onsdag, september 12

Och så var det Du..

Jag fick rå om mamma iallafall. Ett litet slag var hon här och jag matade henne med panerad rödspätta, visade upp mitt hem, gav henne chips och läsk och pussade på henne. Vi fnissade på balkongen och såg upp mot stjärnorna. Kärlek. Sedan bäddade jag ner henne här i mjukt bolster och fnissade med henne tills vi somnade. Och jag log inombords och tänkte "Älskade mamma, om jag ändå kunde skydda dig mot allt det onda" men det kan jag ju inte.
Och verkligheten ligger klustrad runt mig och mitt medicinskåp, mediciner jag nu tvingas äta istället för de mediciner jag tidigare frivilligt intog, på eget recept och bevåg.

Och så sitter jag i vanlig ordning och spekulerar i saker jag inte borde tänka på. Alldeles för mycket fritid, alldeles för mycket romantiska föreställningar som svischar förbi. Alexander i magen börjar bli någon jag lär känna. Han meddelar när han somnar och vaknar, jag känner bara värme när han sprattlar, sparkas och gör volter. Riktig liten huligan det där.
För övrigt gör jag inte annat än "boar". Det vill säga, städar. Jag städar som en manisk husfru på jakt efter bakterier. Och funderar på saker jag inte kan skriva här, för då blir det pannkaka.

..kanske..

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet att du förmodligen avskyr mig, att du förmodligen enbart hört en jäkla massa skit om mig, och att du har en massa tankar om mig.. men jag vill bara säga att jag verkligen beundrar dig. och jag älskar att läsa din blogg. du är en så oerhört stark människa, och för det beundrar jag dig, och ditt sätt att skriva.

bara det jag ville få sagt.

Loo sa...

Jenka >>
Jag avskyr verkligen aldrig folk jag inte mött eller bildat mig en uppfattning om. Jag blir däremot glad av att andra människor uppskattar det jag skriver och att det verkar ge dom någonting.
Så, nej, jag avskyr inte någon, och jag har inte hört så mycket konstigheter heller. I vilket fall som helst så är jag inte så mycket för hörsägen.
Tack! :)

Anonym sa...

Har följt din blog ett bra tag nu utan att kommentera men jag bara måste säga att man bara kunde önska att fler föräldrar, eller människor i allmänht, hade en sådan vass och vis skalle påskruvad på sina axlar. Jag är 110% säker på att du kommer bli den bästa mamman man kan tänka sig, just för at du tvingats slåss oc överleva allt elände du fått erfara. Du är ju iallafall uppenbart en bra mycket mognare, visare och framförallt tuffare människa än de tragiskt fega, rädda typer som får en kick av att trycka ner folk för att dölja sina egna demoner, som knappt erfarit några större motgångar i sina egna liv och inte förstår hur mycket de skulle kunna lära sig av de de föraktar, om de bara lärde sig att lyssna. En stark männiksa är inte den som är fri från demoner, som aldrig misslyckas som inte är rädd osv utan den som kan se saker i vitögat, bli rädd och göra misstag, men ändå kämpa vidare. Det finns absout inte många alls någonstans som ens skull komma i närheten av att lyckas förändra så mycket som du lyckats med och det skall du vara otroligt stolt över. Det kommer ditt barn vara en dag, de är jag helt säker på.

Kram

Anonym sa...

håller med ovanstående anonym!