Jag älskar att bli sågad!

Okej, ni måste läsa det här.
Jag vet faktiskt inte hur gammalt det här inlägget är, men det är en härlig människa som bestämt sig för att såga mig på webben. Jag älskar sågningar, mest för den delens skull att det nästan aldrig görs några sådana, förutom rent obskyra jävla landsortsgubbar som lackat ur på något som kan ha med mina "ungdomliga, förkastliga åsikter" att göra, eller möjligtvis min "nyliberala" hållning, som de så fint kallar det.

På sidan som kan finnas Här kommer denna herre med följande sågningar av mig och mina texter som man förr kunde finna på www.katastrof.nu , men som nu lagts ned på grund av serverbrist:

"Loo klagar på människor som "gömmer" sig bakom anonymitet på internet och anser att man ska "stå för sina åsikter". Ironiskt nog är hon själv mer än villig att censurera negativa åsikter om sina texter genom att godtyckligt neka oss rätten att kritisera dem i hennes gästbok. Det är en vanlig dogm bland offentlighetsivrarna att man ska "stå" för det man säger. Kan någon förklara för mig hur man "står" för sina åsikter?

(...)

Människor som Lönnroth utger sig alltid för att vara oliktänkandets sista utposter, men de erkänner aldrig möjligheten att människor faktiskt kan ha rätt i sin kritik. Jag är den förste att säga att en miljon flugor kan ha fel, eftersom de flesta människor jag träffat i mitt liv har haft en intelligens grovt motsvarande flugors, och de har systematiskt haft fel, men att en miljon människor säger att man har fel innebär inte per automatik att de faktiskt har fel.

(...)

Hon skriver i sin uppblåsthet att vi älskar att läsa och kritisera henne, som om hon vore nåt slags unikt socialt fenomen. När sånt här folk försvarar sig mot kritik drar de undantagslöst fram auktoritetsargument. Nån alkoholiserad kulturreporter i Skövde anser deras verk "lovande", och det ska av någon anledning skänka legitimitet åt självhävdelsen. Det är ett klassiskt fall av bristfällig retorik. Anledningen till att kassa konstnärer av olika slag berömmer varandra är för att de förväntar sig att tjänsten återgäldas. Konstnärer skapar legitimitet artificiellt genom att hålla varandra om ryggen så att de gemensamt kan vifta bort kritik.

(...)

Hon säger att hon inte tystnar förrän vi "dödar henne", men tycks inte inse att hennes texter knappast är nån slags subversiva sprängämnen, utan att det hon dräglar ur sig är ytlig, pseudopsykologisk tonårssmörja. Det är inte tillräckligt allvarligt för att vi ska överväga att döda henne. Än. Man behöver bara släcka skärmen. Och sedan kan hon återgå till att revoltera mot sina föräldrar vid middagsbordet. "

Åh, jag ÄLSKAR den här sortens pseudointellektuella analyser av min stackars person. Bara det faktum att min närvaro retat upp den här människan så till den milda grad att han måste sätta sig ned och skriva allt det här, denna tippexspäckade fogmassa av text som har samma syfte som just det han tillskriver mig; att förhöja sitt ego och kritisera vart litet ord ned till minsta beståndsdel för att kunna såga det, det ger liksom luft i mina lungor. Om man inte får en eller annan uppretad sågning every once in a while så finns man inte. Det är liksom inte min poäng att bli kompis med alla genom mina texter, och det är uppenbarligen heller inte upp till den här intellektuella, uppretade massan att tolka mig rätt när de ska sätta sig ned och såga mig. Uppenbarligen behöver man inte heller LÄSA skiten när man ska till att analysera. Nu är jag iofs öppen för tolkning, men om man ändå inte diggar mina texter, så känns det jävligt overkill att sätta sig ned och skriva en språkligt jamsjamsladdad Essä om skiten. Kul att man kan få någons Intellekt att snurra, så korkad och undermåligt tonårsrevolterande som man är. Eller, ska jag säga...
- Touché?