tisdag, september 18

#449

Det här är mitt fyrahundrafyrtionionde inlägg här på blogger. Nu firar vi.
Inatt hade jag den sjukaste drömmen. Alexander var född, och jag ammade honom i ett snabbköp / skogsparti. Jag tittade bort, och så var ungen borta! Jag sprang runt i ångest och letade efter barnet men ingen lyssnade på mig, alla var som zombies. "Mitt barn är borta!" skrek jag. Men ingen hörde mina rop. Jag vaknade, medveten om att något var borta. Kände på magen, nej, han är fortfarande där. Djup suck. Fördelen med att bära runt på dom i magen är att man vet var dom håller hus. Men han var så söt i drömmen. Och så liten!

Har läst att det är vanligt att man drömmer mardrömmar om saker så här in i graviditeten. Det är mammahormonerna som sprutar ur öronen på en och förbereder för att man ska förvandlas till en bowling/curling/tennisförälder. Min väninna E, får alltid en massa kommentarer för att hon skämmer bort sin 8-åriga dotter. När någon säger någonting om det hela så säger hon "Ja, kan du tänka dig. Jag är en ensamstående, studerande mamma och lyckas ändå skämma bort mitt barn!"

Det ni, det kan ni fundera på.

2 kommentarer:

ELB sa...

Det är inte bra att skämma bort sina barn.

P sa...

Jo det är bra att skämma bort sina barn. Man ska lära dem att respektera andra människor men annars ska man skämma bort dem så mycket man kan.
Fan va konstiga människor som läser den här bloggen och kommenterar här alltså...