Next stop: Socionomerna

Idag var en helig dag.

Ni förstår, jag har ju en massa människor som bestämmer över mig just nu. Det är mödravården och kuratorer och specialassistenter och sekreterare och Mycket Viktiga människor med trevliga socionomutbildningar som sitter och Förstår Sig På mig. Det är trevligt att så många människor ids engagera sig i mig, men ni förstår, jag har en mycket klar och tydlig plan. Jag får lov att vara morsk och Ta Tag I Saker och säga till kuratorn att Nu ger du mig antidepressiva, så att jag orkar sova gott om nätterna, för er terapi, den suger tjackad getkuk med miniatyrmarshmallows på. Öppenvården "får" inte behandla mig, jag står listad för första tid hos Specialisterna nere på Psykiatrin här så att det blir något gjort med min lilla hjärna. Så säger kuratorn lite skälmskt

"Men tänk om du inte får några antidepressiva då, Med tanke på ditt...ehm...tillstånd?"

"Mitt tillstånd? Syftar du på graviditeten, epilepsin, min presumtiva galenskap eller något helt annat som kan ha gått mig förbi?" säger jag.

"Jo, men..." säger kuratorn. Det är en typisk kuratorgrej att säga. De påbörjar en mening och så väntar de lite taktiskt på att man skall avsluta den åt dom, så att de hinner göra en korrekt bedömning, eller, så att säga, så att de slipper göra jobbet själv. De är ju trots allt bara kuratorer och en kurator får egentligen inte rota i mitt psyke, men skitsamma. Jag håller till godo medan psykiatrin behagar vara på semester.

"Men vad? jag har redan fakta på att det FINNS antidepressiva för gravida. Hur fan skulle det annars se ut, så mycket psykfall vi har till småbarnsföräldrar och fan hans moster som samhället producerat ut på löpande band sedan 60-talet?" menar jag, lite humoristiskt sådär, jag menar, hon är ju trots allt socionom, hon borde ju ha LITE humor. Right?

"Jag säger bara om du trots allt inte får det..och ditt föräldraskap..." mumlar kuratorn. Jag börjar undra vem det är som analyserar vem här. Som i den där jävla filmen "analyze this" all over again, på tråkig vårdsvenska. Ingen boxoffice direkt.

"Pratar vi om min medicinering eller mitt framtida föräldraskap nu?" undrar jag.

"Det är ju din graviditet vi talar om" säger hon.

"Lysande! För det är så här, att jag har mindtricks och djupt liggande problem som inte närvård eller öppenvård får behandla due to the fact att jag har riskzoner. Dessa problem måste för barnet och min egen skull behandlas med korrekt medicin så att jag förhindrar återfall och liknande idiotier, för att kunna fullfölja graviditet och föräldraskap. Korrekt?"

"Ja..men..."

"Bra. Då gör vi så här. Du ger mig en tid till en medicinskt pålitlig psykiater som kan ta tag i saken, så slutar vi spekulera"

"Som du vill"

Next stop: Socialenheten. Här lägger jag fram det faktum att jag behöver fullgod sjukskrivning fram till dess att barnet är fött och någon månad efter, då jag planerar att ta igen Komvuxkurser för att sedermera gå Copywriterutbildningen på Berghs school of communication. Jag vet att min CV imponerar lite på socialenheten, som är vana vid drönare deluxe, iallafall om det gäller missbrukare eller gamla psykfall.

Jag är båda, men inget av det har hindrat mig från att skaffa mig erfarenheter. Hur som helst så tycker dom att jag har en "imponerande plan" och att jag är stark som ser till att skaffa mig det jag behöver och dessutom kommer fram till planering alldeles själv. Det är inte planeringen som brister för mig, dt är oftast själva genomförandet. Men nu är det så här, att jag tänker inte vara någon jävla förortsmamma med något jävla dagisjobb. No offense, men jag har lite andra planer i livet än att snyta andras ungar för tio papp i månaden. Så jag drar alltihopa för dom och dom tycker att jag är såå ambitiös. Vilket förvånar mig. Sedan inser jag att det kanske inte är så vanligt. Att folk är för nerbrutna för att orka med all skit och samtidigt bygga sig ett liv. Jag förstår, för det är en smärta större än någonting annat.

Sedan är det möbelbidrag och fan hans moster och huvudet fylls med information. Bebisen fladdrar i magen och jag blir hungrig. Igen. Så var det med den saken.

Mat! Mat! Och var i hela helvete är mitt busskort?

En liten, liten stund

Jag har upptäckt reggae!

Nasio Wolf Catcher (also known as Nasio Fontaine) - Wolf catcher ligger och pyr i Winamp och jag begåvas med en underbar eftermiddagssol. Kaffe i koppen och lådor som flyttas i lägenheten - på Ondag sker det, och då lär jag vara utan internet en vecka tills de behagar koppla på skiten. För övrigt var jag på Gröna Lund i Fredags. Somliga i sällskapet (ehm..!) behagade inte dyka upp förrän 22:30 (i telefonen skrålar V: "Jag är i duschen! Jag är på väg!") - nog fan var hon på väg, alltid, när sällskapet väl dök upp var dom skitfulla. Det var inte jag, så mitt tålamod i kombination med mina graviditetshormoner sjönk i botten. Dock är dom alltid söta att se, V och D. Det måste erkännas, deras sällskap gör mig oftast glad. Men det var evigheter sedan jag träffade K och bror Jonas, den sanningen uppdagades under mycket trevliga former. Vi lovade också varandra att träffas mera hädanefter - det är ett måste. Jag och K avnjöt schnitzel respektive kallrökt lax på Tyrol under skyfallet och avhandlade skvaller, piller, pojkar, barnafödande respektive barnuppfostran - sedan kom bror och diskussionen gled mer över på skvaller och det faktum att det kallas "homoSexuell".

Själva ordet antyder att det handlar om sexualitet, men det handlar om så mycket mer. Visst är man homoEmotionell likväl som man är Sexuell? För i grund och botten handlar det ju om den person man vill leva med, den man är förälskad i och den som får magen att pirra, och det är inte bara sex - det är känslor i allra högsta grad. Nu är ju jag förvisso vare sig det ena eller det andra; Bara för att jag valt att vara med en man betyder inte det att jag är med den mannen enkom för att han är man. Och visst fan har jag haft utsvävningar även med kvinnor. Det är på relationsfronten det brustit. Inte för att det varit kvinnor, utan för att jag haft en fallenhet att samköra mig med en viss Typ av kvinnor. Och för att jag är en viss typ av människa, i guess.

