Horisonten

Jag har sjunkit så lågt att horisonten inte längre syns
Och förändringen i mig, och runt mig är inte längre mitt ansvar
Jag har förlorat så mycket, mycket mer än jag minns
Jag har tappat både innehåll och händer, så det finns inget av mig kvar.

Jag har försökt att förstå mig själv i en evighet
i oändliga rader av text och kod
Men varför försöka, när jag redan vet
att misslyckandet liksom flyter i mitt blod

Jag har sabbat mitt liv och mina vänner
som jag älskar och vill vara så nära intill
Och varje dag då jag vaknar, är det ångern jag känner
och känslan av att jag inte kan, fastän jag så gärna vill.


Jag tror på en delad värld där alla talar ut och säger vad de behöver
men jag tror inte på tystnad och all denna jävla ensamhet
Trots allt, är det svaret jag har - och frågan jag söker
Men hur jag finner ut ur den mörka kedjan finns det ingen som vet.

Det är den bittra smaken av nederlag
de säger det i alla ordspråk och jag antar att de har rätt
Det borde finnas ett "vi" och inte ett ensamt "Jag"
men singular-versionen är den enda jag förstått och sett.

Och alla skakar och vänder sina huvuden
medan jag söker efter något som kan frälsa mitt vilsna sinne
Kom och se hur jag trillar och faller, igen och igen
Det blir ert livs bästa underhållningsminne.

Jag har ett sår som aldrig vill läka ut
det skär och river och kliar i bröstets mitt
Jag väntar varje dag, men ingen längtan gör ett slut
När är väntan slut, när är jag kvitt?

Jag behöver tröst och förståelse som alla andra
och jag är inte lätt att leva med som sagan säger
Jag vill köra mitt liv framåt och inte lunkande vandra
Men det är inte på min lott, för det är ingenting jag självmant väljer.

Jag behöver vänliga ord och lugn runtomkring
jag behöver mina saker, min egen ordning och dina armar när jag gråter
där det en gång fanns hopp, finns nu ett gapande ingenting
och jag vet inte längre hur många fler hårda ord jag förlåter.

Jag sitter i morgonljusets fukt och lystrar
i ett nedsläckt rum med dina andetag från sängen intill
jag hör dig, jag hör dig alltid fastän jag inte ens lyssnar
medan du kan stänga av mig närhelst du känner och vill.

Och det går inte att läka ut ett blödande sår
jag försöker att hela det med allt jag har
den här pinan är inte din eller min, den borde vara vår
och nu har jag ingen läkekraft kvar.

Jag kan bara säga att jag behöver dig här nu
för det ser för larvigt ut med dessa ensamma fotspår i sanden
Ingen annan kan gå bredvid och stödja, det är bara du
som kan hålla mig starkt och tryggt i handen.

Jag behöver en andra chans att få göra om
alla fel jag begått mot mina älskade och mitt Jag
jag behöver någonting, någonting som
får mig att orka med, dag efter dag efter dag.