oss för att "skratta åt alltihopa" fast jag vet inte riktigt om jag skrattar så mycket åt att jag går i bitar bara av att se honom.

sen fick jag reda på att min mor förskingrat 1,1 miljon kronor av morfars pengar på två år, vilket vi nu fått bekräftat från yttre nejader. Mamma låtsas som ingenting och har gjort det till en konstart att stjäla cigg av mig.

Mormors kommentar: "kan du tänka dig, och så ser hon fortfarande så jävlig ut. hon hade ju kunnat lägga en femhundring på tandvård"

Jag kommer förmodligen bli åtalad för grovt narkotikabrott som det ser ut nu. pappa fick just reda på det.
hans kommentar: "vill du komma över på kaffe?"

jag fick jobbet på eventista.fem dagar efter att jag kom ut gick jag på anställningsintervju ändå och skaffade mig ett jobb på eventista, så jag är typ kommunikationstekniker på "inspiration sthlm"-dagarna 5-8 april på norra latin.
det är bra.

Jag är död inombords och får utslag om jag dricker alkohol eftersom tegretol (epilepsitabletterna) gör att man ser ut som att man är ett uppsvullet mongo, så mitt i alltihopa kan jag inte ens gå ut och supa ner mig som normala människor eftersom tabletterna är viktiga att jag håller. så jag är alltså en formellt kriminell nykterist som börjar se ut som en semla av all tröstätning, som inte kan hälsa på mina vänner eftersom jag också har span och bevakning dygnet runt, med en förskingrarfamilj, en hysterisk advokat..och..ja just det, mannen jag älskar vill vara min vän framöver.

Och jag överdriver inte ens.
Jag vill verkligen inte leva så här.
Den som bestämde att mitt liv skulle vara ett dåligt avsnitt av "Days of our lives" borde få ett ordentligt kok stryk.

Allt jag någonsin ville ha var en mjuk soffa, en själsfrände vid min sida, ett arbete jag trivdes med och var bra på, och en trygghet att slappna av i.
Men jag fick alltså det här; och jag har kanske tre personer kvar att prata med i min tillvaro. Resten vet jag inte vad jag ska säga till, eller så sitter jag och tittar och väntar på nästa bakslag.
Jag vill ha en kram.
Nu ska jag och stella äta polarkaka.
Love you all, men jag mår inte bra. Inte alls. Jag är trasig, ledsen och trött och det känns som om hela mitt liv, hur litet det än var, rasat inför mina ögon och så står det ett jävla troll eller nåt och glor och pekar och säger "varsågod! plocka upp det då! seså! INGEN KOMMER GÖRA DET ÅT DIG".

Ingen.