Vi pratade om det faktum att K's släkt nu bestämt sig för att berätta för sina barn att han är homo. Något som han så att säga varit ute ur garderoben med i flera år. Nu ringer dessa barn och frågar ut honom, i parti och minut, kring hans sexliv (!), vilket K finner lite besvärligt. Vilket jag förstår. Hade de varit litet mer öppna kring den här saken från början hade det aldrig behövt att bli ett holabaloo kring K's sexualitet / emotionalitet - för om de vuxna inte ser det som en big thing, så är det heller inte någon big thing. Jag menar som så, att mitt framtida barn kommer att växa upp med alla möjliga sexualiteter/emotionaliteter kring sig, såväl som olika nationaliteter och jag kommer inte att hymla med saker för henne eller honom. För mig kommer det att bli enkelt att förklara att "Ibland är två pojkar tillsammans, ibland två flickor, ibland är det en av varje - det är kärleken som räknas". För mig är det ingen big deal, och då blir det ingen big deal för honom/henne heller.

Jag är spänd inför flytten, och alla möbler som skall fixas och köpas på Ikea denna veckan. Mycket att göra för en gravid hynda, men jag mår fint och det gör kotten också. Dessutom förberedelse för kombinerade inflyttningsfesten / födelsedagsfesten hos mig den 13 Augusti, som följer efter inflyttning. Jag väntar mig att ALLA kommer. Jag är ett sant lejon; vi låter liksom världen kretsa kring oss lite väl mycket. Det är inte skadligt för hälsan, vi har ju trots allt ett stort hjärta också.

Och som vanligt är det bara VNV Nation som säger det som hjärtat vill uttrycka utan att kunna, I Joy:

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
thatI carry a sword through a battlefield?
So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight
and why do I feel that I carry a sword,
that I carry a sword?

Men samtidigt också, som en styrka, som i underbara Kingdom:

I believe that we'll conceive
to make in hell for us a heaven.
A brave new world.
A promised land.
A fortitude of hearts and minds.
Until I see this kingdom is mine,I'll turn the darkness into light.
I'll guide the blind.
My will be done
until the day I see this kingdom has been won.

Och så sanningen, den bittra sanningen från djupet av mig, i Epicentre, till Dig, till alla:

I asked myself was I content
with the world that I once cherished
Did it bring me to this darkened place
to contemplate my perfect future
I will not stand nor utter words against
this tide of hate
Losing sight of what and who I was again
I'm so sorry if these seething words I say
impress on you that I've become
the anathema of my soul
I can say that you're losing me
I always tried to keep myself tied to this world
but I know where this is leading(please)
No tears
No sympathy
I can say that you're losing me
but I must be that which I am
Though I know where this could take me
No tears
No sympathy
Gracefully
Respectfully
Facing conflict deep inside myself
But here confined
Losing control of what I could not change
GracefullyRespectfully
I ask you please don't worry
not for me
Don't turn your back
Don't turn away

Jag har citerat dom förr, och jag gör det om och om igen tills någon förstår vad det handlar om.
För, jag vill inte att ni ska oroa er för mig. Jag vill inte att ni ska känna ansvar för mig. Jag vill inte att ni ska tro att jag inte klarar det här, för det gör jag. Jag vill inte att ni ska känna, någon av er, mina vänner, mina bekanta, mina gamla älskare, mina nära, mina långtborta, att något kommer att sluka mig så att jag inte klarar det jag är Set to Do. Jag sitter i samtalsrummet hos min kurator på Huddinge SpecialistMödravård och säger det högt. Hon frågar mig om jag någonsin tänkt på döden, i en längtande mening. Jag ser på henne, blicken skärps och någonting inuti mig griper tag om hjärtat, närmast kramar det.

"Jag tänker på döden lika ofta som gemene man, antar jag. Det finns inte så stora skillnader mellan mig och Dom Andra. Det är sånt jag lärt mig på senare år. Att döden är det som förenar oss, någonstans. Tillsammans med kärleken är det just döden som bibehåller oss samman. Men om du syftar på att jag tänker på döden i en längtande mening, så nej. Inte längre."

"Inte längre? Vill du utveckla det där?"

"Jag lever. Och med tanke på hur många gånger som ödet gripit in och sett till att jag inte dött, så många gånger som ödet varit där och slitit upp mig ur dödsgången, tvingat mig att leva här med smärtan, med livet som det sett ut.. så har jag liksom insett att det inte bara handlar om MIG. Det handlar om alla de människor jag skulle lämna efter mig i sorg om jag bara gick och kvitterade ut enkelbiljetten till Fridfullheten. Det handlar om den mening jag ska fylla här, vad den nu må vara. Jag har försökt ta livet av mig, tro mig, det var en sport jag sysslade med som 17-åring. Det gick inte. Jag menar, hallå, efter fem totalt misslyckade självmordsförsök så är man helt enkelt inte menad att dö..Men allt det där var länge sen. Det var tio år sen. Jag är långt förbi hela den där självömkan - självmordsprylen. Nu försöker jag bara överleva. På mina villkor. Antar jag.."

"Men nu då? Sen då?"

"Jag lever just nu, för att skriva, för att jag bär ett liv inom mig som kommer att bli en del av den livsmening jag är ämnad för. Jag lever för att jag skall vara här. Jag har nånting att ge. Jag har nånting härinne som kan hjälpa andra människor. Jag tror på det. Jag Måste tro på det. Jag har ingen Gud, ingen apokalypstro heller för den delen. Jag tror på Cause and effect and Love and respect och det räcker, men samtidigt finns det också en tro på att människor måste hjälpa varandra. Annars blir vi som tomma kärl. Och det är klart att jag har massor kvar att lära. Jag har Allt att lära! Ju mer jag förstår, ju mindre inser jag att jag vet. Men jag måste tro på att lära mig, och tro på att mina erfarenheter bidrar till något. Jag lappar knappast ihop ozonhålet med mitt skrivande, men jag kanske kan få en enda människa att Tro på sig själv, tro på något. Är inte det tillräckligt, undrar jag? För, Vad ÄR egentligen Tillräckligt? Det kan bara jag själv avgöra. Så måste jag tänka. Jag går under i mig själv annars"

"Men vad är det då som gör så ont, Loo?"

"Ibland gör det ont att bara ORKA. Orka hålla skenet uppe, orka hålla mig själv uppe trots ensamheten. För, all min tro till trots, så känner jag mig så förbaskat jävla ensam"

"Och vad gör du när det händer?"

"jag tystnar. Går in i mig själv. Och slår på musik på högsta volym"

"Lindrar det smärtan?"

"Nej. Men det förskjuter och fördriver den. En liten, liten stund"


I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me
And one dayI woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be
They say that Time will heal
The truth shall set us free
Well that depends
on what it is that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams
Does anybody feelthe way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?
I believe in you
Will you believe in me?Or am I alone
in this hall of dreams?
I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me
Somehow I'm always
I'm always falling over me

VNV Nation - Holding on

Mindcircus

Åh, denna underbara sommarlåt. Fixa genast hem ett ex av Way out West - Mindcircus (Gabriel & dresden mix) och lystra till denna underbara vokalhouse med progslingor.
Det var ungefär det. En stund till.

