lördag, september 8

The love is wicked

Sådär. Första posten som kan ge någon lite substans, på evigheter. Nu är datorn och sakerna på plats i mitt hem, mitt vackra, ljusa hem med de crémefärgade gardinerna och den matchande soffan, den crémefärgade katten och de många oändliga flackande ljusen som håller mig varm om magen. Det här är i sig en resa - att min frånvaro genererar en massa fräcka, nedlåtande kommentarer till min person i bloggkommentarsfälten orkar jag liksom inte bli förbannad över. Jag skulle kunna sitta här och försvara mig och tala om för alla vilken bra jävla människa jag är egentligen, jag skulle kunna idka självhävdelse och bli fly förbannad men jag orkar faktiskt inte. Man får döma och peka hur man vill, poängen är att det inte går fram. Man når mig inte, i min crémefärgade bubbla med min katt, min dator och min växande lilla Alexander i magen finns det liksom ingen plats för aggressioner.

Så, jag klev på Fluoxetin för en vecka sedan. Den känns av tack vare att den bråkar med Tegretolen jag äter för epilepsin, karbamazepinhalterna kan bli helt åt helvete, remiss till att kolla upp detta kommer till KS i dagarna. Svimmade inne på videoaffären häromdagen. Pinsamt men allt är väl, jag måste bara bibehålla lågt tempo. Jag fick också gå igenom ett helvete när någon härlig jävel behagade att anmäla mig till socialen och påstod att jag hade ett pågående missbruk. En ytterst osympatisk socialsekreterare mejade ner mig med alla möjliga påståenden kring hur de skulle ta mitt barn. Vad gjorde jag? Klev på frivilliga drogtester för att visa den jävla världen, och den nu handfallna socialtjänsten, att jag inte rör så mycket som en Treo. Jag går tre gånger i veckan till olika människor och redovisar mitt liv, jag har skaffat mig bostöd, tabletter, prover och hela baletten - själv. För ingen hjälper en, ni ska inte tro att bara för att man är en gammal addict så får man en massa hjälp och allt är gratis. Ni måste vara friska för att få vara sjuka. Ni måste skrika, bråka, sparkas och ta till jurister om så är, för att bevisa vilka ni är i de sammanhangen och grejen är, att med en mindre skara ihärdiga närstående och med stöd från det enda sunda jag lärt mig att lita på - mitt eget förnuft, så ska det här gå. Det SKA fan gå bra, för det har jag bestämt. Sen att det sitter en massa jävla blådårar bakom anonymitetens skyddande skimmer och pekar finger åt mig och talar om för mig att jag inte borde blivit gravid nu, att jag BORDE TÄNKT EFTER, att jag borde hit och dit - jag har bara ett enda svar; det är ju skönt att de som är fria från skuld kastar den första stenen den här gången. Eller hur var det nu?

Så, till det kaos som sker här innanför väggarna; Ja, jag och H har separerat. Detta eftersom vi inte kan leva tillsammans som det är nu. Jag är superkänslig och känner mig skör som en glasvas och gråter för minsta lilla. Jag känner mig övergiven, jag känner mig ensam, jag känner mig uppmärksamhetssökande och krävande. Jag behöver de där varma armarna runt mig dygnet om som inte han riktigt kan erbjuda mig just nu. Jag behöver en jävla massa saker, för jag har det här lilla livet i magen och jag är under förändring. Däremot inte till det svagare. Så jag boar in mig här ensam, med min katt och mina inredningsprinciper och mina få, mycket få, numera extremt få, nära vänner som kommer och får upp mig på morgonen, som kör mig till sjukhus, som köper mat när det tryter, som får mig att skratta tills jag gråter. Det där lilla, det ger mig gnista som aldrig förr och jag morskar upp mig och höjer huvudet från sorgen och ser upp i skyn och tänker "Nu du. Nu är det du och jag mot världen, lilla Alex". Att folk ens antyder att jag skulle lämna mitt barn för att jag "tröttnat" på det, eller att folk näsvist påpekar att "det var väl ingen bra idé att skaffa barn när det där förhållandet ändå inte höll" - att ni inte skäms. Att ni inte sätter er i skamvrån med en fet jävla strut och med texten "IDIOT" på och verkligen begrundar skiten ni häver ur er. Fy fan, vad jag ser ner på människor som attackerar de svaga. Består ni verkligen av samma atomer som vi andra? Jag tänker inte ens besvara den där idiotin. Jag har bara EN sak att säga; Jag tycker så jävla synd om er som måste projicera så mycket trams på andra, och som säkerligen kommer undan jävligt ofta med att ni trycker ned de svagare byggda till förmån för ert eget ego. Men SÅ jävla svag är jag fan inte. Ett råd; Vänd er om och gå. Nu. Innan jag blir starkare. Det kan ske när som helst nu.

