Too damn good

fredag, maj 23

Too damn good

Sometimes I think best if left in the memory
It's better kept inside than left for good
Lookin' back each time they tried to tell me
Well something's gotta go wrong
Coz I'm feelin' way too damn good

And it's like, every time I turn around
I fall in love and find my heart face down and
Where it lands is where it should
This time it's like
The two of us should probably start to fight
Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feeling way too damn good, oh
Feelin' way too damn good
Oh, oh, feelin' way too damn good

I missed you so much
That I begged you to fly and see me
You must've broke down
Coz you finally said that you would
But now that you're here
I just feel like I'm constantly dreaming

Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feelin' way too damn good

And it's like, every time I turn around
I fall in love and find my heart face down and
Where it lands is where it should
This time it's like
The two of us should probably start to fight
Coz something's gotta go wrong
Coz I'm feeling way too damn good, oh, oh
Feelin' way too damn good
(I missed you so much
That I begged you to fly and see me)
Feelin' way too damn good
(I missed you so much
That I begged you to fly and see me)
Nickelback - feeling way too damn good

Jag har druckit tre glas vin och maten är snart klar och ikväll tänkte jag bli salong och skita i allt.

Och musiken
musiken

7 kommentarer:

Anonym sa...: Hej Loo.

Har inte läst här på länge men ska säga att jag tänker på dig ibland. Vet du en sak, jag beundrar dig. Du är så jäkla stark att det fan inte finns ord för det egentligen. Du är en modig, stark, säker kvinna med skinn på näsan, och vad kan vara mer bra än det?! Om jag någonsin skulle få chansen att prata med någon av alla dessa skitpersoner som du utsetts för (folk på sjukhus, bvc-mottagningar m.m.) som inte tror på dig, som inte ser dig för den du är, skulle jag gärna tala om för dem att jag inte tvivlar en sekund på att du klarar av dina beroenden, ditt liv och framförallt att ta hand om ditt barn - Alexander. Du är mer än kapabel till att ta vara på dig själv och dina nära och kära, däribland din söta son. Och det är synd att folk inte alltid ser det och vet om det.

Du är verkligen en imponerande människa. Jag skulle kanske inte välja alla de vägar du valt i livet men om jag fick en chans skulle jag gärna vara dig för en liten stund då du verkligen är en klok och fin människa. Kanske känns konstigt eller obehaligt att jag skriver detta, om så är fallet ber jag om ursäkt och säger att det inte var min mening att få dig att känna någonting sånt. Jag har bara tänkt dessa tankar så länge och ville dela med mig då jag vet att du har det tufft många gånger. Jag har det också tufft men jag är inte hälften så cool och stark som du är. Sista sak: Stå på dig för fan, det är du värd!

/Jessica; 23 maj 2008 kl. 22:20
Susfu sa...: hej, har varit tyst här ett tag.. hoppas att du är okej!
Kram; 3 juni 2008 kl. 13:37
Anonym sa...: Hej Loo... två veckors bloggstopp gör oss oroliga, mår du bra? Det måste suga att känna sig så bevakad, men jag kan ändå inte låta bli att höra av mig. Hoppas allt är väl!

Sandra; 6 juni 2008 kl. 21:51
Anonym sa...: Hallå där Loo
Nu har det varit tyst länge, hoppas du bara njuter av Alex och solen...
Lite orolig är jag allt.

Kram
Zaphod, Zap, Zaphoid; 7 juni 2008 kl. 22:05
Lovi sa...: Nu saknar vi dina inlägg här borta!; 9 juni 2008 kl. 16:35
Joliann sa...: hoho? Loo? är du där? mår du bra? du har inte skrivit på jättelänge...; 24 juni 2008 kl. 14:30
Joliann sa...: hoho? Loo? mår du bra? du har inte skrivit på jättelänge... :(; 24 juni 2008 kl. 14:35

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.