GravidFibban

Så, eftersom det var ett bra tag sen sist och sedan jag de facto bytt hårfärg, från sprudlande platina till brunett med blonda slingor, så får ni resultatet i form av Idolbilder här ovan! Jag spexar loss i min nya fantastiska empire-top från Gina Tricot, tillsammans med arvegodsbling-bling från mormor. Färgen kommer från Schwarzkopf.

Hur som helst; idag var jag på hälsokontroll på Huddinge. Jag har, i vanlig ordning, "fantastiska slemhinnor". En kul grej det där. Jag och Peterpanopticon har samma gynekolog. Både hon och jag har blivit berömda där vi legat i gynstolen, för våra "fantastiska slemhinnor". När man ligger där och spretar med benen åt alla håll så känns det så absurt att någon komplimenterar ens nedre regioner, och särdeles något så ovanligt som Slemhinnor, men uppenbarligen så är det något alldeles särskilt med dom då jag fick höra detsamma idag från min nya gynekolog. Jag har också blodtestat mig för i stort sett allt, och jag är negativ på samtliga prover, jag har "fantastiskt" järnvärde, fantastiska blodvärden och "perfekt" blodtryck. Lite lågt, men med god marginal, som de säger. Dessutom fick jag idag påbörja min epilepsimedicinering igen då det är absolut livsfara för mig att jag fått såna här yrselattacker som jag haft den senaste tiden. Om två veckor träffar jag psykologen och kommer då bli sjukskriven på heltid resten av graviditeten. Jag ska också ta med mig Veronica till en simhall och simma, för det är en skonsam träning och jag får spatt om jag inte får röra på mig snart. Med andra ord; Jag är fullt fysiskt frisk, jag har ingen blodsmitta, perfekta värden och god grundmuskulatur. Min gynekolog säger att jag är skapt att föda barn. Det vete fan om jag håller med om, men jag tar det som en komplimang istället för att grubbla för mycket på den feministiska aspekten av det där uttalandet.

Fick kinamat till middag och handlade lite schyssta grejer på rean, däribland två vita empire-toppar fån Gina Tricot för 49 spänn styck, nya stora earrings och solglasögon. Dessutom stal jag en bunt "Gravid"-tidningar på gyn. Jag är riktigt brudig idag, jag till och med bloggar om vad jag shoppat, det är nästan bedrövligt. Säkert nån hormontopp.

Imorgon Gröna Lund (igen) med mina söta vänner! Jag ska vara snyggaste gravida bruttan på hela Djurgården och sätta skräck i gårdarna. När de inser vilken praktHammarbyare som kommer att komma till världen om fem månader kommer de dra i ren panik. Jag är i vecka 15 + 6 idag, vilket innebär att jag går in i vecka 16 imorgon. Ja, jag har putmage, ja, mina bröst är närmast exotiskt stora. Nej, ni får inte se. Det här är ingen jävla gravid-fibban, kexet.

Och nu mår jag ovanligt bra. Jag gled omkring och bara myste idag. Graviditeten har nått nya Må-bra-höjder, mycket tack vare Lergiganet jag äter mot illamåendet och oron.

Kärlek till alla!

Tvätta hövvet

I "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" överraskar Magdalena Graaf mig. Faktiskt väldigt mycket. Hon överraskar därför att hon är starkt självutlämnande, reflekterande och förklarande, med ett språk som binder samman historien mycket väl. Faktum är att jag i princip sträckläst boken sedan den kom, och när jag avslutade den i morse lämnade den efter sig ett starkt välmående. Magdalena står för sin livsstil, hon är inte något skälmskt litet våp överhuvudtaget utan faktiskt - en stark personlighet med otroligt mycket självdistans. Det är en "feelgood"-bok. Som de säger, de där mediahororna.

Jag påbörjade nyligen min läsning av Carolina Gynnings Ego Girl; betvivlar så här tjugo sidor in i boken att jag kommer att vinna lika stor behållning av den som föregångaren. Redan på bokens andra blad förklarar hon att hon vill att boken skall fungera som någon slags "varning" till föräldrar med tonåringar som kommer in i modellvärlden. Hon skriver, inte särskilt varnande, om fester och knark och "egotrippade män" som hon mött, och försöker nästan efterkonstruera något slags lidande. Faktum är att jag tror inte för ett ögonblick att fröken Gynning lidit av vare sig drogerna, gratischampagnen eller de egotrippade männen. Inte för ett ögonblick. Varför inte? Been there - done that, kexet! Inte fan ångrar jag att jag festat hårt i mitt liv, även om den värsta eran är över nu. Tro mig, mina vurmer med droger och egotrippade män har varit mig ett sant nöje. Det tycker Gynning också, men det är inte PK att säga så. Det är inte PK att tycka i efterhand att "fan vad kul jag hade" - istället skall man ångra alla de där kolalinorna och alla de där knapplösa knullen och låtsas som om man inte alls njöt av kickarna det gav en. Vilket jävla trams. Om man nu led så jävla mycket som det sägs skulle man inte fortsätta göra det, så enkelt är det. Och att skylla på att "beroendet" tar tag i en är också idiotiskt. Det som i sanning är beroendeframkallande är atmosfären, kickarna, det snabba livet, kamerablixtar och skönhet och bubblande dyra saker, kroppslig njutning och dekadens. Alla vet det, och vi som upplevt det och ändå får någon slags distans till det kanske inte proklamerar skiten, men inte fan tänker jag sitta och ljuga och säga att jag inte NJÖT av den där tiden. Och det gjorde nog Gynning också.

Vi får se hur det utvecklar sig.

För övrigt var jag på kalas idag igen, och så stod jag barfota i en trädgård och plockade körsbär från ett tjänstvilligt träd i solnedgången medan jag fläckade mina vita byxor med körsbärssaft. Det är också filmiskt och rätt snyggt, och jag har en påse körsbär to prove it.
Och idag stod det klart att mitt hår tagit en del stryk av blonderingar på sistone. Alltså åkte en nötbrun toning i, och när den är urtvättad följer slingor i latte på detta. Med andra ord så är jag inte så sabla platina längre, om sisådär tre minuter.
Vi får se hur länge det varar. Jag är känd för att ångra mig i tid och otid gällande håret och snabbt bleka tillbaka efter en mörktoning. Skitsamma. Nu ska jag tvätta hövvet.