För övrigt så bor H två hus bort ifrån mig och vi ses varje dag. Vi passar i det här läget bättre som nära vänner än som ett par, och i min värld så är det viktigare att vi har en fungerande relation sinsemellan än att vi är den idealiska, påtvingade kärnfamiljen. H är mer än de flesta män, inställd på att bli 100%ig pappa och han följer med mig på precis varenda jävla möte jag har med MVC och dittan och dattan. Det enda som skiljer oss från en "ordinär" familj är att vi inte har en kärleksrelation med varandra. Varför det är på det här viset är ganska ointressant att harva sig igenom, men jag väljer att inte redovisa mina och H's relationsissues här, dels för Alex skull och dels för att det faktiskt inte är intressant VARFÖR vi separerat. Nu valde vi det bästa för oss och barnet. Leave it at that.

Pappa är för övrigt ett jävligt bra stöd just nu. Han har blivit värsta blivande morfar och följer med än hit, än dit, blev rörd av ultraljudsbilderna och fick förstås en alldeles egen med sig hem. Mamma är hemlös och har dessvärre gått upp i rök. 8 dagar sedan var det jag sist talade med henne, sedan dog hennes telefon och ingen vet var hon är. Det är svårt att kombinera allt det jag har omkring mig med rädslan och sorgen för min mor, men jag har valt att inte släppa in henne i mitt hem eller mitt liv, så jag måste se på när hon försvinner ur det. Det gör ont. Det är en oro av inte denna värld jag känner när mamma. Jag väntar bara på att polisen ringer och berättar att de hittat henne död någonstans. Jag ser framför mig hur hon går runt och tigger på gatorna och räds för allting däromkring. Jag ser framför mig hur hon blir utsatt och slagen av omänskliga individer. Jag drömmer om henne på nätterna, hennes ögon, isblå som hos en Siberian Husky, förföljer mig när molnen öppnar sig för att visa klarblåa skyar därunder. Det gör ont. Det gör förbaskat ont.

Hur som helst; Jag är tillbaka nu.

4 kommentarer:

F e j d a n sa...

Du är grym och jag är helt lycklig att du är tillbaka.
Snärj ST nu god damn it. ;)

Anonym sa...

Att folk ens antyder att jag skulle lämna mitt barn för att jag "tröttnat" på det, eller att folk näsvist påpekar att "det var väl ingen bra idé att skaffa barn när det där förhållandet ändå inte höll"

när det kommer till biten att lära sig tänka är folk inte särsilt intelligenta alternativt att dom utgår från sig själva. annars förstår jag inte deras resonemang. det är ju ganska självklart att man inte skaffar barn med någon om man redan innan har planerat att separera. detta tycks dock inte vara så självklart för de idioter som kommenterat din graviditet samt relation till H. till skillnad från många andra har ni två gjort ett val som gynnar både er och den lille som är på väg. alla kommer bli lyckliga och det är väl det som är det viktigaste. inte om man är en kärnfamilj eller inte. stå på dig gumman. du är bättre än bäst och starkare än packet som gnäller i din blogg. :)
/z

Anonym sa...

En Viss person hejar på dej som fan! Du är bäst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Kommer alltid älska dej HYNDA :)!!

deep.ed sa...

"Folk" i gemen är dumma i huvudet. Ni gör helt rätt du och H. Och jag tror att du kommer bli en bättre morsa än alla pk-iga tyckare som vill sätta sig på dig. För Alexander kommer att få en mamma som ger honom space, egen stolthet och inga jävla uppburna principer som stänger in honom.