Radio! Ute Nu!

söndag, maj 4

Radio! Ute Nu!

Radioprogrammet "Barnaministeriet - om den förlängda tonårstiden" som jag medverkar i går nu att lyssna på på webben! Klicka dig in på http://www.ur.se/Vuxen/Radio/Barnaministeriet/ och välj "Lyssna i UR:s mediaspelare". I menyn väljer du program "barnaministeriet" längst ned i menyn - det står bara "barnaministeriet" och inget mer. ("Lyssna på hela programmet"). Jag är ganska nöjd, men oj, vad rolig man låter i radio, inte alls så som man föreställer sig sin egen röst. Jag hade glömt det helt. Jag minns att, när jag gick MedieProgrammet i Lötskolan / SUC, så sände vi egen radio en timme i veckan och gjorde små reportage och jag minns att jag inte riktigt gillade att prata eftersom jag tyckte att jag lät så märklig. Men det var rätt kul ändå.

Min schyssta musik kom inte med, de spelade mest pop och sånt, men det är inte så viktigt. Det viktiga är att reportaget blev bra och att jag fick chansen att medverka. Tack till Antonio De La Cruz som skapade ett bra reportage utan att "förvränga" eller styra det som han ville ha det, som många journalister gärna gör, även om jag uppfattat att det är mer vanligt inom TV. De TV-grejer jag medverkat i (fråga inte! piinsamt!) har liksom inte varit jag och det har blivit helt annorlunda än jag tänkt från början. Plötsliga ändringar, chockfrågor och därefter katastrofal klippning så att det låter som att man säger något helt annat än det man säger är klassiska nöjesjournalistiska TV-jobb i ett nötskal. Så är som poängterat inte fallet här.

Idag var min far här på besök och hade med sig mat och en golvmopp. Fantastiska pappsen, han vet vad jag behöver. Innan det gjorde jag slag i saken och skurade sovrummet och gjorde i ordning Alexanders spjälsäng, (vårstädning.. jag har läst flertalet bloggar den här veckan som behandlar det, våren sätter fart på folk deluxe!) bytte lakan och gjorde fint åt honom med nallar och annat plock så jag är väldigt nöjd, det ser supermysigt ut där han ligger och sover i sina nya rena lakan. Mumin, så klart. Både mumin och barbapappa är favoriter hos mig för de är några av de minst könsspecifika figurerna - barbapappa är, tillexempel, rosa, vilket är helt underbart! Och så lyssnade jag, pappsen och H på radioprogrammet tillsammans.

Kvällen kommer spenderas ensam i min nystädade lya. Kanske moppar jag ett rum till när jag ändå har en ny mopp att showa med. Vilken vardag!

7 kommentarer:

T e s s i. sa...: innan tuvan kom moppade jag golven minst 1gång i veckan, nu är det 4v sedan sist... hur hinner du ? :) Jag får helt enkelt köpa hushållsnäratjänster, eller helt enkelt skita i rena golv. Nya lakan rockar !; 5 maj 2008 kl. 08:37
Fejdan sa...: Wonderful! Du är grym på att snacka. Jag gillar det. "Ensamstående morsa från Rågsved..." Haha. ;) Så skön.; 5 maj 2008 kl. 15:21
Fejdan sa...: Håller med dig till fullo i mycket det du säger (har dig i bakgrunden nu när jag skriver tenta). Tror inte heller kidsen kan göra mycket som chockar.

Och tycker att mat och en pyjamas räcker gott och väl som dagliga rutiner. (För glass kan faktiskt vara riktigt gott klockan 7 på morgonen). :P; 5 maj 2008 kl. 15:32
Loo sa...: Tessi >> Jag hinner ju inte. Jag klämmer in det när jag ser en lucka. Egentligen är jag inte så fasligt upptagen hela tiden, jag vet faktiskt inte vad jag gör med min tid.. men det skulle vara skam att säga att det är nystädat konstant hemma hos mig, för det är det inte :)

fejdan >> Ja, den biten var tydligen populär.. haha :D; 5 maj 2008 kl. 16:52
Mård sa...: fast ditt program går inte att hitta, för mig iaf? det finns inget program i menyn längst ned som bara heter barnaministeriet???; 8 maj 2008 kl. 11:23
Loo sa...: Mård > De har nu döpt om programmet till "den förlängda tonårstiden". Anteckning kommer i nästa blogg om det :) längst ned i listan. Enjoy! skriv gärna vad du tycker sen!; 9 maj 2008 kl. 11:19
Anonym sa...: Har läst en del av din blogg. Blev helt chockad av att läsa hur du blev bemött på mödravården. Går det till så i Sverige? Sjuukt. Helt sjukt. Du har mitt medlidande.

E; 9 maj 2008 kl. 20:47

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.