BEBIS goddamnit

Ja, herregud. Skandalblondinen Fröken Rosing har visst gett sig ut på krogturnén "The bitch tour" (!) bland Sveriges blandade förorts/småstadssunkhak. Det är inte själva nyheten som förvånar mig, utan snarare det faktum att hon sätter stor ära i saken, faktiskt så stor ära att hon valt att filma det hela som en slags DV-kameraföljetong på webben. I första avsnittet ser vi hur spännande Linda tycker att det är att tillsammans med Fadde inleda denna globala, stjärnspäckade turné på innestället "Harrys" i Eskilstuna.

Det är beundransvärt, jag vet inte var jag ska ta vägen.
Se själva: http://bubblare.se/movie/the_bitch_tour_del_1/

Idag kom tre av böckerna. Jag jazzade igång läsningen med Graaf's självbiografi. Hittills är jag väldigt förvånad; hon kan skriva och hon är mycket noga med små detaljer som fångar storyn och som liksom ökar bildsinnet en hel del. Helt klart hittills väl spenderade 39 kronor. Vi får se om "Ego Girl" och "Sanningen om diamanter" kommer att vara lika gripande.

För övrigt har jag köpt en sådan där förbaskat populär bebis-tröja, med BEBIS tryckt över magen, så nu kan jag stolt visa mig på stan och liksom skylta med graviditeten utan att det råder tvivel om att jag är just gravid, och inte bara tjock över magen. Praktiskt.

Kvinnohataren

Skvallertanter.

Ni känner alla till begreppet. Ni har alla stött på minst En i era liv. Har du lyckats slippa undan från att stöta på en, kan det bara betyda en sak. Du är en.

Jag har jävlarimig inte mycket till övers för människor som av bristande egenvärde eller av annan sorglig, patetisk anledning, inte kan hålla käften om saker och ting. Människor som skvallrar om andra i syfte att flytta rampljuset från dom själva. Eller så skvallrar de för att de har för mycket fritid och torde utifrån detta skaffa sig en jävla hobby istället för att jiddra om andras förehavanden. Jag är ett rätt populärt föremål för skvallermänniskor, trots att jag inte direkt hymlar kring mitt liv. Trots att jag, som en bekant sa inte skyr några medel för att outa mitt privatliv på internet så är jag intressant att skvallra om. Och jag tycker det är förbaskat vidrigt med människor som inte kan vara sig själva istället för att snacka så mycket skit de bara kommer åt, och att ha förtroliga one-on-one samtal med sina väninnor angående somliga saker. Faktum är, att jag aldrig lyckats komma överens med särskilt många kvinnor one-on-one, och verkligen inte i grupp. De kvinnor jag verkligen varit förtrolig och öppen med under min livstid kan räknas på ena handens fingrar, och det är jag jävligt glad över.

Varför? För idag, just idag, är jag inte tolerant. Just idag är jag inte förstående, psykologiskt analytisk eller snäll. Just idag avskyr jag det kvinnliga släktet mer än någonsin, och jag litar inte på en enda av er ljugande, backstabbande, skvallrande, självnedvärderande, samhällsförminskade kvinnor. Just idag är jag INTE feminist som alla de andra dagarna. Just idag förstår jag på allvar varför vi inte fick rösträtt förrän 1922 (eller var det -21? skitsamma). För att ni är, ursäkta svordomarna, täck för era barns ögon: Ljugande jävla patetiska kräk till hyndor som borde brännas på bål!

Imorgon är allt som vanligt igen och jag kommer återigen att visa tolerans och förståelse. Men idag, just idag, är jag Kvinnohatare.

Tack och förlåt.

Vill Inte

Jag VILL INTE åka till Huddinge SpecialistMödravård imorgon.
Jag VILL INTE prata med den dumma tanten.
Jag VILL INTE gå på urinprov två dagar i veckan.
Jag VILL INTE.
Men jag måste göra det ändå.



I fredags var vi på Gröna Lund. Det var ett sabla ståhej kring allt. Jag tycker att jag mest gick runt och åt. Vi var i det där förbaskade spökhuset, spökena skrämde skiten ur mig. Jag vågade inte en meter utan att skrika, fan vad harig jag blivit på sista tiden. Gravid som jag är så får / kan jag inte åka några tokiga rides, så jag får snällt lulla runt. På fredag är det dags igen, då ska vi plocka med oss ett stort kompani till grönis, bara för att vi kan. Den grymmaste behållningen var trots allt schnitzeln jag åt på Tyrol, den rekommenderas varmt. Jag är tokig i schnitzel, det har blivit en besatthet sedan jag blev gravid. Jag kan äta det i stort sett när som helst. Väck mig mitt i natten och fråga om jag vill ha en, jag svarar garanterat ja.

Som mina läsare poängterat så har jag ju glömt två Bimbo Diaries, däribland Gynnings och Nicole Richie's. Jag får införskaffa dom också. Will do.
Den här månaden händer det. Den första Augusti flyttar jag in i lyan. Jag är thrilled och sitter på IKEA's webbsida och bestämmer soffor och möbler och botaniserar och bestämmer. Det är ju så här, att när man ska till att flytta, då finns det alltid en uppsjö av släktingar som vill ge bort sina skinnsoffor och bedrövligt groteskt äckelfula teakmöbler till en, som ingen annan vill ha. De är så jävla nöjda där de sitter i sin självgodhet och GER BORT saker som de ändå inte vill ha men som nu "kommer till användning" för en blivande barnfamilj. Nu är det så här, att jag VÄGRAR ta in en skinnsoffa i min lägenhet och inte fan vill jag ha nån jävla teakmöbel eller nån jävla fanérprydd bokhylla. Jag vill ha LINJÄRA, RENA, ENFÄRGADE saker, stiliga saker, designade saker, vackra saker, i rätt färgskala (latte, beige, choklad, turkos, vit, svart) och med rätt accessorarer. Jag erkänner att jag är ett design och stilist-freak men nu är det så här, att det är MIN yta och inte deras, jag väljer vad jag ska ha omkring mig, jag vill välja mina gardiner, dukar, bordstabletter, bestick. Och det arvegods jag presumtivt låter träda innanför dörrarna, det förfogar JAG över. Med järnhand.

Så nu vet ni det. Jag kommer bli ett inredningsmonster.

Och så, som ni poängterade så missade jag ju två böcker. Och en tredje! Vem kunde glömma fröken Graaf och hennes snyfthistoria, här har vi Order #2 från Bokus:


1
Det ska bli ett sant nöje att döda dig : [en sann historia] (9789185267958)
36.00

1
Sanningen om diamanter (9789151848242)
114.00

1
Ego girl (9789172637306)
36.00

Så; Sex Bimbo Diaries on its way!

