Hjälp! Vad gör man med sina bröst?

lördag, augusti 9

Hjälp! Vad gör man med sina bröst?

Alltså, jag skulle typ gå igenom lite kläder och så inför imorgon då jag har barnledigt och ska ut och ha det nice med Krister och Freakie. Och så gick jag förbi spegeln. Och stannade där. Och så fick jag syn på mina tuttar. GOD THEY'RE HUGE! Dom är ju typ som the attack of the... ja, nåt jävligt stort! När fick jag dom här? Vadå, jag bara fick unge, och så fick jag dom här? Vill jag verkligen ha dom här tuttarna? Vad ska jag med dom till? Men herregud, jag kommer ju suga på biljard.. alltså, ni som förstorar brösten: Ni måste ju vara tokiga, vill ni ha såna här? Klotrunda balubas under hakan? Ska det vara sexigt då eller? Vadå, måste jag ha urringat och visa upp skiten nu också? Men herregud, jag är inte snygg i typ spetsBH! Jag har alltid haft sportBH:ar och coola rejvtoppar. Hur fan ska jag kunna anpassa mig?

Så jag visar väl upp skiten, men jag mår inte bättre för det.
JAG VILL INTE ha dom här!!
Nu blir det hårdträning. Så här kan jag inte ha det. Jag ser ju helt skev ut. Shit. Jag vågar knappt gå ut.

Hjälp! Tänk om folk får se dom imorgon. Ska jag bara visa upp dom som en proud mama eller ska jag försöka täcka? Är det linda eller puffa upp som gäller? HJÄLP! VAD GÖR MAN MED SINA BRÖST? Jag har aldrig fattat. De dög inte till amning. De har aldrig dugit till nåt. Förutom att lite folk har klämt på dom i sexuella sammanhang. Men det är ungefär det. Vad gör man med dom? Har ni några tips? Vad gör ni med era? Skicka in alla råd ni har, jag är desperat här! JAG HAR BRÖST och dom är HUGE!! HJÄLP mig då!

(Bild: jag försöker se glad ut med bröst och allt. Hur går det? syns det att jag är i chock?)

8 kommentarer:

Anonym sa...: Jag röstar för att du gör det bästa av situationen och stolt visar upp dem. Tids nog hänger de vi naveln i alla fall och då kanske du ångrar att du inte flashade de när du kunde! :); 9 augusti 2008 kl. 10:01
Fanny sa...: Du ser jävligt hot ut. Bit ihop, sträck på ryggen och njut av barnledigheten!; 10 augusti 2008 kl. 02:05
Fanny sa...: Du ser jävligt hot ut. Bit ihop, sträck på ryggen och njut av barnledigheten!; 10 augusti 2008 kl. 02:05
ettendakaos sa...: Du ser bra ut...; 10 augusti 2008 kl. 15:52
Fanny sa...: Oj, ser att jag kommenterade fel inlägg. Sorry, jag är mitt uppe i flytt och känner mig totalförvirrad. :); 12 augusti 2008 kl. 00:33
Anonym sa...: jag tycker du ser sexig ut och ska bära din snygga urringning med grace!; 12 augusti 2008 kl. 13:24
Anonym sa...: jag tycker du ser sexig ut och ska bära din snygga urringning med grace!; 12 augusti 2008 kl. 13:24
Anonym sa...: Du är skitsnygg jag vill ha dig; 2 december 2008 kl. 10:36

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.