Avdelning 110

Det tog ett tag, det där.
Jag fylldes av tankar och funderingar, där borta på avdelning 110 på Danderyds Sjukhus. Sjukhusstopp nummer två, dit inga främlingar passerar in.

Iklädd de obligatoriska landstingskläderna, inpassad i ett mat-och-sovklocketidsschema, med en ständig längtan efter musik - där fanns ett piano men jag vågade inte spela på det, tillsammans med tre till fyra andra, människor som kom och gick, människor som längtade ut. Där träffade jag också Pelle* för första gången.
Pelle är 23 år gammal. Han har LPT - Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, sedan länge. Han testade positivt på i princip all narkotika som finns att testa på, så han hamnade där. Han har ett vilset sätt, en blick som går långt in. Vi kom bra överens därinne, anpassade oss, var och en på vårt sätt.

"Jag kommer ut härifrån om ett par dagar" säger han i rökrummet. "Sen dröjer det inte länge innan jag hamnar här igen. Jag vet att jag kommer punda och bete mig igen när jag kommer ut. Och pissproven måste jag gå på, annars efterlyser dom mig, så hamnar jag väl på kåken istället.."

Jag vill så gärna säga, men herregud människa, du har så mycket potential, du verkar vara en så jävla bra människa egentligen. Du förtjänar mer. Det gör alla, men jag känner till vårdapparaten, från utsidan ser allting så välordnat ut men det är ett strukturerat kaos innanför väggarna. Ett strukturerat kaos av brustna drömmar och trasiga själar. Det vore ett jävla skämt att lova de här människorna ett bra liv utanför murarna, de är av samhället redan utstötta.
För Pelle är livet förutbestämt redan från födseln, säger han. Systemet har svikit honom, trampat ned hans självkänsla, han har skapats av institutioner och fosterhem sedan han var 13. Hur många människor som Pelle har jag inte mött under åren? Människor som gallrats ut av systemet redan i skolåldern? Hur många har jag inte mött som åkt in och ut på fosterhem, kommit in i hela karusellen med SOC, PBU, P12, kåken, psyket? Hur länge till ska samhället fortsätta att stöta ut, och pressa ned de som redan ligger?
"Jag knarkar tills jag knarkar ihjäl mig, så blir det väl. Jag sover inte på nätterna, mardrömmarna jagar mig. Jag är född förlorare typ, och jag kommer dö som en sådan också. De vill att jag ska hitta min motivation, att jag ska plocka kraft ur ingenstans för att jag ska kunna ta tag i mitt liv, bli nåt mer. Vad de inte fattar är, att det här är mitt liv."

Han sitter där i sina gröna och blå Landstingskläder och röker. Den här killen är i sina bästa år, i den åldern då de flesta människor påbörjar sina karriärer, skaffar lägenheter, partners, hela den där bagen. Men inte han. Han har aldrig haft en fast anställning i hela sitt liv.
"Ingen anställer en gammal pundande kåkfarare utan betyg eller CV. När arbetsgivarna frågar vad jag gjort dom senaste åren skakar jag bara på huvudet. Vad ska jag säga? Att jag fritidsforskat anstalter och fängelser? Livet är en helveteskarusell. Jag kan knappt vänta tills jag får kliva av.."

Jag sitter om kvällarna och samtalar med personalen om olika saker. Det finns gott om personal på avdelningen. Vänliga människor som vill finnas där, människor som lyssnat på säkert tusentalet historier kring bedrövliga uppväxter och tragiska förhållanden. Mitt i allt finns ändå ett slags ljus, för det är de här människorna som är vårdapparatens enda hjältar. Det är dom här människorna, som lever tätt inpå patienterna i skift, som finns där och ger filtar, mat, omtanke och ett lyssnande öra, tar blodtryck och ger medicin när det behövs, som gör att det överhuvudtaget fungerar. Det är inte vårdcheferna, det är sannerligen inte Institutionen Landstinget och inte fan är det Reinfeldt som driver de svaga framåt.

De får höra mycket skäll och kritik från patienterna, för patienterna kan vara nog så krävande, inklusive jag själv. Patienter på avgiftning som inte klarar av att hålla i en kaffekopp för att de skakar av abstinens, de svettas, de fryser, de kräks och de vrålar att vafan kan man inte få sig lite ordentlig lunch härinne, det är en ständig balans mellan kompakt tystnad och uppror kring morgonmedicineringen, men de lyssnar, de ger en chanser, de hjälper och de stimulerar en vilja, om man är beredd att lyssna. Om man är beredd att skicka ner sin självgodhet och sin Jag-Vet-Bäst-attityd i maggropen och faktiskt lyssna, så har de mycket vettiga saker att säga. Inte för att utbildningen lärt dom det, inte för att samhället skapat dom, inte för att dom har vårdlicenser eller titlar utan för att dom varit med. De har levt inpå oss beroende och psykpatienter länge nog att veta hur vi fungerar och länge nog för att veta att somliga av oss faktiskt har en livsgnista någonstans härinne. Och de har också lärt sig att försöka ta vara på det lilla ljus vi har. Om vi bara är beredda att öppna upp och se oss omkring. För somliga av oss finns det hopp, och egentligen så borde det stå "för oss alla finns det hopp" men desillusionen hindrar mig från att skriva det. Och det är för jävligt.

Jag vill tacka samtliga skift och samtliga i personalen på Avdelning 110 på Danderyds Sjukhus, för att ni lyssnade på mig, för att ni pratade med mig och behandlade mig som en medmänniska, för att ni visade ett jävligt stort bevis på att vård faktiskt kan fungera, för att ni spräckte åtminstone en av mina illusioner kring låsta avdelningar och "förvaringslådor" av missbrukare. För att ni gav mig frukost långt före frukostdags för att mitt lilla fladdrande liv inombords var hungrigt, för att ni lugnade och pratade med mig när jag hade ångest, för att jag fick sitta och prata med er som vilken människa som helst mellan dödtidsperioderna, för att ni orkade lyssna på mina historier och för att ni kom med vitaminer och mediciner och bara fanns där. Det är ni som är vardagens sanna hjältar. Inte politikerna, som bestämmer hur ni ska arbeta, inte regelverkets upprätthållare, inte stålmannen eller polismyndigheterna - det är människor som ni, som vårdar de svaga och ändå upprätthåller tålamod och förståelse, hela vägen, som borde få Nobelpris. Och den dagen som människor som ni, får det erkännande och den respekt ni förtjänar, för att ni jobbar dubbla skift och försakar ert liv därute, utanför betongväggarna, för vår skull, den dagen ska jag stå på första raden och klappa. För att ni går miste om vackert väder och tid med era barn, och gud vet vad, för att arbeta med oss. Jag förstår inte hur ni orkar, trots att jag vet att jag själv är jävligt stark på vissa sätt, så undrar jag om jag skulle klarat av det arbetet som ni gör, lika bra. Det tror jag inte. Jag är jävligt imponerad, och många av er gav mig en ny syn på saker som jag inte själv lyckats grubbla mig fram till under många år.

Tack som fan, av hela mitt hjärta. I min värld är ni alla hjältar.


*Fotnot: Pelle heter egentligen något annat.