Bimbo Diaries

Så, jag beställde lite böcker. Det är nämligen inne rent internationellt nu, att vara ett blonderat våp med plastkroppsdelar och avklädd historia, att skriva sina självbiografier. Fröken Linda Rosing är ju vår alldeles egna lilla White Trash-hynda med bakgrund i det välrenommerade Big Brother-huset, ett antal välretuscherade SLITZ-bilder och så förstås, skandalförhållandet med Fadde Darwich. Man KAN ju bara inte missa att läsa hur den här lilla vardagshjältinnan, som gett de förklädda porrblaskorna ett helt nytt ansikte har klarat sig fram i livet med tanke på den bristande intelligens hon har. Jag har hört att det krävs en IQ på 50 för att öppna en dörr. Linda uppskattar gentlemän som öppnar dörrar åt henne och skjuter in stolar. Jag vet varför.

Jenna Jameson däremot, är en sann entrepenör, och vad jag märkt, en riktig businesswoman. man kanske kan få för sig att mitt nedskrivande av fröken Rosing här ovan är ett tecken på någon slags förakt från min sida över blonderade porrstjärnor, men så är det inte. Jag kunde inte bry mig mindre hur många som plastikopererar sig och jag bryr mig heller inte nämnvärt kring det faktum att det verkar ligga mer karriär att knulla sig till toppen än att vara ekonom these days. Grejen är att jag är för att människor gör sin egen grej och dessutom gör det bra. Jenna är, sitt yrke till trots, en jävligt bright tjej, oavsett vad man vill tycka om porrindustrin som sådan, you gotta hand it to her.

Så har vi kära Pamela, med sin "Star" där jag väntar mig spaltmetrar kring henne och Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee's sexliv. Hittar jag något som inte handlar om sex eller droger blir jag positivt överraskad. Jag tänkte läsa de här tre fantastiska Bimbo Diaries och se om jag kan lära mig något nytt av mina medblekta systrar. I'll keep you updated.

Här har vi beställningen, från billigaste sajten Bokus :
- 1 st Att älska som en porrstjärna : en s... (9789185453658) à 36.00 kr
- 1 st Den nakna sanningen (9789185499229) à 36.00 kr
- 1 st Prinsessor (9789185625543) à 39.00 kr
- 1 st Star (9789151847504) à 98.00 kr

Know Me

NOW YOU KNOW ME
Namn: Marion Loo Lönnroth
Smeknamn: Loan
Födelsedag: 13 Augusti
Ögonfärg: Bruna
Hårfärg: Dunderblekt bimbo med stil..haha

FAVORITER
3 bästa: Kärlek (på alla plan), Musik, Renhet
Färg: Turkos och Rosa
Plats: I absolut lugn tillsammans med någon jag bryr mig om
Land: Sverige
Författare: Unni Drougge, Coupland, Hunter S Thompson
Spel: Trivial Pursuit, Starcraft (Brood War)
Drog: LSD, men inte längre.
Film / serie: Weeds, My name is Earl
Affär: Snarare Märken. WESC, Puma (store), Miss sixty
Tidning: Teknik/Datormagasin, Journalisten, Svenskan, Aftonhoran, Diverse webbtidningar.
Café: Är usel på att fika. Har inte fikat ute sen 1997. Anyone up for coffee?

BRUKAR DU..
Gnälla: Jo, det gör jag nog, men jag har bitit mig i tungan 120 gånger innan det väl kommer ut.
Skrika: Enligt mig själv: Nej. Enligt andra då jag blir förbannad: Ja
Sova: Så mycket som jag kommer åt.
Ha ångest: Ja.
Skada dig själv med flit: Nej, nej. Min kropp är mitt tempel.
Vilja dö: Absolut inte.
Drömma mardrömmar: Ja, alldeles för ofta.
Ta droger: Jag har varit inne i karusellen för mycket. Nu enbart mediciner.
Försöka vara annorlunda: Nej, det går tydligen av sig självt.
Klä dig i svart: Nej.
Röka: Det är ett helvete att sluta ska du veta.
Hata folk: Absolut inte. Besviken kan jag vara.
Lita på folk: Nej. Är usel på att våga ge tillit.

HAR DU..
För många vänner: Nej, inte längre. Mitt umgänge har minskat radikalt.
Tvångstankar: Nej.. inga jag kan komma på.
Skada: Inte medvetet.
Färgat håret: Japp, så fort det börjar se helvetiskt ut.
Brutit några ben: Nja, några frakturer här och där och ett avslitet korsband.
Några piercings: Öronen.
Gjort bort dig rejält: Ja, men jag är inte så jäkla rädd att göra bort mig.
Bra självförtroende: Självförtroende: Ja. Självkänsla: Vacklande.
Kysst någon: Oh ja.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej.
Varit kär: Ja...(svävande)
Dumpat någon: Hm. Oklart, tror det varit rätt oundvikliga scenarion som båda varit överens om.
Blivit dumpad: Ja. Several times.
Varit otrogen: Aldrig.
Rymt hemifrån: Nej.
Gjort något olagligt: (harkel) Ja.

ÄR DU..
Förstående: Försöker.
Osäker: På andra? Ja. På mig själv? Nej.
Intressant: Vissa anser det, då de kommer tillbaka hit mellan varven
Hungrig: Haha, jämt och ständigt.
Barnslig: Japp! Så ofta jag kan.
Skoltrött: Nej, längtar tillbaka till skolan.
Rolig: De säger det.
Pratglad: Haha, när ska jag SLUTA prata?
Frågvis: Den journalistiska sidan av mig.
Organiserad: Med vissa saker.
Hälsosam: Jag försöker!
Uttråkad lätt: Gud ja!
Ansvarsfull: Med stora detaljer.
Besatt: Av djävulen?
Arg: Tar lång tid innan jag blir arg.
Laglig: nej
Svår: Skum fråga.
Bra på att ge komplimanger: Borde nog ta och ge fler.
Bra på att få komplimanger: Inte alls, jag rodnar bara.

VEM..
Saknar du: Tre viktiga personer i mitt liv som jag inte mött på länge. De vet vilka de är.
Kramade du sist: Veronica, Via SMS
Vill du slå: En kvinnlig bekant till mig med rätt kassa avsikter.
Kysste du sist: H
Skrek du på sist: H
Vill du vara som: Mig själv
Sårade dig sist: H
Vill du bli galet full med: Hm...censur.
Gjorde dig glad senast: Veronica
Fick du sms från senast: En mycket speciell människa, som inte fick svar eftersom kortet är tomt.
Ringde dig senast: Veronica

HUR..
Går du: Glidande snabbt framåt med Ipoden på max
Svarar du i telefonen: Ja det är Loo?
Fördriver du tiden: Skriver, lyssnar musik.
Mycket pengar har du: 40 kronor igår, dom köpte jag godis för.
Bäddar: Mysigt med filtar och kuddar
Många stör du dig på: Ett varierande fåtal.

Listan stulen från MsFade

Avdelning 110

Det tog ett tag, det där.
Jag fylldes av tankar och funderingar, där borta på avdelning 110 på Danderyds Sjukhus. Sjukhusstopp nummer två, dit inga främlingar passerar in.

Iklädd de obligatoriska landstingskläderna, inpassad i ett mat-och-sovklocketidsschema, med en ständig längtan efter musik - där fanns ett piano men jag vågade inte spela på det, tillsammans med tre till fyra andra, människor som kom och gick, människor som längtade ut. Där träffade jag också Pelle* för första gången.
Pelle är 23 år gammal. Han har LPT - Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, sedan länge. Han testade positivt på i princip all narkotika som finns att testa på, så han hamnade där. Han har ett vilset sätt, en blick som går långt in. Vi kom bra överens därinne, anpassade oss, var och en på vårt sätt.

"Jag kommer ut härifrån om ett par dagar" säger han i rökrummet. "Sen dröjer det inte länge innan jag hamnar här igen. Jag vet att jag kommer punda och bete mig igen när jag kommer ut. Och pissproven måste jag gå på, annars efterlyser dom mig, så hamnar jag väl på kåken istället.."

Jag vill så gärna säga, men herregud människa, du har så mycket potential, du verkar vara en så jävla bra människa egentligen. Du förtjänar mer. Det gör alla, men jag känner till vårdapparaten, från utsidan ser allting så välordnat ut men det är ett strukturerat kaos innanför väggarna. Ett strukturerat kaos av brustna drömmar och trasiga själar. Det vore ett jävla skämt att lova de här människorna ett bra liv utanför murarna, de är av samhället redan utstötta.
För Pelle är livet förutbestämt redan från födseln, säger han. Systemet har svikit honom, trampat ned hans självkänsla, han har skapats av institutioner och fosterhem sedan han var 13. Hur många människor som Pelle har jag inte mött under åren? Människor som gallrats ut av systemet redan i skolåldern? Hur många har jag inte mött som åkt in och ut på fosterhem, kommit in i hela karusellen med SOC, PBU, P12, kåken, psyket? Hur länge till ska samhället fortsätta att stöta ut, och pressa ned de som redan ligger?
"Jag knarkar tills jag knarkar ihjäl mig, så blir det väl. Jag sover inte på nätterna, mardrömmarna jagar mig. Jag är född förlorare typ, och jag kommer dö som en sådan också. De vill att jag ska hitta min motivation, att jag ska plocka kraft ur ingenstans för att jag ska kunna ta tag i mitt liv, bli nåt mer. Vad de inte fattar är, att det här är mitt liv."

Han sitter där i sina gröna och blå Landstingskläder och röker. Den här killen är i sina bästa år, i den åldern då de flesta människor påbörjar sina karriärer, skaffar lägenheter, partners, hela den där bagen. Men inte han. Han har aldrig haft en fast anställning i hela sitt liv.
"Ingen anställer en gammal pundande kåkfarare utan betyg eller CV. När arbetsgivarna frågar vad jag gjort dom senaste åren skakar jag bara på huvudet. Vad ska jag säga? Att jag fritidsforskat anstalter och fängelser? Livet är en helveteskarusell. Jag kan knappt vänta tills jag får kliva av.."

Jag sitter om kvällarna och samtalar med personalen om olika saker. Det finns gott om personal på avdelningen. Vänliga människor som vill finnas där, människor som lyssnat på säkert tusentalet historier kring bedrövliga uppväxter och tragiska förhållanden. Mitt i allt finns ändå ett slags ljus, för det är de här människorna som är vårdapparatens enda hjältar. Det är dom här människorna, som lever tätt inpå patienterna i skift, som finns där och ger filtar, mat, omtanke och ett lyssnande öra, tar blodtryck och ger medicin när det behövs, som gör att det överhuvudtaget fungerar. Det är inte vårdcheferna, det är sannerligen inte Institutionen Landstinget och inte fan är det Reinfeldt som driver de svaga framåt.

De får höra mycket skäll och kritik från patienterna, för patienterna kan vara nog så krävande, inklusive jag själv. Patienter på avgiftning som inte klarar av att hålla i en kaffekopp för att de skakar av abstinens, de svettas, de fryser, de kräks och de vrålar att vafan kan man inte få sig lite ordentlig lunch härinne, det är en ständig balans mellan kompakt tystnad och uppror kring morgonmedicineringen, men de lyssnar, de ger en chanser, de hjälper och de stimulerar en vilja, om man är beredd att lyssna. Om man är beredd att skicka ner sin självgodhet och sin Jag-Vet-Bäst-attityd i maggropen och faktiskt lyssna, så har de mycket vettiga saker att säga. Inte för att utbildningen lärt dom det, inte för att samhället skapat dom, inte för att dom har vårdlicenser eller titlar utan för att dom varit med. De har levt inpå oss beroende och psykpatienter länge nog att veta hur vi fungerar och länge nog för att veta att somliga av oss faktiskt har en livsgnista någonstans härinne. Och de har också lärt sig att försöka ta vara på det lilla ljus vi har. Om vi bara är beredda att öppna upp och se oss omkring. För somliga av oss finns det hopp, och egentligen så borde det stå "för oss alla finns det hopp" men desillusionen hindrar mig från att skriva det. Och det är för jävligt.

Jag vill tacka samtliga skift och samtliga i personalen på Avdelning 110 på Danderyds Sjukhus, för att ni lyssnade på mig, för att ni pratade med mig och behandlade mig som en medmänniska, för att ni visade ett jävligt stort bevis på att vård faktiskt kan fungera, för att ni spräckte åtminstone en av mina illusioner kring låsta avdelningar och "förvaringslådor" av missbrukare. För att ni gav mig frukost långt före frukostdags för att mitt lilla fladdrande liv inombords var hungrigt, för att ni lugnade och pratade med mig när jag hade ångest, för att jag fick sitta och prata med er som vilken människa som helst mellan dödtidsperioderna, för att ni orkade lyssna på mina historier och för att ni kom med vitaminer och mediciner och bara fanns där. Det är ni som är vardagens sanna hjältar. Inte politikerna, som bestämmer hur ni ska arbeta, inte regelverkets upprätthållare, inte stålmannen eller polismyndigheterna - det är människor som ni, som vårdar de svaga och ändå upprätthåller tålamod och förståelse, hela vägen, som borde få Nobelpris. Och den dagen som människor som ni, får det erkännande och den respekt ni förtjänar, för att ni jobbar dubbla skift och försakar ert liv därute, utanför betongväggarna, för vår skull, den dagen ska jag stå på första raden och klappa. För att ni går miste om vackert väder och tid med era barn, och gud vet vad, för att arbeta med oss. Jag förstår inte hur ni orkar, trots att jag vet att jag själv är jävligt stark på vissa sätt, så undrar jag om jag skulle klarat av det arbetet som ni gör, lika bra. Det tror jag inte. Jag är jävligt imponerad, och många av er gav mig en ny syn på saker som jag inte själv lyckats grubbla mig fram till under många år.

Tack som fan, av hela mitt hjärta. I min värld är ni alla hjältar.


*Fotnot: Pelle heter egentligen något annat.

När?

Det är så här, att du tror att du är så jävla fylld av självrannsakan.

Du tror att du har förlåtit alla misstag som begåtts mot dig. Du tror att du är så jävla införstådd med alla dina fel, och roten till dem. Du tror att du tagit itu med barndomens strukturella frånvaro, det faktum att dina föräldrar gjorde dig orätt, genom att vara där alldeles för mycket, genom att inte sporra dig, genom att inte synas till alls. Du tror att du har gjort upp med det faktum att du alltid har valt, och fortsätter välja partners som inte når fram till din emotionella intelligens nog att förstå dig, för det är så jävla mycket säkrare så, det är så jävla mycket enklare för dig att skylla ifrån dig på det faktum att din partner inte förstår dig när du för helvete gjorde det medvetna valet i samma sekund som du insåg vilken kaliber du hade att göra med, att stanna med någon som står under dig istället för att faktiskt ta det djärva steget och anta den livsutmaning och den självrannsakan som bara kan uppstå mellan två jämlikar.

Och du har ett självklart, silverfatsserverat jävla snyggt svar på precis alla frågor som ställs dig och du kan sitta där och briljera med långa psykologiska haranger kring andra människors problemområden som om du vore Freud själv, de sitter där och gråter för de ser inte det självklara, pudelns absoluta jävla kärna men du ser det - du ser det rent jävla instantly, och du talar om för dem hur de mår och hur de reagerar på omgivningen och de upphöjer dig och tycker dig vara som en siare, en jävla spåtant som kan träffa så rätt i deras mentala djungel. De undrar hur du kan vara så vis hela tiden och se igenom människors vardagliga, invanda mönster men själv vågar du inte ens ta tag i det faktum att du tröstar dig med ett, två, tre glas vin om natten när ljuset är släckt, du vågar inte ta itu med det känslomässiga kaos du skapat i dig själv genom att bedra densamme partner du lovat trohet till nästan enbart eftersom hon eller han var en sådan jävla easy fucking target som du så säkert vet aldrig kommer kunna ifrågasätta dig på det plan som ligger dig som allra närmast.

Du sitter där och ser allt det här, du ser själva mönstret i all natur, du ser själva naturen i var enskild varelse, du kan se hur allting sitter ihop i en jävla cause and effectkedja men du kan inte ställa dig den enkla jävla frågan varför i hela jävla helskotta du gör som du gör. Det är den där jävla bittra eftersmaken av att fyllas med tankar kring sig själv man inte vill kännas vid, eller hur? Det är den där känslan av att man faktiskt _nått_ resonansbotten och verkligen vet varje milimeter av sig själv, som om vetskapen av alla dessa enskilda celler och dess verkningar skulle innebära tomhet.

Så du har sökt sanningen i allting som du egentligen redan sett trygghet i, för en blick på det du påstått dig ha "sökt" i har egentligen varit på förhand utvalda saker som du redan kunnat räkna ut utgången på. Men det är så mycket lättare att säga "jag sökte tröst i flaskan" än "Jag tog det enklaste och mest välbeprövade jävla avdomningsmedlet jag kände till, för jag ville inte se den enkla jävla sanningen i vitögat. Jag var för svag för att visa hur stark jag är". The more we take, the less we become.

Och så kommer det. Förr eller senare, med eller utan drogen, avomningsmedlet, så kommer genombrottet, sammanbrottet och utbrottet en ensam jävla Lördagkväll, på en tom gata på väg hem från krogen, där du går på väg mot ännu en älskare som inte förstår dig, i vilket du sökt tröst som motmedel för alla tankar, för det är så mycket lättare att söka tröst i den andres oförstånd, som du känt till all along, som du skapat, som du fortsätter underhålla utan att ge den andre minsta möjlighet att komma vidare, det är så mycket enklare att välja the easy way out, resten av ditt jävla liv, i precis allting, i karriären väljer du positioner som är way below din kapacitet, för det förenklar för dig att vara den som svarar på frågorna, det är tryggt att vara på rätt sida av osäkerheten.
Den stora frågan är; när tänker du kliva ut ur säkerhetsbubblan och ta tag i det här?
For once in a lifetime?

Jag älskar att bli sågad!

Okej, ni måste läsa det här.
Jag vet faktiskt inte hur gammalt det här inlägget är, men det är en härlig människa som bestämt sig för att såga mig på webben. Jag älskar sågningar, mest för den delens skull att det nästan aldrig görs några sådana, förutom rent obskyra jävla landsortsgubbar som lackat ur på något som kan ha med mina "ungdomliga, förkastliga åsikter" att göra, eller möjligtvis min "nyliberala" hållning, som de så fint kallar det.

På sidan som kan finnas Här kommer denna herre med följande sågningar av mig och mina texter som man förr kunde finna på www.katastrof.nu , men som nu lagts ned på grund av serverbrist:

"Loo klagar på människor som "gömmer" sig bakom anonymitet på internet och anser att man ska "stå för sina åsikter". Ironiskt nog är hon själv mer än villig att censurera negativa åsikter om sina texter genom att godtyckligt neka oss rätten att kritisera dem i hennes gästbok. Det är en vanlig dogm bland offentlighetsivrarna att man ska "stå" för det man säger. Kan någon förklara för mig hur man "står" för sina åsikter?

(...)

Människor som Lönnroth utger sig alltid för att vara oliktänkandets sista utposter, men de erkänner aldrig möjligheten att människor faktiskt kan ha rätt i sin kritik. Jag är den förste att säga att en miljon flugor kan ha fel, eftersom de flesta människor jag träffat i mitt liv har haft en intelligens grovt motsvarande flugors, och de har systematiskt haft fel, men att en miljon människor säger att man har fel innebär inte per automatik att de faktiskt har fel.

(...)

Hon skriver i sin uppblåsthet att vi älskar att läsa och kritisera henne, som om hon vore nåt slags unikt socialt fenomen. När sånt här folk försvarar sig mot kritik drar de undantagslöst fram auktoritetsargument. Nån alkoholiserad kulturreporter i Skövde anser deras verk "lovande", och det ska av någon anledning skänka legitimitet åt självhävdelsen. Det är ett klassiskt fall av bristfällig retorik. Anledningen till att kassa konstnärer av olika slag berömmer varandra är för att de förväntar sig att tjänsten återgäldas. Konstnärer skapar legitimitet artificiellt genom att hålla varandra om ryggen så att de gemensamt kan vifta bort kritik.

(...)

Hon säger att hon inte tystnar förrän vi "dödar henne", men tycks inte inse att hennes texter knappast är nån slags subversiva sprängämnen, utan att det hon dräglar ur sig är ytlig, pseudopsykologisk tonårssmörja. Det är inte tillräckligt allvarligt för att vi ska överväga att döda henne. Än. Man behöver bara släcka skärmen. Och sedan kan hon återgå till att revoltera mot sina föräldrar vid middagsbordet. "

Åh, jag ÄLSKAR den här sortens pseudointellektuella analyser av min stackars person. Bara det faktum att min närvaro retat upp den här människan så till den milda grad att han måste sätta sig ned och skriva allt det här, denna tippexspäckade fogmassa av text som har samma syfte som just det han tillskriver mig; att förhöja sitt ego och kritisera vart litet ord ned till minsta beståndsdel för att kunna såga det, det ger liksom luft i mina lungor. Om man inte får en eller annan uppretad sågning every once in a while så finns man inte. Det är liksom inte min poäng att bli kompis med alla genom mina texter, och det är uppenbarligen heller inte upp till den här intellektuella, uppretade massan att tolka mig rätt när de ska sätta sig ned och såga mig. Uppenbarligen behöver man inte heller LÄSA skiten när man ska till att analysera. Nu är jag iofs öppen för tolkning, men om man ändå inte diggar mina texter, så känns det jävligt overkill att sätta sig ned och skriva en språkligt jamsjamsladdad Essä om skiten. Kul att man kan få någons Intellekt att snurra, så korkad och undermåligt tonårsrevolterande som man är. Eller, ska jag säga...
- Touché?

Skjut mig

Nu är det dags att ta tag i det här.
Jag har haft en fem-sexdagarssemester från hemmet, från H, från hela skiten, för att tänka efter hur saker och ting skall bli och vara. Det gav en del telefonsamtal, en del gråt och tandagnissel och en del irrationella anteckningar i mitt block. Det hela genererade också en del TV-tittande och sönderlyssning av Ott - Splitting an atom, för att boosta ett dovt humör. Sen pratade jag ut med inblandade parter, jag grät en del och funderade och diskuterade och än så länge bistår mig bara förvirringen i den här jävla soppan. Mitt enda alternativ just nu är film, smoothies och lasagne. Min enda passion är dessa jävla låtar. Mitt enda mål är att klara av dagen utan att dunka huvudet i väggen som motmedel för min huvudvärk. Och att få en eller annan bit närhet, från människor jag älskar.
Sen att jag också är en expert på att gräva ner mig i bittra kärlekslåtar..det är en helt annan sak.

Vanessa Carlton - A thousand miles
Avril Lavigne - My Happy ending
Hinder - Better than me
Jewel- Foolish games
..and so on.

Och så dessa kryptiska låttexter i mina bloggar från någon jag bara kan misstänka vem det är. Och så hade jag tänkt att skriva en bitter, giftig jävla kommentar här gällande de senaste löpsedlarna men jag sitter på en krönika som inte är färdigredigerad och en idé som inte gått till handling. Jag är värdelös på det här. Jag lovar, imorgon får ni mer innehåll. Skjut mig.

Labolina

"When I was just seventeen

I ran away from home

To be with all the pretty people

To be on my own

Bright lights and trains

and bedsit stains

And pavements paved with gold

And I believed in everything that everybody told me

I found myself in a lonely place with a suitcase full of dreams

and I soon grew up to realise what living in the doghouse means

But everyday I told myself good things would happen soon'

Cause I knew that I was going to be a legend in my living room

Have mercy

Have mercy upon me

(Welcome to this perfect world)

Now everyday on a dead end street is where I spend my time

The dust has been collecting on the corners of my mind

But I've shed my tears in bitter drops until the thorn trees bloomed

To take the spiky fruit to crown myself the Queen of doom"

Annie Lennox - Legend in My livingroom

Horisonten

Jag har sjunkit så lågt att horisonten inte längre syns
Och förändringen i mig, och runt mig är inte längre mitt ansvar
Jag har förlorat så mycket, mycket mer än jag minns
Jag har tappat både innehåll och händer, så det finns inget av mig kvar.

Jag har försökt att förstå mig själv i en evighet
i oändliga rader av text och kod
Men varför försöka, när jag redan vet
att misslyckandet liksom flyter i mitt blod

Jag har sabbat mitt liv och mina vänner
som jag älskar och vill vara så nära intill
Och varje dag då jag vaknar, är det ångern jag känner
och känslan av att jag inte kan, fastän jag så gärna vill.


Jag tror på en delad värld där alla talar ut och säger vad de behöver
men jag tror inte på tystnad och all denna jävla ensamhet
Trots allt, är det svaret jag har - och frågan jag söker
Men hur jag finner ut ur den mörka kedjan finns det ingen som vet.

Det är den bittra smaken av nederlag
de säger det i alla ordspråk och jag antar att de har rätt
Det borde finnas ett "vi" och inte ett ensamt "Jag"
men singular-versionen är den enda jag förstått och sett.

Och alla skakar och vänder sina huvuden
medan jag söker efter något som kan frälsa mitt vilsna sinne
Kom och se hur jag trillar och faller, igen och igen
Det blir ert livs bästa underhållningsminne.

Jag har ett sår som aldrig vill läka ut
det skär och river och kliar i bröstets mitt
Jag väntar varje dag, men ingen längtan gör ett slut
När är väntan slut, när är jag kvitt?

Jag behöver tröst och förståelse som alla andra
och jag är inte lätt att leva med som sagan säger
Jag vill köra mitt liv framåt och inte lunkande vandra
Men det är inte på min lott, för det är ingenting jag självmant väljer.

Jag behöver vänliga ord och lugn runtomkring
jag behöver mina saker, min egen ordning och dina armar när jag gråter
där det en gång fanns hopp, finns nu ett gapande ingenting
och jag vet inte längre hur många fler hårda ord jag förlåter.

Jag sitter i morgonljusets fukt och lystrar
i ett nedsläckt rum med dina andetag från sängen intill
jag hör dig, jag hör dig alltid fastän jag inte ens lyssnar
medan du kan stänga av mig närhelst du känner och vill.

Och det går inte att läka ut ett blödande sår
jag försöker att hela det med allt jag har
den här pinan är inte din eller min, den borde vara vår
och nu har jag ingen läkekraft kvar.

Jag kan bara säga att jag behöver dig här nu
för det ser för larvigt ut med dessa ensamma fotspår i sanden
Ingen annan kan gå bredvid och stödja, det är bara du
som kan hålla mig starkt och tryggt i handen.

Jag behöver en andra chans att få göra om
alla fel jag begått mot mina älskade och mitt Jag
jag behöver någonting, någonting som
får mig att orka med, dag efter dag efter dag.